Krutdurken som ingen tänder

Moderatledaren var ny men idéerna gamla. Han kom till Göteborg i november 2004 och sa: Avskaffa Västra Götalandsregionen! En fin gammal moderattradition – men svårkommunicerad – att säga till dem man vill ska rösta på en att man egentligen vill lägga ner alltihop. Fredrik Reinfeldt höll fast vid principen: landstingen bör skrotas.

Inte så konstigt kanske – nivån mellan landsfäder och kommunpampar är paradoxal.

Å ena sidan prenumererar sjukvården – som upptar i runda slänga 85 procent av landstingens budgetar – på första eller andra platsen när statsvetarna frågar väljarna vilka samhällsfrågor de tycker är viktigast. Massor av skattepengar går åt i verksamheten, 227 miljarder kronor bara i år, enligt prognosen från Sveriges Kommuner och Landsting. Välfärdsstaten är ett landsting.

Å andra sidan har väljarna, visar valforskarnas enträgna studier, kass koll på de politiker som faktiskt styr sjukvården. Medierna undviker i sin tur i det längsta att göra stor sak av det politiska arbetet i landstingen. Och partierna placerar sällan eller aldrig sina starkaste kort på landstingslistan.

Inför söndagens omval i Västra Götaland har historien om de styvmorsbehandlade landstingen och frågan om hur lågt valdeltagandet kommer att bli slagit ut spörsmålet om huruvida en och en halv miljon invånare kommer få ny politisk majoritet. (Fullt rimligt, enligt den enda Sifo-mätning som genomförts.)

Det ofrivilliga experimentet går nämligen att använda som politiskt slagträ på riksplanet mellan politiker (till vänster) som vill fortsätta ha en gemensam valdag för kommun, landsting och riksdag, och politiker (till höger) som vill ha separata valdagar.

Frågan är om den debatten har rätt utgångspunkt. Är det verkligen så synd om landstingen?

– Nej, svarar Lennart Nilsson, statsvetare vid Göteborgs universitet.

Han åberopar först internationella jämförelser. I Sverige röstade 81 procent i landstingsvalet i fjol, i fylkesvalet i Norge 2007 deltog bara 57 procent. Sedan konstaterar han att sjukvårdsfrågor är så viktiga för väljarna att de faktiskt struntar i rikspolitiken och tar självständiga beslut i landstingsvalet.

– Det går delvis på tvärs mot vad andra hävdar, men jag menar att det finns stöd för det i våra undersökningar, säger han, och avhandlar avslutningsvis kändisfaktorn:

– Riksdagsledamöterna från Västra Götaland är ungefär lika okända som landstingspolitikerna i Västra Götaland.

Slutsatsen: Det finns en outnyttjad politisk potential i landstingen, väljarna är engagerade, men politiker och medier har svårt att kanalisera intresset.

– Få frågor är så opinionskänsliga som sjukvården. Att föreslå nedläggning eller stark omstrukturering av sjukhus är ett säkert sätt att förlora val, säger han.

Ett exempel är Värmland. Där föreslog man inför valet 2002 att de många småsjukhusen skulle slås ihop. Vilket ledde till att ett regionalt sjukvårdsparti bildades. Som fick två tredjedelar av rösterna i Säffle, där sjukhuset var hotat.

Politikernas utmaning – rätt svår – är att göra politik av väljarnas stora intresse för den ganska komplicerade sjukvården. Särskilt som landstingen har två uppgifter med skild politisk logik. Uppdraget att skapa regional utveckling – i klartext locka företag – kan leda till en politisk pragmatism som dödar de ideologiska sjukvårdskonflikterna. Ena stunden måste politikerna hålla sams, nästa gräla. Dessutom finns bland landets politiskt aktiva en lockelse i att göra sjukvården till en fråga om form i stället för innehåll. Det är nämligen svårare att formulera en politik för innehållet än att kräva att systemet läggs ner.

De styr Västra Götaland

Socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet styrde Västra Götaland 2006–2010. Nu regerar de rödgröna med stöd av ett regionalt sjukvårdsparti. Sverigedemokraterna har delvis vågmästarroll. Borgerligheten har formerat en fyrpartikoalition.