Klass mot klass

Den mördare du söker är du själv
Sofokles

En kväll i augusti faller temperaturen till tio grader och genast stiger sjöröken över Varpan och Runn. Den ringlar sig oroligt över vattenytorna och delar på sig, flyr åt alla håll, som en skock vålnader väckta ur tryggaste sömn. Att kalla Dalarna för ett »skogslän« är som att kalla New York för en tätort: korrekt och fullkomligt missvisande. Dalarna är mörka berg och barrskogar utan slut, veckolånga midsomrar förevigade i Carl Larsson-målningars dunkla lyster. Dalarna är nyckeln till den svenska nationalmystiken.

Falun, residensstaden, ligger som sig bör belägrad av skog och omringat av sjöar. Vattendragen är upprivna andningshål i grantäcket när man kör förbi, som om en klok skapare en gång insåg att människor måste få lite variation för att stå ut.

Det tyckte som bekant även upphovsmännen till 1990-talets stora friskolereform, den som gör sig så påmind under denna valrörelse. Allt skulle förändras, och tjugo år senare finns det gott om valmöjligheter och omväxling, gott om öppningar i landskapet. Sverige har nu världens mest liberala skolvalssystem. Kommunerna är överrumplade, elevernas resultat fallande och debattörerna rasande. Svenska folket håller skolfrågan för valets viktigaste och det är inte så konstigt: här om någonstans finns fortfarande en klassisk höger-vänsteraxel att positionera sig längs, en tydlig känsla av att det allmänna bästa ställs mot individens frihet. Som det var förr. När Sverige var Sverige och ungarna fick blodpudding med lingonsylt till lunch och överklassbarnen fick stryk ifred på sina riksinternat.

I Falun, staden som röstade precis enligt riksgenomsnittet i EU-valet i maj och överlag betraktar sig själv som det mest ursvenska på kartan, har allt detta just ställts på sin spets. Det är några dagar till skolstarten, några veckor till valet. Och stämningen är inte god. Den brukar inte vara det när avspisade nykomlingar vägrar att ge sig av.

Under våren ansökte Internationella engelska skolan om att få öppna en 4–9-skola i Falun. Kommunen protesterade: det fanns skolor så att det räckte, och ännu fler skulle leda till urholkat elevunderlag med eventuella nedläggningar till följd. Skolinspektionen i Stockholm, som ska lyssna på kommunernas synpunkter i sådana här frågor innan de fattar slutgiltigt beslut, körde dock över Falun med motiveringen att de inte såg några kvalitetsbrister i skolornas ansökningar. De var välkomna att slå upp portarna. Och gör det nu.

Mitt i det socialdemokratiska fästet Falun öppnar Engelska skolan, där lärarna ska tilltalas med Mr och Mrs Efternamn som om du-reformen aldrig hade inträffat. Inkräktaren är här. Valfriheten i skolan – eller kaoset, beroende på vem man frågar – har kommit till stan.

– Vi har inte haft så mycket kontakt med dem, nej, säger kommunalrådet Jonny Gahnshag på brett dalmål. Det har mest varit i samband med olika bygglovsärenden i så fall.

Han är avslappnad och lugn, samtidigt som han är på sin vakt. Socialdemokratiska politiker vill förstås under denna högsäsong för jakten på mittenväljarna framstå som sansade och pragmatiska, och det lyckas han verkligen med. Hellre bekymmersrynkor än hårda ord; hellre halvt instämmande leenden än tydligt formulerat medhåll.

– Efterhand har det gått mot att friskolorna inte ser till vilka behov som finns, utan de försöker ta sig in på en redan mättad marknad. De agerar inte på ett sätt som är rationellt, ur vårt perspektiv.

Konferenssalen i Rådhuset är av det klassiskt pampiga svenska slaget, med en air av gamla tiders möten mellan industripotentater och borgmästare. Cigarröken kan inte ha varit lätt att få ur väggarna, där stadiga gamla länstolar ställts på rad. Idel oljemålningar vittnar om maktens fornstora män.

För få elever. Två av tio ansökningar om att starta friskola fick avslag när Skolinspektionen prövade de totalt 194 bolag som vill dra i gång verksamhet detta läsår. Brist på elever var den vanligaste orsaken.

Om Jonny är partiledartypen är Jessica Wide, ordförande i kommunstyrelsens barn- och utbildningsutskott, mer av den besvärliga generaldirektörstypen: mer inriktad på resultat än på god stämning och bred förankring.

