Kraftprovet

Från att under de senaste decennierna ha fört en tynande tillvaro växer nu tyngdlyftningen i Sverige. Och den förr så mansdominerade sporten håller på att förändras. I dag plockas de riktigt tunga vikterna främst upp av kvinnor. I förra veckans EM-tävlingar i Tbilisi skickade landslaget tre tävlande, alla kvinnor.

– Det bästa med tyngdlyftning är att den kräver så många olika egenskaper, säger Carita Hansson.

Hon är 23 år och bäst i Sverige. Hon har hittills slagit 130 svenska rekord, tagit åtta SM-guld och flera internationella ungdomsmedaljer. I höstas vann hon silver vid U23-EM.

– Man kan lätt bli lurad av att det heter just »tyngdlyftning«. Att det betyder att man bara skulle behöva vara stark för att bli duktig. Men rörlighet, koordination, tajmning, stabilitet och explosivitet är också otroligt viktigt. Och det är just det som är tjusningen, säger Carita Hansson.

Carita Hansson.

Modern olympisk tyngdlyftning innehåller två moment: ryck och stöt. Carita Hanssons personliga rekord just nu är 98 kg i ryck och 117 i stöt. Hon tävlar i 69-kilosklassen. När hon gör ett topplyft i stöt står hon alltså med nästan dubbla egna kroppsvikten på raka armar över huvudet.

– Tyngdlyftning är en otroligt krävande sport rent fysiskt, men framför allt psykiskt, säger hon.

– Jag vet att 117 kg i stöt är tungt, men ändå måste jag dit på träningarna för att slå nya träningsrekord. Det är just det som är jobbigt mentalt. Vi är hela tiden på maxvikter som vi strävar efter att öka. På något sätt har man ju respekt för en stång full med vikter. Ändå ska den upp över huvudet, säger Carita Hansson.

Sverige har en lång historia som stark tyngdlyftarnation. Under 1900-talets första hälft vann kraftkarlar som »Starke Arvid« och »Kol-Pelle« medaljer vid internationella mästerskap. Sporten var vid den tiden helt mansdominerad, och hade en kraftig förankring i bonde- och arbetarkulturen.

– Sverige industrialiserades parallellt med framväxten av den moderna idrotten, med dess formaliserade regler, rekord, vikt- och tidsmarkörer. Därför är det inte så konstigt att arbetarklass och lantbruksarbetare sökte sig till idrotter som handlade om att lyfta tungt, förklarar Emma Phil Skoog, doktorand i historia som forskar på sambandet mellan klass och kropp inom bland annat tyngdlyftning.

Hon ser en tydlig koppling mellan tyngdlyftning som sport och kroppsarbete. Att kunna lyfta tungt i arbetet förutsätter fysisk styrka. Träningen med skivstång och vikter ger just det. Och den som är stark på arbetet är också stark vid skivstången.

– Detta var ju givetvis något männen skulle syssla med, förklarar Emma Phil Skoog, och berättar om kraftmätartraditioner ur den manliga arbetarklassens historia, som lyft av pundvikter vid pauser från arbetet i hamnen eller industriarbetare som kopplade av med att hiva järnskrot. Kvinnor som däremot ville lyfta fick snarare än att spänna musklerna till arbetskompisarnas hejarop, göra det i skymundan.

– I och med att bodybuilding blev populärt under 1940-talet började fler tjejer bygga muskler med styrketräning, berättar Emma Phil Skoog.

Först då blev det mer naturligt för kvinnor att vilja prova på att lyfta tyngre. Vid slutet av 1950-talet började små grupper av kvinnor runt om i landet också att tävla sinsemellan. Vissa ledare inom Tyngdlyftningsförbundet var positiva och hjälpte till som tränare, medan andra menade att det var farligt för kvinnor att lyfta för tungt.

Källarsport med anor. Helena Hugosson studerar Amanda Bodén in action. De tillhör Stockholms Atletklubb, samma klubb som Lennart »Hoa-Hoa« Dahlgren framgångsrikt tävlade för under 1970-talet.

När Hans Bettembourg tog brons vid OS i München 1972 avslutades den era av svenska, manliga internationella tävlingsframgångar i tyngdlyftning som varat sedan seklets början. Sedan dess har tyngdlyftningen i Sverige på såväl elit- som motionsnivå fört en alltmer tynande tillvaro, långt ifrån rampljuset. Medan svenska motionärer har åkt skidor och joggat i friska luften har tyngdlyftarna ägnat sig åt sin idrott inomhus, i trånga källare eller gamla garage. När tränings- och hälsotrenden började vakna till liv strax efter millennieskiftet var det uthållighetsidrotten som stod i fokus. Att ha sprungit maraton, cyklat Vätternrundan eller åkt Vasaloppet blev en statusmarkör med given plats i cv:t.

