Knapp kan avgöra slaget om väljarna

Göran Persson var arg. I valrörelsen 1998 hade partiet misslyckats med det mesta. Vallöftena var ibland obegripliga för valarbetarna, valaffischerna tappade färg, och valrörelsen hade saknat ett obligatoriskt inslag:

– Vi hade inte ens en knapp, konstaterade Persson i den egna valanalysen inför sin partistyrelse.

Kanske hade de en knapp, fast Persson inte upptäckt den. Efter sina glansdagar under 60- och 70-talet såg knappen ett tag ut att sakta men säkert förpassas till de historiska samlingarna och arkiven. Det var då det. Sedan flera år har knappen återerövrat valstugor och partiexpeditioner. Även om de inte lika ofta bärs så synligt delas de ut till 100 000-tals sympatisörer och medlemmar.

Knappen var ett enkelt sätt att visa att man stod för något.

Lars Israelsson i Bastuträsk är landets ledande knappsamlare och expert. Han har 14 000 knappar i sin samling. Fast Lars föredrar samlingsbeteckningen »pins«, för han har samlat både knappar, nålar och det som brukar betecknas som pins, mindre märken med en fästanordning på baksidan.

– Min första knapp var FNL-märket, det måste ha varit 1967. Knappen var ett enkelt sätt att visa att man stod för något, säger Lars Israelsson, numera pensionär, men tidigare kultursekreterare i Gällivare.

FNL-märket satte i gång en våg av politiska budskap i knappform.

– Vid samma tid var det en stor utflyttning från Norrbotten. Mot-kampanjens knapp »Vi flytt’ int’« bar många här uppe då. Folk ville visa att de vägrade flytta och bar både knappar och T-shirts med den texten.

De första valknapparna kan dateras till det amerikanska presidentvalet 1896. Företaget Whitehead & Hoag i New Jersey kom på – och tog patent på – tekniken att göra plåtknappar, med en nål på baksidan, där ett tryckt motiv finns under en tunn celluloidfilm. Båda presidentkampanjerna nappade på den nya idén.

Republikanen William McKinley vann över demokraten William Bryan, men kampanjknappen var valets segrare i alla läger. 122 år senare är den fortfarande en självklarhet i politiska kampanjer.

I Sverige dröjde det till 60-talet för kampanjknappen att slå igenom. FNL-märket för att stödja den vietnamesiska motståndskampen, där det stod »Med FNL för Vietnams folk« hade visat vägen. Fast en föregångare fanns i fredsrörelsens antikärnvapenmärke som blev allt vanligare på 60-talet.

Lars Israelsson tror att flest svenskar bar knapp i slutet av 70-talet.

– Det måste ha varit »Nej till kärnkraft« som har burits av flest människor, trots att linje 3 inte segrade i folkomröstningen 1980. Den fanns också i flera varianter.

Det måste ha varit »Nej till kärnkraft« som har burits av flest människor, trots att linje 3 inte segrade i folkomröstningen 1980.

Valet 1968 var knappens genombrott i svenska valrörelser. Alla skulle ha knapp. Men folkomröstningen om en svensk EU-anslutning 1994 och sedan den om valutaunionen EMU 2003 är nog de som alstrat flest knappar.

– Det tog en väldig fart vid EMU-omröstningen. Jag har 55 knappar från det valet – för och emot, säger Lars Israelsson.

Erland Hallberg, ägare av Mera Profil & Reklam i Göteborg, som tillverkat knappar i över 30 år, tror inte valåret 2018 betyder någon större uppgång för dem.

– Men EU-omröstningen 1994 syntes verkligen i vår omsättning. Vi gjorde Nej-kampanjens knappar då, liksom senare »Nej till EMU«. Och det har gått lite trender i knapparna, det går upp och ner, säger Erland Hallberg.

Vem bär knappar? Det är bara folket som jobbar på kampanjkontoren som gör det.

Inför presidentvalet 1976 försökte Jimmy Carters pr-chef Gerald Rafshoon spara pengar på att inte göra knappar. Kampanjorganisationen protesterade genast. Rafshoon lät trycka upp 200 000 knappar och förklarade:

– Vem bär knappar? Det är bara folket som jobbar på kampanjkontoren som gör det. Om vi skickar ut knappar som räcker till dem är det nog, sa Gerald Rafshoon.

Men folklig mobilisering leder till fler knappar. USA fick en allvarlig ekonomisk nedgång 2008, men det gällde inte knappbranschen. Presidentvalet och Barack Obamas framgångar med att engagera gräsrötter fick fler amerikaner än kanske någonsin att bära en valknapp.

