Kraften är inte med dem

I september reste riksdagens socialförsäkringsutskott till Ankara, Turkiet. I landet befann sig just då omkring två miljoner syriska flyktingar. Politikerna träffade bland annat människorättsorganisationer, svensk ambassadspersonal och turkiska regeringsföreträdare. Men en ledamot nöjde sig inte med det. Johanna Jönsson, centerpartist och nybliven riksdagsledamot, gillade inte studiebesök i grupp. Hon oroade sig över att hon skulle få träffa för få flyktingar som själva kunde berätta om sin situation. Ett besök i ett flyktingläger hade ställts in på grund av säkerhetsläget. Det var den punkt på agendan som hon hade sett fram emot mest.

»Att bo på lyxiga hotell och jäsa i fina mötesrum kommer vara helt omöjligt för mig i rådande situation«, skrev hon på sin blogg.

Johanna Jönsson reste i stället på egen hand tillsammans med en lokal journalist för att prata med flyktingar som levde i en kåkstadsliknande fattig del av Ankara. När de andra i utskottet åkte hem till Sverige igen stannade hon i stället kvar och hjälpte till på ett flyktingcenter. Hela tiden uppdaterade hon bloggen med intryck och känslor.

»De här mötena har förändrat mitt liv. Jag kan inte sätta ord på de känslor som kommit upp när jag sett en medmänniska i ögonen samtidigt som hon satt ord på sin totala hopplöshet. Hennes tårar och mina tårar har blandats och jag kommer aldrig någonsin glömma hennes eller de andras berättelser.«

När partierna i oktober började ha gemensamma överläggningar om migrationen hade andra allianspolitiker redan börjat reta sig på Johanna Jönsson. Är det något en viss typ av politiker ogillar så är det när deras kolleger sträcker på ryggraden och står upp för idealism. Särskilt om de samtidigt talar nedlåtande om de »lyxiga hotell« och »fina mötesrum« andra tycks stå ut med.

Johanna Jönsson har gjort snabb karriär i folkrörelsepartiet, men hon planerar bara att sitta en mandatperiod. Hon gick med i centerpartiet 2011 och blev ordförande för Stureplanscentern året efter. Efter valet blev hon ansvarig för migrations- och integrationsfrågor. Sedan kom flyktingkrisen.

I centerpartiet är många glada över att den som sitter på posten inte är en typisk politiker. Det är enklare för någon som struntar i strategi och karriär att hålla fast vid sakfrågorna.

För resten av alliansen har hon blivit symbolen för ett läge där de i migrationsförhandlingarna fått bråka mer med center-partiet än med socialdemokraterna.

Högre krav för anhöringinvandring, tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller, som moderaterna drev, kanske inte är de trevligaste av politiska förslag. Men de håller ju på att plocka tillbaka väljare från sverigedemokraterna och avsätta en regering, säger de.

Förra veckan höll moderaternas partisekreterare Tomas Tobé och kommunikationschefen Per Nilsson en presskonferens som får sägas vara så långt ifrån sakpolitik som det går att komma. De presenterade en mätning av hur väljarna uppfattade att moderaterna har positionerat sig i migrationspolitiken den senaste tiden. Och väljarna hade förstått signalerna. Moderaterna vill att färre flyktingar ska komma till Sverige, svarade de. Men partiet hade dessutom fått ökat förtroende i samma fråga, som väljarna också rankade som viktigast av alla.

Den öppna och generösa migrationspolitik som Fredrik Reinfeldt drev, sa partisekreterare Tobé, hade varit ett misstag.

– Vi kunde och borde ha gjort mycket mer för att förhindra den svåra och akuta kris Sverige befinner sig i, fyllde Anna Kinberg Batra i när hon jultalade häromdagen.

När riksdagen i veckan röstade om id-kontrollerna tycktes nya axlar i svensk politik ha formerats. Vänsterpartiet och centerpartiet var emot förslaget. Moderaterna, kristdemokraterna och partiet som förr hette folkpartiet ville ha id-kontroller under sex månader, eftersom de tyckte förslaget var dåligt förberett. Socialdemokraterna och miljöpartiet ville att kontrollerna skulle gälla under tre år och sverigedemokraterna ville permanenta dem.

Vilka är egentligen konstellationerna i riksdagen? Finns alliansen? Är centerpartiet med i den?

Frågar man Johanna Jönsson om relationen mellan partierna, svarar hon att fokus måste ligga på att få igenom egen politik, vilket det också finns stora möjligheter till med en minoritetsregering som vill förhandla.

– Ärligt talat är jag trött på att prata om det. Jag fokuserar jättemycket på att ta fram konkret politik. Jag ligger sömnlös på nätterna för att ta fram riktiga förslag. Frågorna jag får från journalister handlar framför allt om alliansen och det tycker jag i sig är sorgligt. Jag tänker inte på det. Det är inte mitt fokus när det är tre år kvar till nästa val.

