Kom som du mår

Life is a sick game and he helped us express that«, skrev tolvåriga Helki Wald i The Seattle Post-Intelligencer. Kurt Cobain var död. En aprildag 1994 hade han placerat en gevärspipa mot huvudet och tryckt av.

Med »us« menade Helki Wald alla som grät när sångaren i grungebandet Nirvana dog. Hela världen sörjde kändes det som, fast så var jag också i rätt ålder. Arton.

Tjusningen med Kurt Cobains kryptiska låttexter var att det gick att läsa in lite vad som helst i dem. Bara man var heligt arg eller heligt ledsen. Och med fördel hyste förakt för det etablerade, konventionella eller förbannat trista.

Det var inte särskilt svårt – det var 1990-tal och artister som MC Hammer, Bon Jovi, Snap och Vanilla Ice härjade. Då var en rad som »Come as you are, as you were. As I want you to be« allt som behövdes för att man skulle kunna andas. Med Kurt Cobains karaktäristiska röst, som i Christopher Sandfords biografi från 1995 beskrivs som »an extraordinary, full-bodied instrument that was both savage and tuneful«.

Det saknas inte direkt teorier om varför han valde att ta sitt liv. Men så var också smärtan hans största tillgång. Den som han så lyckosamt kokade ner till melodiösa låtar med de distade gitarrerna skrikande i förgrunden. Utan den hade Nirvana aldrig petat ner Michael Jacksons »Dangerous« från Billboardlistans förstaplats med sin närmast perfekta platta »Nevermind«, och Seattle-grungen hade troligtvis fortsatt vara en lokal angelägenhet.

Också den nya Kurt Cobain-dokumentären »Montage of Heck« vill förstå varifrån den kom, sorgen, som fick honom att skjuta heroin och slutligen sig själv. Trots att han bara två år tidigare fått en dotter med Courtney Love. Det är hon och hans övriga familj som försett regissören Brett Morgen med högar av kassetter, hemmavideor och teckningar.

I åtta år har han arbetat med filmen, och det märks. »Montage of Heck« är ingen dussindokumentär, utan en audiovisuellt imponerande resa genom ljudupptagningar, animationer och Kurt Cobains makabra teckningar sammanfogade i ett pumpande flöde. Mixat med konsertspelningar och intima klipp med en lika heroinglad Courtney Love.

Att Kurt Cobain hade en lycklig barndom i Aberdeen, fram till föräldrarnas skilsmässa när han var sju, är egentligen inget nytt. Även om kontrasten mellan mamma Wendys »my kids loved that town!« och bilder på den glåmiga staden som Kurt kallat »Twin Peaks without the excitement« ger ytterligare en dimension till föräldrarnas dåliga radar. En större ögonöppnare är när vi hör hans röst berätta om hur han försökte bli av med oskulden med en tjock, lätt efterbliven flicka, och sedan blev retad i skolan. »I couldn’t stand the ridicule«, sa han. Så han la sig målmedvetet på tågspåret för att dö. Bandmedlemmen Krist Novoselic vittnar om samma sak. Kurt fixade inte att bli förödmjukad.

Kanske var det grungens attraktionskraft. Att man fick visa sig hur svag och känslig man ville. Och att den var opolitisk och välkomnade alla. Till och med borgarkids som jag själv. Det räckte med att ens hjärta blödde.

»Cobain: Montage of Heck« visas på biograferna den 27 och 28 april.