Hemma hos Lars Israelsson i Bastuträsk domineras samlingen av det han kallar krav-knappar. De är ett uttryck för att man är för eller emot något.

– Jag tittar på vad som sitter på min vägg: »Rädda Inlandsbanan« ser jag, liksom den ganska nya »Rör inte min skoter«, den bär många här nu. Nu väntar jag bara på att »Värna våra vedspisar«-märket ska komma, säger han.

Som pensionär har han fått tid att sortera i knappsamlingen. Tidigare bodde han och hustrun i Porjus där de drev B & B och hade foto- och knappgalleri i huset.

– Det stannade till både utländska och svenska turister. Och ofta slutade det med att de reste hem och letade igenom vad de hade hemma och skickade mig sina märken. Så har jag fått flera av de knappar som använts i amerikanska presidentvalskampanjer.

Samlare av förstamajmärken från Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet finns det relativt många. De har till och med en egen förening. Men Lars Israelsson har hittills inte träffat på någon annan svensk som är lika dedikerad knappsamlare som honom.

Fast vilken är den egna favoriten i samlingen?

– Det är nog en knapp jag fick av en iransk tjej när jag studerade i Umeå. Hon var så glad över att shahen av Iran just hade störtats. Knappen föreställer en ros som spränger bojor. Tyvärr blev den fortsatta utvecklingen i Iran inte lika glädjande  …

Knappen är ju en bärare av enkla budskap, det är lite av knappens styrka.

– Den bästa med anknytning till en partiledare är nog S-märket med foten. Tage Danielsson hade skojat om att Ingvar Carlsson såg ut som en fot. Då vände de på det och gjorde märken som såg ut som en fot.

Den sämsta knappen?

– He, he  … jag ser en här på väggen: »Åt helvete med alla knappar«. Knappen är ju en bärare av enkla budskap, det är lite av knappens styrka. Fast vissa budskap kan man bli förundrad inför, som S-knappen 2010: »Alla ska med«.

– Men vill jag reta upp en norrlänning tar jag fram knappen från tidningen City: »Sluta straffa Stockholm«.

Fast i knappbranschen kan det vara Sverige i sin helhet som straffas. I amerikanska presidentvalskampanjer är det alltid en het potatis om kandidatens prylar är tillverkade utomlands, som Donald Trumps kepsar som bar etiketten »Made in China«.

I Åseda norr om Växjö står landets kanske kraftfullaste knappmaskin. Quickbutton Badges hoppas på hyfsad uppgång på jobben under valåret. Men:

– Vi har ofta svårt att hänga med i konkurrensen med Kina beroende på kostnadsläget. På stora volymer kan de ge kanske 20–30 procents lägre pris. Så ser du en knapp som »vill värna de svenska jobben« kan den vara gjord i Kina, säger Per Hugner, marknadschef på företaget.

Han tror däremot på order längre fram under valrörelsen.

– Där har vi vår styrka, att leverera till lokala kampanjer med korta ledtider. Så för vår del blir det nog mest jobb framåt sommar och höst. Men valår har vi klart mycket större försäljning än annars.

En storkund har de i ett välkänt småländskt möbelföretag. Där finns den klassiska Ikeaknappen »Ny på jobbet«, men de gör också namnskyltar till personalen.

Den som trots allt vill lägga en mindre beställning i Kina får räkna med att det kostar 3,50 till 3,80 per knapp vid låga upplagor på runt 1 000 knappar.

Erland Hallberg på Mera Profil & Reklam tror också att deras mesta jobb kommer mot valspurten. De började med knappar men gör i dag olika pr-material.

[caption id="attachment_472228" align="alignright" width="150"] Lars Israelsson, landets ledande knappsamlare. Foto: Privat.[/caption]

– Förra valet gjorde vi allt material åt Vänsterpartiet. Jag ser inga tydliga nyheter där, det är rätt traditionellt. Det ska vara knappar eller pins, ballonger och grejor till valstugorna. Och det får inte bli för dyrt.

Det görs kanske minst en miljon märken till valet. Men få bär knappar. Vart tar de vägen?

– Ja, du, det kan man undra. Och var tar alla T-shirts och tygkassar vägen? säger Erland Hallberg.

I Bastuträsk funderar Lars Israelsson på partiledarnas plats på knapparna. Det fanns en Mona Sahlin-knapp i valet 2010, det fanns en inofficiell Håkan Juholt-knapp under hans korta tid.

– Göran Persson var påmånga elaka knappar, som »Pensionera Persson« eller »Vårt parti väger tyngst«. Bildt och Adelsohn fanns på många knappar. Men Löfven-knapp har jag inte sett, säger han.