Så låter inte alla centerpartister. Annie Lööf har kommit in under sin föräldraledighet för att bedyra att svaret på de två sista frågorna är »Ja«. Senast i Expressen i onsdags sa hon:

– Det är viktigt att alliansen håller samman, inte minst för Sverige skull. Just i den ekonomiska politiken så finns det en oerhört stor samsyn mellan alla fyra partier till skillnad från den rödgröna sidan som kraftigt vill höja skatterna.

Eller som den ekonomisk-politiske talespersonen Emil Källström skrev i augusti i en artikel om framtidens borgerlighet i Liberal Debatt: »Bildandet av Allians för Sverige är något av det bästa som hänt svensk politik i modern tid.«

Centerpartiets Johanna Jönssons tal i riksdagen har setts av tusentals svenskar och hon får tackbrev från människor som uppskattar hennes hållning i migrationsfrågan. Men andra allianspolitiker retar sig på henne.

Men hur ska alliansen kunna regera? Det var länge sedan det såg ut som att en egen majoritet var möjlig och de har fällt den decemberöverenskommelse som fick socialdemokraterna att gå med på att lägga ner sina röster i statsministeromröstning.

Det handlar dessutom om mer än siffror.

Alliansen kittades samman av viljan att bevisa att man kunde hålla ihop. Nu vill man snarare visa upp sin egen identitet. Den irritation som skapas i det är betydligt svårare att bygga ett samarbete ifrån.

Men, säger de – även moderater – det akuta med migrationsfrågan kommer att vara över innan det blir val 2018. Då kommer det att handla mer om integration, och där ligger partierna närmare varandra. Då kommer moderaterna – säger centerpartister – ha signalerat färdigt till väljarna och börjat komma med förslag om arbetsmarknad och bostäder.

Pratet om 2018 är i sig också ett nytt sätt att förhålla sig till det politiska landskapet. Sedan regeringens budget föll hösten 2014 har mantrat – framför allt hos moderaterna – varit att alliansen är redo att ta över vilken dag som helst. Så fort samarbetsregeringen inte längre kan samarbeta kan de kliva in. Så är inte längre läget.

Det finns en annan invändning mot att tiden läker såren. Att migrationen är väljarnas, samtidens, viktigaste fråga är ingen liten sak. Och när alliansen tidigare har enats om svåra frågor som energin eller familjepolitiken har det byggt på att alla vann något. Vilket är svårare med migrationen. Den nuvarande regeringen försökte: socialdemokraterna fick restriktiv migrationspolitik, miljöpartiet fick höjd kapacitet i systemet. Det gick sådär.

I det politiska Sverige har det också vuxit fram en spricka mellan konservativa och liberaler och ingen i alliansen verkar ha svar på hur den ska överbryggas.

Från regeringskansliet försöker miljöpartiet förstärka bilden av den nya konservativa linjen. Nej, alliansen finns inte, säger de. Det enda troliga är att moderaterna och kristdemokraterna kommer att regera med passivt stöd av sverigedemokraterna. Ungefär det som Jimmie Åkesson gav uttryck för på sverigedemokraternas landsdagar i Lund i november, när han sa till Anna Kinberg Batra att han till slut hade valt sida och vill regera ihop med henne.

För regeringspartierna är den där tanke-figuren ett sätt att bredda sitt underlag. Om en ny öppenhetslinje kan ta över, med centerpartiet och före detta folkpartiet på en annan sida än moderaterna, kan det som i dag kallas vänsterblocket fortsätta att regera.

Det som inte riktigt håller i miljöpartiets resonemang är att socialdemokraterna knappast ses som ett öppenhetsparti – och inte de gröna heller längre.

Socialdemokraterna är dessutom framför allt intresserade av stora blocköverskridande överenskommelser som gör dem till det stabila parti som kan regera Sverige även i de svåraste av tider.

Lyssnar man på moderater finns det också där människor som pratar om ett framtida styre med stöd av sverigedemokraterna. I ett Sverige där alliansen inte längre finns, skulle ett växande moderaterna kunna regera ensamma med hjälp av omväxlat stöd på båda sidor. Där sverigedemokraterna då skulle vara den ena sidan. Som socialdemokraterna gjort med vänsterpartiet.

När mikrofonerna är på säger de inte så. Men de räknar, ritar scenarion, spekulerar. Fast det finns förstås också moderater som säger att de i sådana fall lämnar partiet och blir centerpartister.

Den slutsats de alla till sist ändå landar i är att saker svänger fort just nu. Det som var otänkbart för ett år sedan, eller en månad sedan, blir plötsligt det nya normala.