Klimatmöte begravs av byråkrati

Ett klimatpolitiskt högtryck har etablerat sig över Montreal, Kanada. Cirka 3 000 delegater från 156 länder har intagit staden för att under två veckor diskutera hur världen ska tackla klimathotet. På onsdag anländer mer än 100 miljöministrar för slutförhandlingar. Med intresseorganisationer, representanter för näringslivet, journalister och forskare inberäknat kommer närmare 10 000 personer att fylla det modernistiska Palais des Congrès de Montréal.

Enligt det internationella klimatsekretariatet i Bonn är Montrealmötet därmed det största  klimatpolitiska mötet någonsin. Mötet är också  historiskt eftersom det är första gången som parterna (alla länder som ratificerat Kyotoprotokollet) träffas sedan protokollet trädde i kraft i februari i år. Det finns anledning att  fira.

Men frågan är om inte det internationella klimatarbetet håller på att kollapsa under sin egen tyngd? Kritiker och journalister på andra sidan Atlanten kallar tillställningen för ett  mammutmöte – stort och otidsenligt som det utdöda elefant­djuret. FN-­processen anklagas för att vara för omständlig för komplexa politiska paketlösningar.

Den inofficiella retoriken från FN-­sekretariatet ger också visst stöd för denna bild: » För stora delegationer kommer det att vara outhärdligt, för små kommer det att vara omöjligt. «

Det är Sveriges chefsförhandlare i klimatfrågor, Anders Turesson, som lite motvilligt bjuder på citatet från en kollega i Bonn. Han inser aningen för sent att det är detsamma som att lämna öppet mål till dem som alltmer högljutt ifrågasätter hur det internationella klimatarbetet är organiserat.

Det  lilla skämtet antyder att någonstans går gränsen för det hanterbara.

Rika länder skickar delegationer på upp till hundra personer, med outhärdliga samordningsproblem som följd. Inte minst EU har kritiserats för att spen­dera alldeles för mycket tid på internt ­käbbel och för lite på utåtriktade aktiviteter.

Många utvecklingsländer representeras däremot bara av en eller två personer. Eftersom det ofta pågår ett tiotal förhandlingar parallellt hamnar de i en omöjlig situation. Vilket bord ska de välja att sitta med vid? I-länderna skulle i och för sig kunna skjuta till resurser för att förstärka utvecklingsländernas förhandlingskapacitet, påpekar Naturvårdsverket i en ­rapport. Men processen som helhet blir inte mer lätthanterlig för det.

Hittills har alla försök att införa nya regler som til­låter beslut genom kvalificerad majoritet misslyckats. Samtliga länder måste vara överens, även i detaljfrågor. Konsensus regerar.
Ingen kan därför vara riktigt säker på utgången av förhandlingarna i Montreal.

Parterna är visserligen eniga om att länder som inte når sina utsläppsmål ska straffas med en 30-procentig ränta. Miljö­bovar måste alltså reducera sina utsläpp med ytterligare 30 procent eller köpa loss utsläppsrätter för motsvarande mängd under nästkommande period. Vad klurigheten nu gäller är snarast om denna sanktionsregel ska beslutas genom tillägg till protokollet, vilket kräver en omfattande ratificeringsprocedur, eller genom ett enkelt beslut. Ett tillägg ger sanktionen en kraftigare juridisk status och inkräktar betydligt mer på nationernas suveränitet. Japan, Ryssland och Kanada är därför tveksamma till detta. Saudiarabien insisterar däremot av taktiska skäl på den mer omständliga proceduren. I ett toppstyrt system av FN-modell anger den minst ambitiösa nationen hastigheten.

Det värsta som kan hända är att Saudi­arabien tar  straff-frågan  som gisslan för att trumfa igenom orimliga krav på ersättning för den skada som de anser att klimatarbetet orsakar deras och övriga Opec-länders ekonomier. Det kan äventyra hela Kyotosamarbetet, konstaterar Anders T­uresson.

För att undvika denna typ av låsningar och det faktum att Kyotoprotokollet bara omfattar en tredjedel av världens utsläpp av koldioxid, har många forskare och politiker börjat betona flexibilitet, frivillighet och teknikutveckling. Få tror att Montreal­mötet kommer att leda till nya beslut om bindande utsläppsminskningar för perioden efter 2012, då Kyotoavtalet löper ut.

Viktigast är i stället att få med USA och de stora utvecklingsländerna Kina och Indien i något slags samarbete. Inte minst Kanadas premiärminister Paul Martin talar sig varm för en radikalt annorlunda organisering av klimatpolitiken inom ramen för L20 (de tjugo största ekonomierna i världen). Tillsammans står de för 80 procent av de globala utsläppen, och L20-anhängarna menar att en mindre grupp länder har större chans att åstadkomma något betydande. Även Storbritanniens premiärminister Tony Blair har under hösten gjort uttalanden som kan tolkas i den riktningen. Sveriges hållning är dock oförändrad:

– Klimatfrågan är ett globalt problem och FN är gjort för att hantera just denna typ av frågor. Vill man ersätta Kyotoprotokollet med L20 är man helt fel ute, säger Anders Turesson.

Amerikanen Ray Kopp, vid forskningsinstitutet Resources for the Future, menar tvärtom att klimatpolitiken har inspirerats alldeles för mycket av Montreal­protokollet, FN-succén från 1987, som fick ozonhålet att sluta växa.

– De ozonnedbrytande gaserna tillverkades av ett fåtal företag och de var relativt enkla att ersätta. Klimatproblemet är av helt annan karaktär och kräver sina egna lösningar.

De som förlagt det pågående klimatmötet till just Montreal håller förstås inte med. Beslutet rymmer både symbolik och strategi. Genom att för första gången låta ett nordamerikanskt land vara värd när länderna under FN:s klimatkonvention träffas, hoppas arrangörerna på stort politiskt och medialt genomslag i USA. I morgon får de draghjälp av tusentals demonstranter som ska tåga genom staden. »US must join the world« lyder parollen.