Kunskap tröstar i tragedin
Kan vi lita på medierna? Den frågan kändes verkligen brännande aktuell i flera dagar. Så smällde bomberna i Bryssel, och vi fick annat att tänka på. Några var det säkert som rusade till Avpixlat, för att få bästa rapportering från Bryssel, men det var inte många. Inte ens paret Adelsohn Liljeroth på Östermalm.
Det var elakt skrivet, och elakt menat. Inte för ett ögonblick tror jag att Lena Adelsohn Liljeroth har den »socialkonservativa« sajten Avpixlat som sitt liv- och husorgan. Naturligtvis inte. Hon och alla andra läskunniga människor gör helt rätt i att bilda sig brett, inte minst för att studera motståndarnas argument. Det är alldeles för många som bara sitter i ekokammaren och njuter av sin egen stämma.
Jag tror också att det frejdiga moderatparet blev tagna på sängen av DN-reportern Björn af Kleens milda framtoning. Det är det fler som har blivit. Men jag blev lika tagen på sängen av deras naivt glättiga ton: Medierna säger inte som det är! Denna självklarhet i en svår och komplex fråga skrämmer mig. Och när paret fick 26 minuter på sig i Studio Etts direktsändning i P1 gjorde de inte mycket för att lugna ner mig. De hade sin uppfattning klar; medierna mörkar sanningen om invandring.
Som argument anförde den förre moderatledaren att »tidningarna« hade bojkottat nyheten att 69 procent av svenskarna stödde regeringens flyktingpolitik. Att siffran kom från Svt/Novus undersökning hörde liksom inte dit. Hela undersökningen var rentav beställd av ett stabilt gammelmedium, ångtelevisionen. Att uppgiften därefter publicerades av TT, och spreds på de flesta tidningars webb, hörde heller inte dit.
Om man vill vara snäll; Ulf Adelsohn satte likhetstecken mellan media och sin papperstidning. I hastigheten glömde han att papperstidningen inte hade haft en chans att hinna publicera de 69 procenten till just hans morgonkaffe.
Som argument kan vi smula sönder det, men som upplevelse kanske detta är det viktiga? Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Ulf Adelsohn var besviken på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Uppfattningen att medierna ljuger förstärks i takt med individualiseringen. Så länge medierna inte säger exakt det »jag« anser eller önskar, i just den sekund som jag behöver det, så mörkar de.
Sociala medier förstärker nog den här känslan. Den omedelbara behovstillfredsställelsen är en av sociala mediers fantastiska egenskaper. Jag slänger ur mig en tanke, och får omedelbar respons. Det som slår en i samtalskedjorna på Facebook till exempel, är just ja-sägarnas ständiga aktivitet. Människor som uttrycker sitt inre genom att hålla med någon försångare. Jag moraliserar inte över det, för det är säkert djupt mänskligt.
Nu säger försångarna att Medierna mörkar sanningen. Det spelar absolut ingen roll att medieforskarna gång på gång kommer fram till motsatsen. Det existrerar ingen medial konspiration, medierna tiger inte om invandringens problem – tvärtom skulle man kunna säga att medierna skriver oproportionerligt mycket om invandringens problem, och inte om dess lyckade, och lyckliga, sidor. Men det ligger – tack och lov – i mediernas uppgift att söka problem och konflikt.
Dagarna efter IS terrorbomber i Bryssel rusar jag alltså inte till Avpixlat för att läsa hur det kan gå om vi släpper in muslimer i Europa. Att förenkla det komplexa är inte att tända ljus –det är just att mörka sanningen.
Jag konstaterar att det är våra gammelmedier som firar triumfer efter katastrofen i Bryssel. I Dagens Nyheter skriver Nathan Shachar och Annika Ström Melin insiktsfullt och kritiskt, både om IS utveckling och om Belgiens inrikes och säkerhetspolitiska bekymmer. De uttrycker det paradoxala; att när tragedin är ett faktum är det inte tårar som tröstar, utan kunskap och komplexitet.
Svenska Dagbladets reporter Teresa Küchler var själv på plats på Zaventemflygplatsen i Bryssel. Hon beskriver katastrofen återhållet, vilket ökar allvaret. I radions P1 var det den allmänbildade Daniel Alling som samlade chockade Brysselbor och experter till meningsfulla kommentarer. Improvisation behöver inte heller utesluta skärpa och intellektuell hederlighet.
Gråterskor och olyckskorpar gjorde sig inte besvär, vilket bara det är värt ett par journalistpris.
För övrigt: Om ni hör nåt i luften som surrar är det Gittan Jönssons dammsugerskor, Marabouparkens konsthall, till den 19 juni. Om ni hör nåt som fladdrar kan det vara Paul Klees just flygfärdiga ängel. På Moderna museet, till den 24 april.