– Varje gång det öppnar en ny skola, förklarar hon, måste det till en anpassning från vår sida. När det plötsligt ska in två helt nya aktörer blir det jobbigt.

Engelska skolan är inte ensam, skolkoncernen Erla har också lämnat in en ansökan om att etablera sig i Falun. Redan på 1990-talet etablerade sig Söderbaumska i staden. Och så finns det en konfessionellt kristen skola, Mosaik. Vid sidan av alla de kommunala.

Valfriheten sätter kommunen i en svår sits. Något som framhålls som orättvist är att friskolorna har ett kösystem. De har ett exakt antal platser som de fyller, inte mer, medan kommunen bygger ut undervisningen om det är fler sökande än det finns platser. Omvänt så är det kommunens ansvar att omedelbart ge barnen undervisning om en friskola skulle lägga ner. Allt detta leder till kostnader och svårigheter att planera verksamheten. Frustrationen är tydlig. Jessica menar att kommunens röst inte blir hörd:

– Det spelar inte så stor roll vad det är för politiskt styre i en kommun, för kommunerna har förlorat inflytandet över nyetableringarna.

Hon undviker nogsamt ordet »höginkomsttagare« utan föredrar »föräldrar som är rörliga på arbetsmarknaden«. Men det är, menar hon, framför allt dessa som genomför ett aktivt skolval, även om hon medger att det finns undantag. Kompistrycket spelar också in. En förälders val kan medföra att flera andra barn i kvarteret hakar på. Och det har ju ingenting med kvalitet eller skolans läge att göra.

– Det påverkar faktiskt den lokala sammanhållningen, tillägger Jonny. Barn kan komma hit från Borlänge. Visst, det kanske är bra på något sätt. Men traditionellt sett lär det ju vara bra om det finns ett socialt kitt som håller ihop folk, från hemmiljön till skolan.

Traditioner, ja. De socialdemokratiska företrädarna för kommunen låter smått kulturkonservativa när de också lyfter fram själva skollokalernas betydelse.

– Det finns värden som riskerar att gå förlorade, säger Jessica med eftertryck. När man kapar skolbibliotek, skolmatsalar och schyssta skolgårdar, när man inkvarterar sig i ett gammalt kontorslandskap ... då försvinner ett stort kulturellt värde. Skolbyggnaderna. Pampiga historier, med klocka på och allting.

Hon låter som om hon talade om gamla kyrkor.

– Kulturkonservativ, haha! Det brukar jag inte bli beskylld för.

Sedan säger hon:

– Vi har alla slags människor i samhället att ta ansvar för. De som väljer, de väljer sig så högt upp som möjligt. Det blir ett kunskapstapp i vissa områden. Man flyr undan det sociala sammanhanget.

Till slut handlar allt om det mest brännande. Vinsterna. Friskoleförespråkarna hävdar ju att ett förbud mot vinster skulle leda till att mängder av skolor får slå igen.

Jessica blir djupt irriterad.

– Det är löjligt, som Ture Sventon skulle säga. Ett otroligt löjligt argument. Klart att det finns valfrihet även om det inte finns vinstaktörer.

Säg att man förbjuder Sveriges bilverkstäder att gå med vinst. Skulle det finnas några kvar dagen efter?

– Jag blir väldigt arg när man ställer frågan på det viset. Mina barn är inte bilar. Det går inte att jämföra. Om man förbjöd vinsterna skulle ... driftsformen skulle ändras.

Barnen skulle få gå tillbaka till den kommunala skolan, med andra ord?

– Det är fel sätt att se det. Driftsformen skulle vara tvungen att förändras, för deras skola skulle inte kunna fortsätta. Kanske skulle lärarna ta över och driva den utan vinst.

Jonny skruvar på sig och bryter in.

– Men vad är vinst? Vad är uttag, vad är utdelning, vad är återinvestering?

Han håller sig lite i bakgrunden under delar av samtalet och låter Jessica stå för den ideologiska glöden. Ibland ser han bekymrad ut när hon uttrycker sig skarpt, ibland rycker han in och håller med, men förtydligar då gärna med lokala exempel.