Först på senare tid har intresset för styrketräning börjat växa igen. Tyngdlyftningens syskonsport, styrkelyft, där momenten är de jämfört med tyngdlyftningens ryck och stöt tekniskt enklare marklyft, knäböj och bänkpress, vinner mark bland vanliga motionärer. Och Strongman, kraftsporternas Iron Man, där utövarna tävlar i allt från att lyfta flera hundra kilon tunga atlasstenar till att släpa bilar med dragsele, har börjat uppmärksammas som träningsform.

Kraftsporterna är på väg att göra en kulturell klassresa. Att vara stark är i dag åtråvärt på ett helt annat sätt än tidigare – en alltmer ofrånkomlig beståndsdel i samhällets normer kring vad som definierar en lyckad fysik. Sett ur det perspektivet är muskelstyrka möjligen ytterligare ett krav på den moderna människan.

Men den kan också vara en väg till frigörelse.

Passande nog är det nämligen främst kvinnor som i dag hittar till skivstängerna. De som länge inte var välkomna att lyfta tungt är i dag på väg att ta över. Svenska tjejers ökade intresse för styrketräning sammanfaller med att kvinnor i dag är överrepresenterade i den grupp i samhället som främst brukar få representera tunga lyft i arbetet. Kvinnors dominans inom vård- och omsorgsyrken ställer reella krav på en stark fysik. Kanske är dessa kvinnor vår tids hamnarbetare. De inte bara får, utan måste, vara starka. Inom tyngdlyftningssporten märks det nya intresset från kvinnliga utövare tydligt, och 2014 passerades en historisk brytpunkt. Då anmälde sig för första gången fler damer än herrar till SM i tyngdlyftning och styrkelyft.

– När jag var yngre var det inte många tjejer som vågade prova på, men nu är det otroligt populärt att börja med tyngdlyftning som tjej, säger Carita Hansson, som från sitt håll på tävlingsplattformen märkt av tillströmningen av nya utövare.

Tyngdlyftningsförbundet har också gjort det:

– Vi har sett ett rejält uppsving i antalet tävlingslicenser de senaste två-tre åren och det fortsätter att öka. Den största ökningen ser vi hos vuxna, och då främst i åldern 25–45 år, berättar Eva Helgesson, ordförande i Svenska Tyngdlyftningsförbundet.

Hon säger att den allmänna känslan är att tyngdlyftningen i dag fångar upp vuxna som slutat med sina huvudsakliga idrotter men vill fortsätta att träna. Tyngdlyftningens kombination av styrka, snabbhet och explosivitet är många bekanta med från andra idrotter, som friidrott och ishockey, där varianter av ryck och stöt används under uppbyggnadsträningen.

För några år sedan kom crossfit till Sverige och sporten har sedan dess blivit otroligt populär. Där har ryck och stöt en framträdande roll, plus en hel del andra tyngdlyftningsövningar. Många som börjar med crossfit upptäcker ganska snart att ryck och stöt inte bara är styrka, utan kräver en hel del teknik. För att lära sig teknik söker man sig till dem som kan, det vill säga till en tyngdlyftningsförening.

Samlar kraft. Hanna Suua förbereder sig för överstöt under överinseende av träningskompisarna Martina Schriwer och Helena Hugosson samt tränaren Jussi Tukiainen.

Medlemskap på ett crossfit-gym är generellt ganska dyrt, och sportens huvudsponsor Reebok öser ut specialdesignade plagg, skor och annan crossfit-relaterad utrustning till de ofta kapitalstarka utövarna. Men samtidigt som crossfit är sin egen hårt kommersialiserade träningsindustri har dess kombination av kondition, gymnastiska övningar och tyngdlyftning förändrat spelplanen för kraftsport överlag i det trendkänsliga Sverige. Crossfit erbjuder ytterligare en arena där det är eftersträvansvärt att vara stark, både för män och kvinnor.

En av de tre svenskarna som tävlar i tyngdlyftnings-EM, debutanten Patricia Strenius, är även framgångsrik på internationell elitnivå i just crossfit. När hon reser till Tbilisi är hon tillsammans med Angelica Roos och Carita Hansson del av ett helkvinnligt landslag som resultatmässigt befinner sig hästlängder framför de bästa svenska herrarna. Carita hoppas på att ta sin satsning ännu längre, och bli första svenska kvinnliga tyngdlyftaren att tävla i ett OS.

– Att få möta världens bästa idrottare och känna att man faktiskt själv är en av dem är en häftig tanke, säger hon om målet som kan göra henne historisk.

EM i tyngdlyftning pågår fram till den 18 april i Tbilisi, Georgien.