Inrikes

Kortslutning på gymnasiet

Text: Cecilia garme

Publicerad 2011-05-03

Bild: scanpix

I augusti är det premiär för den nya gymnasieskolan. Målet var en gymnasieskola med »högre krav och kvalitet«. Inte minst skulle yrkesprogrammen bli mer attraktiva. Men inför första året med den nya gymnasieskolan har andelen ansökningar till yrkesprogrammen tvärtom sjunkit. Beräkningar av den första ansökningsomgången visade på en nedgång med 8,5 procent jämfört med tidigare i år. I Malmö var nedgången 12 procent.

Nu har niorna fått sina preliminära intagningsbesked och lite betänketid. Snart ska de välja skarpt. Under tiden får regeringen slöjda på en informationsoffensiv om det nya gymnasiet – kodnamn Gy11 – och tänka ut bra svar till en skadeglad opposition. För det var ju inte så här det var tänkt.

Skolverket har snabbutrett de sjunkande siffrorna. Men många pekade ut förklaringen redan i mars: de tolv yrkesprogrammen i Gy11 ger inte grundläggande högskolebehörighet.

Till skillnad från de sex studieförberedande.

Socialdemokraterna talade om sänkt status, och inte ens industrin var nöjd med regeringens upplägg.

– Alla elever bör ha grundläggande behörighet. Inom industrin kan vi inte se någon poäng med att dela upp yrkesutbildningar och studieförberedande utbildningar som regeringen gjort i den nya gymnasieskolan, sa Karin Thapper på branschorganisationen Teknikföretagen.

Det är exakt vad oppositionen pekade på när Gy11 gick genom riksdagen för två år sedan. De nya yrkesprogrammen skulle visserligen vara svårare att ta sig in på, med krav på godkänt från grundskolan i åtta ämnen mot tidigare bara tre. Men samtidigt skulle de alltså inte kvalificera för akademiska studier.

– Att få möjlighet att läsa vid högskola innebär inget tvång att läsa vid högskolan. Det innebär möjligheten att få välja själv, sa Rossana Danimarca (v) i riksdagsdebatten.

Och det är kanske det mest ironiska med bråket kring Gy11 – att den regering som har gjort valfrihet till sin paroll ska få smisk på just denna punkt.

Det fanns många skäl för Jan Björklund att reformera gymnasiet när han tillträdde som skolminister. Ett var den strukturella ambitionen att få in ungdomar tidigare på arbetsmarknaden.

Högkonjunkturåret 2006 låg etableringsåldern i Sverige på 28 år, lika gruvligt sent som under 90-talskrisen. Och det har inte blivit bättre. I inget annat OECD-land är man så gammal när man blir vuxen. Årets långtidsutredning pekar på »betydande samhällsekonomiska konsekvenser« när unga, starka människor, »de mest produktiva«, inte får i gång ett yrkesliv i tid och kan börja betala skatt.

Ett annat skäl var den gnisslande matchningen mellan elevernas utbildningsinriktning och behoven på arbetsmarknaden. Ingen ny upptäckt det heller, men lika alarmerande för det. En jämförelse mellan Skolverkets senaste elevstatistik och Arbetsförmedlingens topplista på yrken med god framtid är belysande. Nästan hälften av bristyrkena finns i byggsektorn, men i höstas rekryterade gymnasiets byggprogram färre elever än det estetiska programmet – 4 590 elever jämfört med 4 731.

Giganten i gymnasiet är samhällsvetarprogrammet, där mer än var femte förstaårsgymnasist går just nu. Ett tryggt val, tror många. Tyvärr felaktigt. Antalet högskolestudenter i samhällsvetarämnen har exploderat på universiteten de senaste åren, vilket inte kommer att göra det lättare för ännu yngre årskullar att få jobb. Som Arbetsförmedlingen uttrycker det på lakonisk prognosprosa: »Konkurrensen om jobben förblir därför stor under de kommande 10 åren.«

Men det fanns mer akuta skäl för Björklund att förändra gymnasiet. Alla kunde se att avhoppen och avbrotten var för många – en fjärdedel av eleverna lyckades inte gå klart på utsatt tid – och värst var det på yrkesprogrammen.

Förklaringen, menade Jan Björklund, var att skoltrötta elever som ville ha en yrkesutbildning tyngdes av för mycket teori.

Det fanns fog för den slutsatsen. En omsorgsfull djupstudie som Skolverket gjorde 2007 med titeln »Varför hoppade du av?« visade att det kunde handla om elever som fått en »gymnasiechock«. De hade svårt att anpassa sig till skolans traditionella arbetssätt med långa arbetspass och mycket stillasittande.

Däremot hade de nästan alltid älskat de kontakter de haft med arbetslivet. Forskaren bakom »Varför hoppade du av?« rapporterar om »ögon som lyser« och »höjt självförtroende« när avhopparna berättar om jobb, arbetskamrater och chefer. Och från föräldrarna har det ofta funnits ett tyst godkännande.