– Vi hade en situation 2004 där en grundskola fick lägga ner för att föräldrar i radhus valde bort den. Det var inget fel på skolan eller undervisningen. Ska vi vara frispråkiga kan man väl säga att det handlade om klientelet. De från miljonprogrammet var till slut många fler än de från villorna och radhusen. Och när jämvikten försköts började somliga rösta med fötterna. Skolan hade en fantastisk rektor och ett jättefint lärarlag. Men det räckte inte.

Han saknar en diskussion om suboptimering, alltså ett helhetligt ekonomiskt samhällsperspektiv. Kommunerna hinner inte med i planering och anpassning, vilket leder till ökade kostnader. Skolpengen bygger på en genomsnittsberäkning av elevkostnad per år, men det genomsnittet drivs upp av att kommunernas kostnader har ökat, just på grund av friskolornas etablering. Det är inte samhällsekonomiskt vettigt, tycker han.

– Jag kan inte sätta en exakt siffra på hur mycket extra det kostar, men det handlar om miljoner kronor över tiden, pengar som egentligen borde ha använts till kvalitativa förbättringar. Socialdemokraterna vill inte ha tillbaka den gamla likriktningen. Men likvärdighet vill vi ha, det får inte bli för stora skillnader.

Jonny berättar att de friskolor som en gång etablerades i Falun startades av lokala entreprenörer. Men när de växt till sig köptes de upp av större koncerner. Här blir han både dystrare och mindre diplomatisk än tidigare.

– Med Engelska skolan och Erla finns det ju ingen som helst lokal förankring. Ingen driver dem utifrån tanken att »jag vill göra något för Falun«, utan de kommer redan som stora koncerner. Ungefär som Ikea eller Kappahl eller vad som helst. Falun blir ännu en flagga på deras karta.

Men det är ju ändå människor av kött och blod, utbildade och erfarna lärare och rektorer?

– Absolut. Men själva beslutet om var de ska hamna har fattats i ett styrelserum i Stockholm.

Och exakt där är det helt säkert som skon klämmer. Allt har vänts uppochner. Kommunbyråkraternas tidigare herravälde har förbytts i en grå vanmakt. Plötsligt ska ännu en nykomling in och trängas på Falu skolmarknad, och inget kan de göra åt det. Det är upp till Skolinspektionen i Stockholm, någon privat styrelse i Stockholm ... Men när läget är som det är måste man trots allt undra: Har den kommunala skolan inte tagit några som helst intryck av hur friskolorna bedriver sin verksamhet?

– Vi lägger mer pengar på marknadsföring nu, säger Jessica knastertorrt. Det är allt.

Diplomaten och bråkstaken. De båda socialdemokratiska kommunpolitikerna Jonny Gahnshag och Jessica Wide försöker på olika sätt stå upp för de kommunala skolorna.

Som för att markera sin okuvlighet har Internationella engelska skolan tecknat sitt hyreskontrakt på tjugo år. Inte tio, som socialdemokraterna på riksnivå vill se med sina föreslagna långsiktighetsavtal; inte femton. Tjugo.

Det är en hund på skolgården. En grå liten historia med vänlig blick och, passande nog i sammanhanget, klara svårigheter att ta ett nej. Annars liknar stället det slags inhägnade basketplaner man kan se i amerikanska innerstäder – fast med en massa konstgräs och inte så mycket asfalt. Skolan håller till på första och tredje våningen i ett blekrosa, HSB-artat nittiotalsbygge mittemot en stor kommunal skola i mörkbrunt tegel. Och åtminstone på insidan har den väldigt gott självförtroende.

– Den börjar växa fram, säger rektorn Sara Stengård och ser sig omkring med en mycket svensk blandning av stress och belåtenhet.

Trots att det fortfarande är en byggarbetsplats är det väldigt prydligt. Där nere inreds nu en träslöjdsal, en gymnastiksal med omklädningsrum och ett mottagningsrum för skolsköterska. Matsal och bibliotek finns också.

– Matsal och bibliotek måste alla ha, förklarar Sara. Det är bara på gymnasieskolorna som det är inte är obligatoriskt.

Så lät det inte riktigt när kommunen beskrev situationen några timmar tidigare. Överlag är det en annan värld att kliva in i. Väggarna i de gemensamma utrymmena är mörkt turkosa, i klassrummen sitter en blek, vinterblå färg. Allt är splitter nytt, vilket ger ett dubbelt intryck: det är påkostat och fint, men också, än så länge i alla fall, aningen själlöst. Om en realskola från 1890 är en nordeuropeisk katedral är detta en toppmodern amerikansk megakyrka.

