Konungarnas återkomst

När Karl Knutsson Bondes grav i Riddarholmskyrkan i Stockholm nu öppnats handlar det inte enbart om att hitta Magnus Ladulås, som visat sig inte alls vara grabben i graven bredvid. Arkeologerna sätter nu in hela sitt batteri av dna-analyser och annan högteknologi i hopp om att kunna destillera fram hela livshistorier ur knotorna.

Dna-analys har blivit den felande länken mellan historia och arkeologi. Den kan inte bara bekräfta vilken kung som ligger i vilken grav; tillsammans med isotopanalys, som undersöker grundämnen i ben, och andra nya metoder avslöjar den också mycket om kungarnas och högadelns liv. Något som arkeologerna inte kunnat berätta mycket om, trots att många kungar är väldokumenterade historiskt.

Men dagens snabba utveckling av dna-tekniken är en revolution för arkeologin.

– Inom molekylärgenetiken går vi igenom ett paradigmskifte. Plötsligt har vi fått tillgång till extremt kraftfulla verktyg, som skulle framstått som science fiction bara för fem år sedan, säger Anders Götherström.

Han är forskare i arkeogenetik vid Stockholms universitet och har lett analyser efter flera uppmärksammade gravöppningar de senaste åren.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer man att kunna rekonstruera en människas hela liv, tror osteologen Maria Vretemark från Västergötlands museum i Skara. Hon är vetenskapligt ansvarig för försöken att finna kung Magnus Ladulås kvarlevor och bekräfta att det är hans far Birger jarl som ligger begravd i Varnhems klosterkyrka i Västergötland.

– Mänskliga kvarlevor innehåller material man aldrig anat, man kommer att kunna ta fram en människas livshistoria. En anonym medeltidsmänniska är nog så intressant. Men här är det extra intressant eftersom det är människor som påverkat vår historia, säger Maria Vretemark.

Boom!

Plötsligt mullrar det till i underjorden. Långt därnere sprängs Citybanan fram, men det är inte skakningar från den som bringat oreda i kungagravarna. I Karl Knutsson Bondes grav har benen legat huller om buller sedan medeltiden efter flyttat mellan olika gravar.

I Magnus Ladulås gravtumba låg tre skelett, som alla visat sig vara från 1400-talet, ett par hundra år yngre än kungen. I Karl Knutssons grav fanns sju skelett som nu pusslas ihop och analyseras. Ett vet man är Knutssons, två andra är kandidater till att vara kvarlevorna efter Ladulås och hans sonson Magnus Birgersson.

Det är nästan ett sekel sedan kungagravarna öppnades förra gången. Det gjordes 1916 av Carl-Magnus Fürst, som saknade avancerade verktyg för att datera och analysera skeletten. Inte ens röntgen fanns, än mindre datering med kol-14-metoden, dna-tester eller CR-skanning som ger 3D-bilder av skallar och annat.

Kungagravar öppnas inte ofta och mellan varven hinner teknik och metoder ta gigantiska språng. Kungarna och kretsen kring dem är därför föga utforskade arkeologiskt. Det är omvända världen jämfört med alla de tusentals anonyma människor vars knotor grävts upp och studerats under lupp av generationer av arkeologer.

Vad kan man då få reda på om individerna?

– Dna-prov kan till exempel ge svar på om de hade medfödda sjukliga förändringar. Just det med sjukdomar tror jag kommer att utvecklas enormt. Isotopanalyser kan visa vad de åt och var de bott. Tänder, som växer hela livet, visar till och med hur de haft det som barn, säger Maria Vretemark.

Att kungligheter och adel hängav sig åt frosserier, inte minst vid kröningar, är välkänt. Men åt de och drack sig till döds, som den sentida »fursten« Jan Stenbeck? Nej, det är inte alls säkert. Medeltidsmänniskor saknade visserligen penicillin och andra läkemedel som minskat dödligheten drastiskt, men de levde hälsosammare liv, rörde på sig mer och var mer utomhus vilket ger mer D-vitamin som stärker skelettet.

Maria Vretemark håller upp Karl Knutssons överarmsben med markanta muskelfästen. Han var en kraftkarl.

– Hela samlingen här tillhör samhällets översta skikt. Nu kan vi jämföra med vanliga stads- och landsbygdsbor vad de åt och vilka förslitningar de hade. Deras sociala status syns i skelettet. De var till exempel längre och deras tänder mindre slitna.

