Kaos i Ekens stadsbygge

Efter att Karolina Keyzer lämnade jobbet som Stockholms stadsarkitekt i februari i år, verkar det inte ha vara någon brådska att ersätta henne. Tjänsten annonserades ut i början av maj i år, men tillsätts först om två veckor med Torleif Falk, efter ett halvår av osäkerhet om vilka principer som ska vara vägledande för stadens utveckling.

– Det har varit, och är, kaos! Byggherrar undersöker vad de kan komma undan med. En motkraft saknas som balanserar allmänna intressen mot enskilda. Starka byggherrar har fått igenom projekt som optimerat vinsten, men ofta förstört stadsbilden, säger Örjan Wikforss, arkitekt och professor, och hävdar att »projekt« är stadsbyggnadskonstens största fiende.

– Tydligaste exemplen är de »cigarrlådor« som  byggts på departement och gallerior i Stockholms innerstad. Tre våningar höga skjuter de ut från byggnaderna och stjäl solljus från stadens gator.

I nybyggda stadsdelar i Stockholm har exploateringen skett på bekostnad av ytor för offentliga rum, som parker och lekplatser. Hagastaden är enligt Örjan Wikforss ett skräckexempel.

– Här har man krympt offentliga ytor för barn, från 40 kvadratmeter till bara 4! Säger han och hävdar att stadsarkitektens makt har reducerats de senaste decennierna.

Julia Svensson, chefredaktör för tidskriften Arkitektur, är inne på samma linje.

– Att ha en stadsarkitekt ser bra ut för en stad. Men ju mindre makt stadsarkitekten har, desto mindre behövs den. Dagens bostadspolitik består i att till stor del låta en marknad som vill göra stora vinster styra, och därför exploateras attraktiva lägen för bostadsrätter. Politiker i sin tur har akuta mål, som att bygga ett visst antal bostäder. Med en mer framträdande position skulle en stadsarkitekt kunna hjälpa politikerna att ställa krav på byggbolagen, för att skapa en hållbar stad, säger hon.

Flera städer saknar idag stadsarkitekt. Värst var det kanske i Uppsala. När man för några månader sedan fick en ny stadsarkitekt, hade posten varit vakant sedan 2004! Också Göteborg saknade länge stadsarkitekt.

– Då byggdes väl storskaliga miljöer, som evenemangsstråket, och hårdhänta rivningar inleddes av den småskaliga och levande stadsdelen Kvillebäcken, säger Julia Svensson.

Senaste decennierna finns många exempel på inte bara hur dålig arkitektur godkänts, utan också motsatsen, hur feghet från politikerna ibland har gjort bra arkitektur sämre.

Söder torn vid Medborgarplatsen i Stockholm, tilläts bara bli 25 våningar, inte de 40 våningar som arkitekten ritat. Sune Lindström, som ritade det 74 meter höga Wenner-Gren Center vid Sveaplan i Stockholm 1962 klarade inte att se byggnaden efter att ha tvingats att kapa en tredjedel av höjden, berättar Örjan Wikforss. Ett annat exempel är Moderna museet, där stadens klåfingrighet gjorde att flera av den spanske arkitekten Rafael Moneos särdrag försvann.