Om ett år kommer skola att ha 480 platser. Företaget ägs till största delen av utbildningsriskkapitalbolaget TA Associates. Man har 25 skolor i Sverige och en i Storbritannien. Människan bakom alltihop heter Barbara Bergström, som äger 25 procent och sitter i styrelsen. Hon startade företaget 1993. Lärarna kommer till fyrtio procent från engelskspråkiga länder. De ser unga och pigga ut, som hämtade från en Apple Store. Nu sitter de som bäst i olika utrymmen och ringer föräldrasamtal inför skolstarten.

Den första frågan är given. Hur är det att starta en skola där kommunen gjort klart att man inte är välkommen?

– Jag blir taggad, säger Sara stridslystet. Vi måste visa att vi är jäkligt bra, så är det bara. Jag var tidigare biträdande rektor på vår skola i Gävle, och där var det samma situation i början. Jag är van vid det här.

Lågvattenmärket för friskolorna var skandalerna kring John Bauergymnasiets skolor, med kraftiga vinstuttag och konkurser. Nu slår skolorna knut på sig själva för att visa att de satsar långsiktigt, för ingen vill sätta sina barn i en skola som kan vara borta om ett halvår. Det finns givetvis ett kanslisvenskt ord för det där, och det är »självsanering«, friskolelobbyns favoritbegrepp, marknadens egen mirakelmedicin. Mot det står kommunens mantra om »överetablering«.

– Det är väldigt konstigt, säger Sara. Mig veterligen har de bara haft Söderbaumska och Mosaik sedan tidigare, och nu kommer vi och Erla med 150 elever var. Det är ju ingen jättemängd, även om vi tänker bli fler. Jag skulle önska att kommunen såg det här som en möjlighet i stället. Det borde kunna användas för att locka fler invånare hit. Titta vilket utbud, vilka valmöjligheter.

Hon har bråda dagar, och det märks emellanåt när en viss trötthet kommer till ytan. Samtidigt ger hon intryck av att vara en maratonlöpare, en högst levande maskin. Hennes isblå ögon vacklar inte för en sekund när hon försvarar sin gärning.

Struktur och ordning är ledorden för Internationella engelska skolan. Reglerna är egentligen inte annorlunda mot vad som gäller överallt, menar Sara, men det finns ett mycket tydligare system på plats när någon bryter mot dem. Det blir konsekvenser, uppföljning.

– Vi dokumenterar alla överträdelser och har ett varningssystem. Vid många överträdelser blir det kvarsittning, alternativt något annat, beroende på vad det är för elev. För vissa fungerar inte kvarsittning. Vi har också en tydlig policy med att kontakta alla föräldrar en gång i månaden. Blir eleven varnad kontaktas föräldrarna direkt.

Man tycker nästan synd om Jan Björklund när man hör detta. Som han har kämpat för att få till stånd något liknande. Men det är inte så lätt för den offentliga skolan, det spelar inte så stor roll om någon säger att man börjar om, att nu är det hårdare tag. Alla vet att en minister i Stockholm inte har någon egentlig kontroll över den kommunala skolgången i praktiken. Men för en ganska ny skola som hamrat in detta budskap från första början är det enklare. Eller? Är det bara föräldrar med skötsamma barn som söker sig hit?

– Så kan det vara. Men ofta är det åt andra hållet också, att man skickar lite stökiga barn hit och tänker att vi ska få ordning på dem.

Leder skolvalet inte alls till ökad segregation, som kommunen påstår?

– Nuförtiden är det nonsens, skulle jag säga. I början när reformen kom var det mer åt det hållet. Men i dag är det nästan tvärtom. Många söker sig hit för att man har olika problematik. Vårt koncept gynnar inte minst elever med svårigheter, och det märks på vilka som söker.

I Falun samexisterar alltså dessa människor: Jonny och Jessica på kommunen, Sara på Internationella engelska skolan. De är i samma ålder, de har vuxit upp i samma land och samma kultur, de bor i samma del av Sverige, de talar samma språk. Men när de slår upp ögonen om morgnarna är det så fruktansvärt olika saker de ser att de kunde befinna sig i olika galaxer.

Vad är detta? Är det bara kommunen som är gnällig i största allmänhet?

