Kampen om kräftdjuren

Text:

Bild: Mareike Timm

Ordvitsarna lät inte vänta på sig. Slut på räkfrossan, räkvrede på västkusten, räkna med bråk. Anledningen var förstås Världsnaturfonden WWF:s lansering av sin fiskeguide för 2014 där nordhavsräkan är rödmärkt. De viktigaste orsakerna sas vara risk för överfiske och bristande kontroller. Reaktionen blev massiv. Sveriges Fiskares Riksförbund tillbakavisade påståendena och fick stöd av Havs- och vattenmyndigheten som ansvarar för kontrollerna. Replikerna travade upp sig. Kulmen nåddes i måndags när jordbruksminister Eskil Erlandsson sa att han visst tänker fortsätta äta västkusträkor.

De motstridiga åsikterna gav upphov till förvirring. Att alla parter hänvisade till samma källa gjorde inte saken bättre. Världsnaturfonden hävdade att nordhavsräkans bestånd har halverats de senaste fem åren, vilket framgår av Internationella havsforskningsrådets (ICES) senaste rapport. Men Sveriges Fiskares Riksförbund och Havs- och vattenmyndigheten hänvisade till samma rapport som faktiskt tillåter fortsatt räkfiske i västerhavet. Hur ska de ha det egentligen?

ICES undersöker kommersiellt intressanta fiskarters bestånd i europeiska vatten. Det är på deras rekommendationer som EU baserar sina fiskekvoter. I den senaste rapporten märks att nordhavsräkans bestånd gått ner betydligt. Men de tre nordiska länderna vid Skagerack ges ändå grönt ljus för fortsatt fiske. Den enda förändringen är att den gemensamma kvoten föreslås sänkas med tio procent. Men rapporten säger också att om inte problemen med illegal dumpning åtgärdas kan den siffran komma att sänkas ytterligare. När man tar upp en trål är ofta uppemot 30 procent av fångsten bifångst. Traditionellt brukar man slänga tillbaka den i havet. Men sedan 2009 är det förbjudet att dumpa bifångst inom EU. Sverige var ensamt bland EU-länderna om att vilja införa totalförbud. Ändå är det just svenska trålare som pekas ut i ICES rapport som de som står för absolut mest dumpning. 2012 beräknades andelen dumpad fångst utgöra 30 procent av den totala räkfångsten. Motsvarande siffra för både Norge och Danmark var runt fem procent. Den största delen av den dumpade fångsten utgjordes av småräkor.

– Dumpning bidrar till en osäkerhet om hur mycket som faktiskt fiskas av räkbeståndet. Havs- och vattenmyndigheten ska kontrollera att olaglig aktivitet stoppas men det gör man inte i tillräckligt stor utsträckning, säger Inger Näslund på Världsnaturfonden.

Problemet är också att de kontroller som görs inte dokumenteras tillfredsställande. Det finns helt enkelt inte tillräckliga bevis för att svenska fiskare efterlever reglerna. På Havs- och vattenmyndigheten slår man dock ifrån sig.

– Vi gör kontroller på det som tas i land. När de gäller kontroller till sjöss är det Kustbevakningens ansvar, säger Bengt Kåmark på Havs- och vattenmyndigheten.

Men enligt Ola Vesterlund, ansvarig för fiskefrågor på Kustbevakningen, kan de inte göra mer än de gör.

– Jag håller inte med om att våra kontroller är bristfälliga. Däremot kan vi ju bara rapportera om vad vi ser när vi är ombord på en trålare. Det som slängs tillbaka dokumenteras inte, men alla vet att det sker, säger Ola Vesterlund.

Att olika myndigheter inte samverkar tillräckligt är kanske inte förvånande. Men att Världsnaturfonden går ut med den här typen av larm för att pressa politiker retar desto fler.

– Allt som de hävdar är problem har åtgärdats eller är på väg att åtgärdas. De gör det bara för uppmärksamhetens skull. De är ett särintresse på en miljötyckararena, säger Henrik Loveby, ordförande för Sveriges Fiskares Riksförbund.

Han poängterar att svenska trålare har börjat använda så kallade selektiva redskap som ska släppa ut oönskad bifångst. Men den miljöpartistiska EU-parlamentarikern Isabella Lövin är ändå skeptisk.

– Det är en omvändelse under galgen. Greenpeace kom med en rapport 2012 som pekade på de här problemen. Ändå har man inte ökat kontrollerna eller bötfällt någon. Jag är förvånad att regeringen inte följt de regler som man drev på för i EU, säger Isabella Lövin.

Hon tycker att Världsnaturfondens agerande är bra och jämför med larmet om Östersjötorsken för tio år sedan. Då rådde samma osäkerhet på grund av utbrett illegalt fiske. I efterhand ses torskaktionen som ett lyckat exempel på hur man med medial uppmärksamhet kan påverka -situationen för en enskild art.

Det kan också finnas en helt annan lösning på räkbråket. Orsaken till att svenska trålare dumpar sin bifångst är att det inte lönar sig att sälja småräkor i Sverige. Det gör det däremot i Danmark, där småräkorna utgör huvuddelen av den landade fångsten. Där läggs de in och säljs som räkor i lake. Svenskarna är relativt ensamma i Europa om att bara äta kokräkor. Kanske är det helt enkelt dags att lägga om en gammal vana.