DNA-analyser görs rutinmässigt på bland annat medicinska institutioner, rättstekniska laboratorier och biologiska forskningscentra. För ett tiotal år sedan gjorde de också entré i den arkeologiska världen.

En analys går till så att man först extraherar arvsmassan, borrar fram den ur tänder eller andra ben. Sedan tvättas föroreningar av annan dna bort. Därefter mångfaldigas arvsmassan, på kroppens eget sätt, med ribonukleinsyra som kopierar dna-koden och ger ett större material. Till sist sekvensieras dna, det vill säga att kedjorna av aminosyror kopplas i rätt följd.

Men att »tvätta« dna från forntida och historiska personer är svårt. Att det inte ens är enkelt med modern arvsmassa visar exemplet Ingmar Bergman, där DNA från en labbtekniker isolerades av misstag och gav resultatet att Bergman inte var släkt med sin mor.

Att isolera rätt material är grannlaga, särskilt om man bara har pyttelite dna som dessutom hållits i många händer genom seklerna. När man väl lyckas finns bara ett labb i landet, Genomcenter i Uppsala, som sekvensierar dna. Många står på kö och det tar tid att få svar.

Det är just i denna hoppussling av dna-kedjorna som revolutionen pågår.

– Vi kan nu samla in väldigt mycket data och sekvensiera extremt stora mängder på kort tid. För 7–8 år sedan kunde det ta ett halvår om du bara hade några korta dna-fragment. Nu plötsligt kan jag få fram en miljon gånger så mycket data på en kväll. Vi går från att skrapa på ytan till att sekvensiera all dna som individen har, säger Anders Götherström.

Tidigare har forskare arbetat med ytterst små fragment historisk dna. Om modern dna är en bok man kan bläddra i och läsa utan större problem så är historisk dna enstaka bokstäver eller delar av ord som man ska pussla in utan att ens veta sidan.

Med den teknik som nu revolutionerar analysen kopierar man allt material man har. Med bioinformatik – avancerad statistik – skiljer man sedan gammal dna från ny.

– De största maskinerna just nu sekvensierar motsvarande 30 hela genuppsättningar, man får ut 120 miljarder baspar. Just gammal dna har vi arbetat med så länge att vi vet hur det faller sönder, hur skador ser ut om det legat i jorden. Vi kan använda de skadorna för att med stor säkerhet plocka fram det som är gammalt, säger Anders Götherström.

– Än så länge är det ett litet fåtal som använder det här, men det är mycket kostnadseffektivt och om några år kommer alla som arbetar med gammal dna att göra det.

Även isotopanalys utvecklas snabbt. För ett tiotal år sedan började man snegla på enskilda individers livshistoria. De senaste fem åren har man studerat essentiella aminosyror som inte kroppen kan producera, utan man måste få i sig via maten. Syrorna har olika sammansättning på olika platser och visar hur människor flyttat. Grundämnen som strontium och svavel avspeglar den lokala geologin.

– Vanliga ben omvandlas hela tiden och de avspeglar en människas sista 10–15 år. Men i tänderna, som inte nybildas, kan man se hur någon flyttat från sex års ålder. Det fungerar även med mycket gammalt material. Vi kommer att få se fler berättelser om hur människor levt, ända tillbaka till neandertalarna, säger professor Kerstin Lidén, chef för Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet.

Skulle det bli bom igen, att Magnus Ladulås kvarlevor inte ligger i Karl Knutssons grav, är han förlorad i historiens mörker och ett virrvarr av ben.

Men än är inte den kungliga gravkyrkan färdigutforskad. Maria Vretemark visar en ritning som gjordes vid gravöppningen 1916. Mellan Karl Knutssons och Magnus Ladulås gravar finns ett utrymme som inte öppnats. Om där är en grav eller inte är okänt.

Trots all ny teknik är det inte säkert att gåtan om var Birger jarl och hans familj har sina sista vilorum kan besvaras. Om gravarna öppnas igen om hundra år har arkeologerna nya metoder och nya frågor. Fast kanske inte ens då går det att hitta alla svar.

– All information i arvsmassan kan man ta fram. Signalement är lätt, hårfärg, ögonfärg och en del annat. Men människan är kanske inte bara summan av sina gener, säger Anders Götherström.