– Nä, säger Sara med ett försiktigt skratt. Det är klart att det blir konsekvenser för kommunen, så är det ju. Men oron för att vi bara ska försvinna och låta dem ta ansvaret är helt grundlös. Vi har tjugofem skolor i ett land där vi har funnits sedan 1993, och inte en enda har vi lagt ner. Vi står för konkurrens. I min värld leder konkurrens till att man måste tänka efter ordentligt. Det borde leda till bättre skolor. Är det en skola som brister på något sätt så väljer man inte den. Till slut får den lägga ner.

Hur gör friskolorna för att gå med vinst? Det finns en stor misstänksamhet i den frågan, en känsla av att det fuskas på något sätt, att det måste ske på bekostnad av kvaliteten. Sara, som själv har arbetat på två kommunala skolor på västkusten, har sin ståndpunkt klar:

– När jag ser vad vi hade för resurser på den tiden ... I vår skola nu har jag aldrig någonsin upplevt att vi har stramat åt. På den kommunala sidan var det ofta köpstopp, pengarna bara tog slut mitt under terminen. Exakt vart kommunens pengar tog vägen, det vet ju inte jag. Men vilken skillnad det är nu.

Ja, vart tog kommunens pengar vägen? Vad ska man kalla det som händer när en kommunal skola gör av med mer pengar per elev än en friskola, fast med samma eller sämre resultat? Är det slöseri att betala ett högre pris för samma sak? Är det rentav ett slags förlust? Dessutom hamnar friskolornas vinster kanske inte alls på Seychellerna utan i en splitter ny slöjdsal. Det som Engelska skolan har tjänat ihop någon annanstans i Sverige investeras nu i Falun. Eller? Låt den som är fri från grubbel i dessa frågor kasta första skolpropositionen.

Kan verkligen välfärdsverksamhet expandera, som vilket annat företag som helst?

– Ja, det tycker jag. Jag brinner för den här skolan. Jag tycker att vi har ett jättebra sätt att undervisa elever på. Det bästa sättet, faktiskt. Det vill jag att fler barn ska få möjlighet att ta del av. Visst, jag förstår företagsbiten, att det måste gå runt för att det ska bli någon expansion. Men för mig och oss andra här är det ju eleverna som är det viktiga, att vår skola blir bra.

Är det jobbigt att det snart är riksdagsval?

– Det är alltid stökigt med val för oss i skolan. Nya läroplaner till exempel, risken att vi måste vända upp och ner på en massa saker. Men jag tror inte att man kommer att ta bort friskolorna. Någon typ av ny reglering kan det säkert bli, men vi kommer att bli kvar.

Ännu en lastbil rullar in på skolgården med hönsnätrullar och balar med konstgräs. Ännu ett bud lämnar av hoptejpade kartonger med läroböcker. Så går det till när främlingar efterhand blir en del av städer som helst hade sluppit dem.

Kampglad. Sara Stengård, rektor för Internationella engelska skolan, bryr sig inte om att hennes skola inte möts med öppna armar. Det gör henne bara mer stridslysten.

Ser en förändring någonsin bra ut medan den pågår? Allt prat om ifall föräldrarna väljer »bort« eller »till« ett alternativ gör att man snart varken vet till eller från. Tänker föräldrar alls på konsekvenserna för en skola som töms på elever – och borde de alls det? Har en förälder ett ansvar bortom sitt eget barn? 

Alla vill välja, ingen vill ta konsekvenserna. Så blir det när landet befinner sig i ett sorgearbete: över det svunna folkhemmet, över en lika bitterljuv som seglivad känsla av att förr om åren vecka efter vecka ha slagit världen med häpnad. Även om det knappast leder framåt med sådana grämelser går de inte bara att vifta bort. Enorma förändringar har dragit fram över Sverige och skolan har blivit en symbol för allt som känns ofärdigt och ogenomtänkt, ovant och olustigt. När elevernas resultat dessutom försämras är alltihop ett enda öppet sår. Var det detta vi ville?

Här är ett sätt att se på saken. Vi, alltså kommunerna, hade monopol på utbildning, vi släppte det, och till skillnad från Televerket när samma sak hände dem var vi inte ett dugg beredda på att behöva slåss för en fortsatt särställning på marknaden. End of story.

