Kostsamt konstklimat

I dessa dagar har en del luftat sammansättningen av studenter på landets konstutbildningar. De är för homogena, sägs det. Jag skulle vilja passa på att göra ett tillägg: De är på väg att bli provinsiella.

2012 gjorde denna tidning ett nedslag i Malmös konstliv. Den amerikansk-svenske målaren och skulptören Clay Ketter, själv Malmöbo, beskrev det då ungefär såhär: Om du tar dig till toppen i Stockholm, så når du bara toppen av Sverige. I Malmö når du hela världen.

Den som sörplat cava ur plastglas på vernissage i någon av stadens gallerikällare känner igen bilden. Den internationella profilen har, tillsammans med en friare pedagogik, varit en del av filosofin hos Konsthögskolan i Malmö ända sedan den grundades 1995. Och den har gjort att ung konst i världsklass poppat upp lite här och var. 

På motsvarande sätt finns alumnerna representerade runtom i världen. Slå upp New York Times och du ser den före detta Malmödoktoranden Julie Ault, som ställer ut på ett galleri på Manhattan. Surfa runt bland Kairos radikala konstkollektiv och du finner att en spindel i nätet är curatorn Sarah Rifky, med examen från Malmö.

Men tittar man på de senaste årens rekrytering till högskolan så har det tagit tvärstopp. 2010 kom cirka 75 av Konsthögskolans cirka 700 studenter från länder utanför Europa. De senaste tre åren har det kommit sju, om man räknar bort utbytesstudenter.

På de andra konsthögskolorna i Sverige är läget ungefär likadant. De utomeuropeiska studenterna försvinner. På hela Kungliga Konsthögskolan gick bara två utomeuropeiska studenter förra året.

Orsaken är de studieavgifter som infördes 2011 för studenter från länder utanför EES. För studenter i konst blev avgiften 200 000 kronor per år, alltså över en halv miljon för en kandidatexamen. Det är ungefär lika dyrt som vid en av världens mest ansedda utbildningar, Goldsmith. Det är nästan dubbelt så dyrt som att läsa vid UCL. Svenska konsthögskolor prisar helt enkelt ut sig. Här finns ett konstruktionsfel. Högskolorna är tvingade att sätta studieavgifter som motsvarar de anslag de får per svensk student av regeringen. Och eftersom konsthögskolorna har så få studenter leder det till bisarra priser.

När avgifterna infördes, utlovades det en kompensation i form av statliga stipendier som de bäst kvalificerade studenterna skulle kunna få. Men efter fem år kan man konstatera att så inte skett på konstutbildningarna. Konsthögskolan i Malmö har ett statligt stipendium per år, som man ska dela med musikhögskolan. De privata donatorer av amerikanskt snitt som alla hoppats på lyser ännu med sin frånvaro.

Det i sin tur sänker kvaliteten på utbildningarna. Det är inte en slump att högskolerankningar väger in hur internationaliserad en utbildning är när de sätter poäng.

När studieavgifterna infördes hette det att svenska utbildningar skulle »konkurrera med kvalitet« i stället för att vara gratis. Men för konstutbildningarna blev det – för att låna en retorisk figur av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund – varken konkurrens eller kvalitet.

Det kommer att spilla över på svenskt konstliv, var så säkra.