Klimatsatsning: Frälsning eller alibi
Bild: Scanpix
Den gråvita, tjocka röken bolmar upp från betongskogen av kraftiga skorstenar. Dag och natt, året om, pumpas klimatfarliga växthusgaser rakt ut i luften från svenskägda kraftverk. Röken ligger som tätast över sydöstra Tyskland.
Beroende på hur man räknar står Vattenfall för fem av landets tjugofem smutsigaste kolkraftverk. Ett enda av dem släpper ensamt ut lika mycket koldioxid som alla Sveriges industriella anläggningar tillsammans.
Efter det senaste årets intensiva klimatdebatt är behovet av att skingra den koldioxidtäta dimman inte svår att förstå.
Vattenfall, som i dag släpper ut 90 miljoner ton koldioxid om året, satsar i dag pengar och prestige på att utveckla den nya tekniken som kallas CCS, carbon capture and storage. Metoden, som går ut på att fånga in koldioxiden och leda ner den i marken, ska minska koldioxidutsläppen från kraftverk med upp till nittio procent.
Även Finlandsbaserade Fortum testar och utvecklar just nu den nya tekniken. Vid det stora kraftverket Meri-Pori har ett projekt just inletts för att skilja av koldioxid. En liten pilotanläggning finns redan i företagets koleldade kraftvärmeverk i Värtan i Stockholm.
I dagsläget tar den bort 98 procent av koldioxiden i en delström av rökgaserna. För en fullskaleanläggning kan avskiljningsgraden ligga på 85–95 procent.
– CCS utgör en lovande teknik och är väl räddningen, kol tror man kommer att fortsätta vara en stor energikälla även framöver, säger Eva-Katrin Lindman, ansvarig för forskning och utveckling inom Fortum Värme.
Men hon understryker att Fortum även satsar på forskning kring förnybara energikällor och att det kommer att behövas både och i framtiden.
CCS är dock mycket omstritt. En av anledningarna är kostnaderna. Eva-Katrin Lindman på Fortum säger att tekniken i dag är »fruktansvärt dyr«. Bland annat för att det är väldigt energikrävande att avskilja koldioxiden även från en ny, specialbyggd, anläggning.
Slutförvaringen är en annan utmaning men lösningar finns. Tanken är att den infångade, rena koldioxiden ska pumpas tusen meter ner i berggrunden. Haken är dock att det inte finns några färdiga platser att förvara den avskiljda koldioxiden på. I Sverige anses Skåne och Gotland ha de bästa förutsättningarna, geologiskt sett. Troligare är att norra Tyskland och Polen blir aktuella.
Miljöorganisationen Greenpeace går långt i sin kritik av metoden. De tycker att CCS är ett alibi för att Vattenfall ska kunna fortsätta släppa ut koldioxid och menar att investeringarna i stället borde satsas på att utveckla förnybar energi.
Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, vill inte kategoriskt avfärda CCS, men säger att det verkligen inte är det smartaste sättet att få ner utsläppen. Han menar att tekniken legitimerar fossilsamhället och vänder sig därför mot statliga Vattenfalls stora satsningar.
– Man går över ån efter vatten. Det billigaste vore om Vattenfall lät kolet stanna kvar i jorden, säger han.
Men Staffan Görtz, informationsansvarig för CCS inom Vattenfall, håller inte med Svante Axelsson. Han menar att fördelarna väger över nackdelarna eftersom kolet trots allt är ett konkurrenskraftigt bränsle.
– Jag håller med om att våra anläggningar släpper ut koldioxid, det är inget att hymla med. Men Vattenfall liksom resten av Europa och världen är beroende av fossila bränslen, säger han.
Liksom Fortum utvecklar Vattenfall även förnybara energikällor, men satsar stort på CCS-tekniken och ligger i forskningens tätklunga. I Tyskland byggs just nu en pilotanläggning, CCS-kraftverket Schwarze Pumpe, för 70 miljoner euro.
De första storskaliga CCS-anläggningarna kan vara i drift tidigast runt år 2015, men det dröjer ytterligare minst tio år innan det kan vara kommersiellt utbyggt. Målet är att komma ner till en kostnad på 20 euro per ton renad koldioxid år 2020.
– Men det handlar också om att nå en samhällelig acceptans för den här metoden. Om ingen vill ha det ska vi naturligtvis inte satsa på det. Det finns vissa risker med CCS, men dem kan vi hantera. Och vi tror på den här tekniken, säger Staffan Görtz.
CCS – så funkar det
Carbon capture and storage (CCS), kolavskiljning och förvaring, är en metod för att sänka koldioxidutsläppen från smutsiga kolkraftverk.
Tekniken går ut på att fånga in och separera ut koldioxid från utsläppen och sedan leda ner koldioxiden i marken. Olika tekniker utvecklas just nu av världens energijättar och flera tänkbara varianter finns för slutförvaret. Det mest troliga, av kostnadsskäl, är att koldioxiden kommer att ledas med pipelines till områden i närheten av södra Östersjökusten och tvingas ner omkring tusen meter under markytan till naturliga akvifärer, geologiska porösa formationer i berggrunden.
