Den blå kameleonten
Med Ulf Kristersson vaknar ett Moderaterna i träda. Men har jaget vad som krävs för att lyfta laget? Hon försökte sig på ett skämt, sin mans senaste. Sa något om »elefanten i rummet« och fick spridda skratt till svar. Anna Kinberg Batra höjde blicken från sina papper och mötte sina banemän, de som nyss satt stopp för hennes politiska karriär. Det här var inte ett farväl, det var en offentlig förnedring, viskade någon längst bak i salen. »Patetiskt«, kommenterade en partiveteran de ansträngda applåderna som ackompanjerade den fallna ledaren av scenen.
Stämningen stod i skarp kontrast till feststämningen i lobbyn utanför några minuter tidigare. Alla som är något inom Moderaterna var där. Skratt, kramar till och med en och annan kindpuss. Visserligen var de flesta fortfarande festrusiga från Thomas Idergards prästvigning kvällen före. Men de visste också vad som väntade. I samma sal som partiets mest framträdande ledare tre år tidigare avgått skulle vändningen nu äntligen ske. Kinberg Batra hade varit Fredrik Reinfeldts kandidat. Nu lämnade hon över ordförandeklubban till Ulf Kristersson och med det kunde en era läggas till handlingarna. Det här var en återgång till ett Moderaterna man förstod, bortom konstiga migrationsuppgörelser och absurda idéer om att inte föra sin egen politik i riksdagen.
I bänkraderna var det särskilt en grupp som mös när Ulf Kristersson äntrade scenen: de förbisedda. Ulf Adelsohn var inte en av dem, även om han var snabb att utropa att det här minsann var »Moderaterna classic«. Nej, det handlade om de som i sina karriärers glansdagar försökt fånga sin partiledares blick men mötts av kyla. En moderat kallade sammankommandet skämtsamt för Lycksele-vännernas väckelse. Hen syftade på alla de som i vått och torrt stått bakom den nyvalde partiledaren. Inte minst när han och Fredrik Reinfeldt 1992 slogs om den åtråvärda ordförandeposten i Muf på Hotell Lappland i Lycksele. Nu satt de där, utspridda i den väldiga lokalen, människor som haft fina jobb på ambassader och myndigheter, men som aldrig fått chansen att visa sig i partiet. Mannen framför dem var inte Fredrik Reinfeldt, eller för all del hans nu avgångna efterträdare. Och tacka gud för det!
Läs mer: Kan Kristersson återuppväcka Alliansen?
Efter festen tog skvallret vid, som det ofta gör när makt ska passas vidare i ett parti. Moderata toppnamn kastades vilt omkring. Om Fredrik Reinfeldt var partiets ensamvarg så har Ulf Kristersson varit politikens kameleont. Under hela sin karriär har han knutit nära band till andra moderater, centerpartister, liberaler. Till och med sossar. Han har rört sig utanför politiken och känner rätt folk i näringslivet. Det borgade för att han skulle kunna välja och vraka bland Sveriges ljusaste huvuden, spekulerades det. Men vilka kompisar skulle han välja?
Det blev i alla fall några som många hoppats på. En av dem Gunnar Strömmer, frispråkig partistyrelseledamot med förmåga att såväl driva politik som att bygga breda kontaktnät. Precis som Ulf. Han knyckte partisekreterarposten och vem vet, kanske får han så småningom även rollen som justitieminister. Även Kristerssons sakkunnige på socialdepartementet, Johan Stuart, fick en plats, som planeringschef. Och Fredrik Johansson, frispråkig Kreab-medarbetare, blev politisk planeringschef.
Hade Moderaterna varit ett annat parti än man är i dag så hade besvikelsen bland dem som ännu inte valts säkert varit mer utbredd. Men hösten 2017 blåser förändringens vindar. Och då tycks alla vara beredda att ge partiledaren det andrum han behöver. Det är annat än när Anna Kinberg Batra tog över. Hon följde Moderaternas mest framgångsrike ledare i modern tid och förväntades göra upp med hans arv. Hon visste att tiden var knapp; hon behövde adressera upprördheten kring migrationspolitiken och sedermera även backa från Decemberöverenskommelsen (DÖ). Hon förväntades bränna Reinfeldts eftermäle på bål och samtidigt hålla dammluckorna till Centern stängda. Det viskades om ett mardrömsuppdrag. En städtjänst som bara kunna sluta på ett sätt.
Nu är det Kristersson som ska ta jobbet vidare. Eller ja, den värsta biten är ju redan avklarad. Hans arbete handlar snarare om något annat. Något väldigt ovanligt i det annars strikt resultatinriktade partiet. Ledande figurer viftar helst bort frågor om krav på valresultat. Klarar Kristersson ta partiet över 18–19 procent så är det bra, resonerar man. Men det viktiga är att han gjuter mod i ett stukat parti. Att han tar kontrollen så att medlemmarna känner att man är på väg någonstans bättre.
– Anna visste att valet var ett elddop, och att hon därefter fick se vad som hände. Jag skulle bli otroligt förvånad om det riktades ett avgångskrav mot Ulf, oavsett valresultat, säger en ledande moderat.