Och här ett annat: det borde gå att räkna på hur många arbetstillfällen, inte minst i byggbranschen, som har skapats under friskoleboomen. Det har någon säkert redan gjort, och det är bland annat därför socialdemokraterna inte kommer att genomföra några riktiga förändringar. Säga vad man vill om Ikea och deras »flaggor på kartan« – de flaggorna har gett jobb och billiga möbler över hela landet. Det brukar inte ses som ett problem. Men skolan har den egenheten som marknad betraktad att varan som säljs är obligatorisk att köpa. Det råder skolplikt. Och priset är avgjort i förväg.

Exakt hur det går till när en friskola gör några tusenlappar i vinst på sina 85 000 kr per elev och en kommun inte gör det är inte lätt att veta. Men olika organisationer har alltid haft olika effektivitet. En japansk bil är billigare än en amerikansk, samtidigt som den tydligen håller högre kvalitet. Det är inte voodoo, det är ett faktum. Att friskolorna inte vill ge konkreta exempel på hur de håller nere kostnaderna kanske bara handlar om att de bevakar sina företagshemligheter. Varför hjälpa konkurrenterna på traven? Det är bara det att skolreformen i så fall har lett till att delar av det demokratiska samtalet om skolan förs bakom lyckta dörrar. Vi har fått ett land, två samhällen. Tusentals samhällen, snarare, med olika ideologier och ideal. Ingen ska tro att de drar åt samma håll, för de vet inte ens vilket håll de andra drar åt.

Och så är det snart val. För en ny regering blir det frestande att lagstifta fram standardhöjningar i skolan, kvalitetsskärpningar som genomförs helt gratis för skattebetalarna i och med att notan betalas av näringslivet. Eller inte. Risken med att detaljreglera kvaliteten är att även kommunala skolor kan tvingas till investeringar. Ta bara skolbiblioteken. Visst kan man formulera ganska konkret hur många böcker per elev det ska vara, att det ska finnas en heltidsanställd bibliotekarie och så vidare. Kruxet är att sådana lagar blir allmängiltiga, såvida man inte ska ha högre krav på friskolorna än på de kommunala. Näringslivet har naturligtvis råd att förbättra sina skolor, men har kommunerna det? Kontakten mellan socialdemokraternas riksdagsgrupp och deras kommunala företrädare lär handla en del om sådant under de kommande åren.

En sak är om marknaden kan fungera – vad nu ens fungera betyder i sammanhanget – men kan den ersätta ett samhällskontrakt? På gott och ont har landet verkligen glidit isär efter skolrevolutionen. Fram till för tjugo år sedan betraktades barnen som blivande medborgare i ett gemensamt projekt. De skulle itutas respekt för det allmänna bästa, för majoritetsviljan, och de skulle utbildas i klasser tänkta att fungera som små smältdeglar. Det där finns knappt längre. Är det friskolornas fel? Det som har brutits upp hölls en gång ihop med tvång. Den vördnad för alla människors lika värde som lärdes ut var också en påminnelse om den egna litenheten. Man skulle anpassa sig. Underordna sig. Det var inte alla som trivdes i den skolan, eller i ideologin den byggde på. Visst, somliga längtar tillbaka till den tiden och bygger hela partiprogram, av röd eller brun kulört, utifrån ren nostalgi. Men de föräldrar som vill välja fritt har redan vunnit striden för länge sedan.

Säkerligen förlorade det allmänna bästa på detta, kanske till och med stort. Hur det än är med den saken, och det ska uppenbarligen fan till att få någon klarhet i frågan, så har socialdemokraterna varit med på tåget. Väljarna må säga att skolfrågan är viktigast men när de två största partierna går till val med identiskt formulerade affischbudskap– »Mindre klasser – mer kunskap« – vet man att ingen egentligen vill ändra på någonting. Allt är en jakt på en förklaring, en syndabock, en förövare. Då ligger främlingen nära till hands, fast att gamle Sofokles varning fortfarande ekar över århundradena: »Den mördare du söker är du själv«, som han skrev. Någonstans under resans gång uppstod en mätt känsla i Sverige, en övermodets druckna trygghet. Vi var rika, vi hade fred, vi hade råd att lätta på tyglarna. Och här är vi nu, två decennier senare, lösta från vår forna gemenskap likt sjörök som skingras för envetna höstvindar. Sverige är längre ifrån sig självt än någonsin. Tillsammans har vi sprungit ifrån varandra.