Forskaren drog då en slutsats som Jan Björklund kan ha läst. Som utbildningspolitiker kan man välja mellan »optimering« och »satisfiering«. Optimeringsstrategin innebär i det här fallet att plocka in så många ämnen som möjligt på schemat för varje gymnasieelev. Men forskaren förordar »satisfiering«. En skola som satisfierar ställer frågan: »Vad är tillräcklig kunskap för att eleverna ska nå sina mål?«

Svaret från Jan Björklund: Gy11.

Det låter kanske rimligt. Varför ska den som vill bli elektriker nödvändigtvis läsa 300 extra poäng svenska och engelska för att få grundläggande behörighet till högskolan? Det motsvarar en knapp termins heltidsstudier, vilket alltså ska klämmas in vid sidan av yrkesrelevanta ämnen som elektromekanik och elkraftsteknik. Varför skulle eleven ens bry sig om en sådan sak, om det finns jobb och medellönen för en elektriker är 24 295 kronor i månaden? Ungefär samma lön som för en nyutexaminerad jurist. Löneutvecklingen är sämre, men ändå.

Livslångt lärande är ett honnörsord, och Jan Björklund byggde in en akademisk beredskap i Gy11. Alla skolor ska erbjuda extrakurser för yrkesgymnasister som vill ha grundläggande högskolebehörighet, och möjligheten att komplettera på komvux kvarstår.

Björklund hade nog inte förväntat sig att tillfredsställa Lars Ohly med detta. Men värre var att han inte hade räknat med Ronald Inglehart.

Statsvetaren Ingleharts teorier om värderingar lade grunden för World Values Survey och den världsomfattande kartläggningen av attityder. Inte minst dem som skiljer det moderna västerländska informationssamhället från industrisamhället. De flesta är i dag bekanta med resultaten. I popversion: lycka och självförverkligande är numera väl så viktigt som pengar. Och trenden har förstärkts med tiden. Kairos Futures ungdomsstudie med 19 000 svenska tonåringar visade 2009 att känslan av frihet är det viktigaste i livet för den åldersgrupp som vi kan kalla Generation Xbox.

I ett annat gymnasiesammanhang har regeringen vädjat just till tonåringarnas frihetstörst. När naturvetarprogrammet marknadsfördes som »den breda vägen« häromåret var huvudargumentet att man slapp välja bort något.

»Det är egentligen inte så konstigt«, skriver Ung Vänsters vice ordförande Nooshi Dadgostar apropå kritiken mot Gy11. »Alla vill ha en bra utbildning med möjligheter att gå vidare och utvecklas.«

Att välja fritt är stort. Att slippa välja bort är större.

SCB:s rapport om fjolårets gymnasister sa i princip samma sak. Sex av tio ville läsa på högskola inom tre år. På flera yrkesprogram var andelen över 25 procent, och på inriktningarna barn och fritids samt omvårdnad var den hela 65 procent. Att designa yrkesprogrammen med ledning av dem som hoppar av var, kort sagt, en tveksam idé.

Men det kan finnas andra förklaringar till yrkesprogrammens sjunkande popularitet. Programfloran blev till slut så stor att trashvarning uppstod.

De har utgjort ett eldorado för friskoleföretagen och utbildningarna har inte alltid hållit måttet, med negativ medierapportering som följd, påpekar Stig Svanberg, studie- och yrkesvägledare med 30 års erfarenhet.

När Skolverket gallrade inför Gy11 behölls ändå 60 varianter. Så fick exempelvis stylistprogrammet finnas kvar till namnet, som en profil av hantverksprogrammet.

Stig Svanberg tror att eleverna inte har insett att de kan läsa extrakurser för att få högskolebehörighet.

– Det har gått så snabbt. Möjligheterna att informera har varit ansträngd.

Men även han är kritisk till designen av Gy11.

– Tidigare kostade det inte lika mycket mentalt att välja ett yrkesprogram. Nu väljer elever ett studieförberedande program för att rädda hem sig. Det är mer som står på spel än den grundläggande högskolebehörigheten. De flesta högskoleutbildningar kräver i dag särskild behörighet. Yrkeselever som vill komplettera ikapp efteråt kommer att hamna i en ogynnsam kvotgrupp. Vi är många studie- och yrkesvägledare som tycker att det är lite väl snålt av regeringen.

Jan Björklunds statssekreterare Bertil Östberg tror att konjunkturen förklarar sökmönstret.

– Det är uppenbart att andelen sökande till yrkesprogrammen sjönk redan 2008 när lågkonjunkturen kom. Då tänkte eleverna i stället att de skulle plugga vidare, sa Östberg när kritiken bröt lös i mars i år.

Han pekade också på att medieprogrammet, tidigare ett yrkesprogram, numera återfinns inom tre studieförberedande program. En viktig förklaring till de nya siffrorna, påpekade Östberg.

Och visst kan departementet ha rätt i det.

Men den strukturella attitydförändringen, som gjort frihet och evigt öppna dörrar så viktigt för 90-talisterna, den nämndes inte.