Det skulle i så fall placera Kristersson i ett exklusivt sällskap. Bara Carl Bildt har som moderatledare i modern tid fått leda partiet vidare efter ett valresultat sämre än sin företrädare. Men Ulf Kristersson är inte Carl Bildt. Hur kommer det sig då att han redan på förhand får partivännernas förtroende? Det har inte så mycket med den politik han ska föra fram till valet att göra. Handlingarna till arbetsstämman trycktes samma helg som Kristersson valdes och han har inte aviserat några större avsteg från tidigare inslagna linjer. Nej, det bottnar snarare i situationen partiet befinner sig i. I en tid då opinionsraset inte tycks ha någon botten är partiet vilset. Det behövs någon med erfarenhet som inte är Anna Kinberg Batra, eller för den delen Fredrik Reinfeldt. Där spelade Kristerssons tal på extrastämman stor roll. Förväntningarna inför var att han skulle erkänna att Decemberöverenskommelsen var fel och att man aldrig skulle ha ingått förbund med Miljöpartiet om migrationen. Han skulle ingjuta just mod och trygghet. Kristersson gav publiken vad de förväntade sig. Han sparkade vilt på såväl Reinfeldt som de beslut partiledningen fattat under tiden då han själv suttit med.
– Just därför kan jag vara kritisk – och självkritisk. Decemberöverenskommelsen blev dålig, sa han.
I Moderaternas intellektuella fåra lyfts Ulf Kristerssons resonerande sida fram. De kommer med fasa minnas de senaste åren som en tid där fokus låg mer på sverigedemokrater och socialdemokrater än den egna politiken. Och i en miljö där en höger världen över söker sin plats behöver Moderaterna någon som kan vitalisera partiet, men inte fastna i en återvändsgränd där Sverigedemokraterna trianguleras.
Många applåderar även hans löften att aldrig hänga sig fast vid Stefan Löfvens sämsta argument, utan bara attackera S-ledarens bästa. En moderat som själv har varit en flitig nätkrigare kallar linjen för en väg ut ur »infantiliseringen« av det politiska samtalet. Hen beskriver Kristersson som hederlig. Värdig.
Få kallar honom förlorare. Men fram till nu var det faktiskt precis vad han var. Muf-striden är så att säga obestridbar. Men den som ändå inte håller med om beskrivningen bör påminna sig om de gyttjiga striderna 1999 när Carl Bildt puttades ner från M-tronen. Då ville förloraren i Lycksele ta över. Men spelades ut, till sina bundsförvanters förtret. I frontlinjen för Ulf Kristerssons sak stod Thomas Idergard. Han beskyllde partiets »bunkergäng« för att måla ut Kristersson och hans gäng som en »gerillarörelse«.
I slutänden blev Kristersson inte ordförande eller ens för den delen vice ordförande. Han fick inte ens en partistyrelseplats. Efter det lämnade Kristersson politiken och började jobba på ett it-företag.
Det här var länge en sådan sak som folk i politiken brukade ta upp för att håna Kristersson, och för att visa att han minsann haft sina chanser att bli partiledare.
Men Moderaterna 2017 är som sagt något annat. Nu lyfts Kristerssons roll som »underdog« upp som något positivt; att han aldrig har varit i ledande position har lärt honom att kompromissa och inte köra sina idéer in i väggen. Många hoppas att diplomaten Kristersson ska samla en splittrad allians kring sig, hur nu det ska gå till när partiet fortsatt har som ambition att ta makten med stöd av SD. Splittring, fast av internt slag, anades också när Kristersson med bara minuter in på sitt M-ledar-cv luftade ambitioner om att skapa långsiktiga samarbeten över blockgränsen kring bostadspolitiken, och migrationen. Invandringsfrågan? Varför sa han så? Stridsvilliga moderater kliade sig i skallen. De hade svårt att förstå varför just migrationskortet spelades ut redan första dagen. Likt ett eko från förr påpekade någon att man väl inte ska lämna väljarna utan alternativ i dyrbara frågor som migrationen, där man kan stjäla tillbaka väljare från SD?
En del moderater ser även risker med Kristerssons resonerande ledarstil. »Å ena sidan, å andra sidan«, det är inte ord ängsliga partimedlemmar, eller för den delen väljare, vill höra från sin partiledare efter Anna Kinberg Batra. Redan dagen efter extrastämman frågade sig luttrade partikamrater om Ulf verkligen har vad som krävs för att ta ett stenhårt beslut – och sedan stå för det?
Oavsett har mannen, som med en dåres envishet tjatat om »laget före jaget«, nu slutligen fått chansen att leda det sargade högerpartiet. Med ett år kvar till valet var det kanske ingen överraskning att han inte toppade sitt gäng med en massa gröngölingar. Bortsett från några väl utvalda polare placerades veteraner som Elisabeth Svantesson och Tobias Billström på toppositioner. Men det betyder inte att de förbiseddas dörr förevigt är stängd. Till skillnad från sin företrädare åtnjuter Ulf Kristersson möjligheten att planera längre än ett val framåt. Han har presenterat ett mål i två delar. Den ena sträcker sig till valdagen och handlar om att bilda en moderatledd regering. Det andra sträcker sig åtta år längre fram i tiden. Totalt nio år alltså.
Bortglömda moderater gör bäst i att fortsatt sträcka på sig om Ulf Kristersson överlever valet.
Och det lär han göra, i ett parti där en evig tvåa plötsligt är frälsare.
Läs mer om Moderaterna
Johan Hakelius: Kan Kristersson rädda Moderaterna?
Kristerssons taxinota: 113 000 kronor
