Kan Maud Olofsson hålla ord?

Februari 2009. Debatten gick hög. Ord som svek hördes i bänkraderna. Ja, det var ingen jubelstämning direkt, säger en av dem som var med på mötet. Kvällen blev sen.

Centerledaren Maud Olofsson hade samlat sin kärnkraftsskeptiska partigrupp för att övertyga dem om att alliansens energiuppgörelse var en bra grej. Det yngre gardet hade hon redan med sig, nu återstod de gamla rävarna. Trotjänarna som på sjuttiotalet hade marscherat och skanderat »Vad ska väck? Barsebäck!«.

Hon behövde dem alla med på det gemensamma allianståget för att avskaffa avvecklingslagen och tillåta tio nya reaktorer.

Kontroversiellt, javisst. Men hennes löfte till församlingen löd: inte en statlig krona skulle satsas på att subventionera kärnkraft.

Hon sålde in uppgörelsen till de sina med argumentet att ingen ändå kan få lönsamhet i kärnkraft om man måste ta hela försäkringsansvaret själv och alltså blir det stopp. I praktiken kommer ingen ha råd att bygga nya reaktorer.

Dagen efter stod [[Maud Olofsson]], med tårar i ögonen, tillsammans med de andra alliansledarna och sade »jag gör det för barnen och för barnbarnens skull«.

För hon fick med sig sin partigrupp. Även skeptikerna köpte argumenten. Skiftet blev därmed historiskt eftersom kärnkraftsmotståndet har varit en central del av partiets identitet allt sedan folkomröstningen 1980. Thorbjörn Fälldin personifierade hela motståndsrörelsen och Lennart Daléus ledde med emfas linje 3 (nej-sidan).

Centern ingick med tiden en block­överskridande kärnkraftskritisk överenskommelse med socialdemokraterna och vänsterpartiet.

Tiden gick ännu mer och den sammanhållande kraften skiftade från kärnkraftsmotstånd till att rädda ett klimat i kris. Kärnkraftsförespråkarna fick plötsligt ett riktigt tungt argument att slå skeptikerna i huvudet med: den koldioxidrena kärnkraften som klimatfrälsare.

I kombination med att alliansbygget tog fart luckrades det tidigare så kompakta partienande motståndet upp. Det faktum att många inom centern också blev allt tröttare på att alltid fastna på kärnkraftsfrågan bidrog starkt till att Maud Olofsson kunde få igenom den historiska energi­uppgörelsen och därmed säga ja till ny kärnkraft. I alla fall i teorin.

[[Sven Bergström]], riksdagsledamot för centerpartiet, var en av dem som marscherade utanför Barsebäck på sjuttiotalet. Den bleka vårdag i april 1986 när reaktor fyra i Tjernobyl flög i luften bedrev han jordbruk i Hälsingland. Han fick ta in djuren, ställa om planeringen i åratal framöver och varna barnen för att röra sig i naturen.

Kärnkraftsmotståndaren Bergström stärktes i sin övertygelse. Och där står han kvar.

– Riskerna är fortfarande monumentala. Det är inte riktigt klokt att satsa på gammeldags energi i en tid när ny energi kommer på sådan bred front, säger han.
Han tycker dessutom att det uppmärksammade finska reaktorbygget Olkiluoto 3 talar sitt tydliga språk. Det var menat att ta fyra år att bygga till en kostnad av 2,5 miljarder euro. Nu är prognosen att det i stället tar åtta år och 6 miljarder euro att färdigställa det.

– Hur kan man ändå stånga vidare, frågar han sig.

– Har man verkligen så ohyggligt mycket pengar att sprätta i väg?

Den bild som han och andra enades bakom överenskommelsen i vintras var att skattebetalarna inte skulle drabbas ekonomiskt av ny svensk kärnkraft. Det löftet från Maud Olofsson kolliderar, menar han, med den kärnkraftsutredning som presenterades i måndags. För den nya utredningen innebär bland mycket annat just en subventionering av ett nybygge.

Det menar inte bara utredaren själv, Ingvar Persson, utan också miljörörelsen med Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson i spetsen. I en debatt­artikel i Dagens Nyheter gick han i veckan till hårt angrepp på att centerpartiets krav från energiöverenskommelsen i vintras inte möts. En papperstiger, menar Mikael Karlsson.

– Det är helt klart att det här handlar om en subvention av kärnkraft, säger han och syftar på hur ansvarsförsäkringen föreslås se ut.

Det vill säga vem ska stå för skadeståndet om det skulle inträffa en olycka. Utredningen innebär bland annat att skadeståndsansvaret, förenklat sett, delas upp i tre nivåer.

I första ledet blir det reaktorägarna som får ta kostnaderna. Deras ansvar höjs, från dagens 3,3 miljarder kronor till 12,4 miljarder kronor. Om en olycka blir ännu kostsammare, vilket den kan förmodas bli (Tjernobyl beräknas ha kostat 148 miljarder dollar), så går staten in och fyller på upp till 16,5 miljarder kronor. Därefter, som ett tredje steg, mäts tillgångarna ut i moderbolaget.

Eva [[Selin Lindgren]], centerpartistisk riksdagsledamot från Göteborg, är en av dem som inte låtit sig övertygas av de mer kärnkraftsvänliga vindarna i partiet. Hon är oroad över att dagens politiker bara ser kärnkraften som en teknisk energifråga, och menar att det är en försvarspolitisk fråga, det finns en risk att avfallet kan användas i kärnvapensammanhang.

Hon minns fortfarande tydligt riks­dagsgrupps­mötet och Maud Olofssons kamp för att få med sig gruppen i vintras.

– Det var en fruktansvärd stämning, jag var tvungen att ta tåget hem och de höll på att ringa mig för att övertyga mig att jag skulle gå med på det här som ett riksdagsbeslut. Men det är som min själ, jag kan inte gå emot min övertygelse. Så de gav upp.

Blir det en proposition av lagförslagen i den nya utredningen kommer Eva Selin Lindgren att rösta nej. Och hon är inte ensam. Tre andra centerpartister delar hennes uppfattning, säger hon.

– Då blir det ingen majoritet.

Nästa år, 2010, skulle Sveriges samtliga kärnkraftsreaktorer ha stängts, enligt folkomröstningen 1980. I stället kan 2010 bli året då ett beslut om nya reaktorer fattas. Den 30 april ska slutbetänkandet i utredningen slutredovisas. Då kommer debatten att få ny fart, och Maud Olofsson får slipa sina argument.