Inrikes

Lagen prövas i terrorjakten

Publicerad 2010-11-03

Bild: scanpix

Falafelvagnen utanför Ö&B på Lantmannagatan i Malmö användes som bank. De två männen samlade in pengar som de sedan skickade till terroristorganisationen Ansar al-Islam i norra Irak. Amerikanska säkerhetstjänsten bedrev avlyssningsverksamhet, den tyska motsvarigheten varnade om samband med ett blodigt terrorattentat mot ett par partilokaler i den kurdiska staden Arbil under 2004, och Säpos utredning tog fart.

Slutligen väcktes åtal mot Ferman Abdullah och Ali Berzengi för förberedelse till terroristbrott. Omdebatterad och kritiserad vid införandet – nu fick terrorlagen för första gången praktiseras till fullo. De blev de första, och hittills enda, att dömas för terrorbrott enligt den lag som kom till för några år sedan. De senaste veckorna har terrorlagen blivit högaktuell.

Häromveckan inleddes rättegången mot två svensksomalier som misstänks vara anslutna till somaliska terrororganisationen al-Shabaab och att ha rest dit för att träna och förbereda sig för självmordsattentat.

I helgen greps också fyra män efter uppgifter till polisen om ett bombhot mot centrala Göteborg. Alla släpptes men två av männen är fortfarande misstänkta för förberedelse till terrorbrott.

Det är ingen vanlig lag som nu får bekänna färg. Den svenska terrorlagstiftningen som den ser ut i dag kom till i efterdyningarna av 11 september 2001. Påskyndad av omständigheterna lade EU-kommissionen sitt förslag till ett rambeslut kring en överensstämmande terrorlag bara någon vecka efter attentaten. I Sverige trädde den i kraft den 1 juli 2003.

Den terrorlagstiftning som fanns tidigare hade syftet att skydda Sverige från inresande presumtiva terrorister som utförde attentat i landet, som till exempel Baader-Meinhof-ligan. I dag handlar det i högre grad om att inte låta personer som anses som riskfaktorer gömma sig eller söka skydd inom landet, i realiteten för att undvika reaktioner från andra EU-länder och USA.

En stor skillnad med den nya lagen var att terrorbrott, som tidigare gått under spaningslagen, nu lyftes ut till en särskild terroristlag och terror som brott definierades. Gemensamt för terrorbrotten är att de ska bedömas hårdare med högre straffvärde än om de inte hade terroranknytning. Det vill säga: mordbrand med terroravsikt bedöms allvarligare än mordbrand utan. Kriterierna för att det handlar om ett terrorbrott är att gärningspersonen har som avsikt att:

»1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,

2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller

3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.«

Nästan alla fall som gått till åtal under den nya terrorlagen handlar om icke slutförda attentat. Rubriceringen har antingen varit stämpling eller förberedelse. Skillnaden är att med stämpling räcker det med att be eller uppmana någon att begå ett brott. För att det ska vara förberedelse måste man vara med och planera. Det kan leda till problem för åklagaren då det handlar om gärningar som är svåra att bevisa eftersom inget faktiskt brott har hunnit genomföras.

– Det är en delikat balansgång. Av naturliga skäl vill man göra ett gripande så tidigt som möjligt, dock får man mindre att bygga sitt åtal på ju tidigare man går in, säger Petter Asp som är professor i straffrätt vid Stockholms universitet och även har utrett frågan åt regeringen.

Det är också svårt att bevisa någons avsikt. Mycket resurser läggs följaktligen på att definiera om det handlar om terrorbrott eller inte. En annan problematik är att i flera av terrormålen som gått till åtal i Sverige har brottet haft anknytning till ett annat land. I Irakmålet hade åklagaren till exempel svårt att samla in bevis på vart pengarna egentligen hade gått på grund av situationen i landet. Även i Somaliafallet har åklagaren påtalat svårigheterna med att så stort fokus ligger på Somalia och förhållandena där.

Terrorism har definierats olika genom tiderna. I vissa fall har det handlat om statsterrorism – en regim som genom terror hållet sina invånare i schack. Andra gånger, till exempel under andra världskriget, har frihetskämpar betraktats som terrorister. I EU:s rambeslut finns därför en avsiktsförklaring om att man vill förtydliga gränsdragningen mellan terroristbrott och brott som begås för »demokratins upprättande«. Därför ska till exempel inte skadegörelse i samband med en demonstration kunna dömas under terrorlagen.

– Frågan är hur vi bedömer illegitim verksamhet mot en lika illegitim stat. Gärningen kan framstå som mindre terrorlik om den begås mot en stat som inte är legitim, säger Petter Asp.

Advokaten Thomas Ohlsson har företrätt flera terroranklagade svenskar. Han menar att den pågående rättegången i Göteborg med anknytning till Somalia visar att terrorlagen är orimlig.

– Vid lagens införande försäkrade dåvarande justitieminister Thomas Bodström att lagen endast skulle användes vid allvarliga angrepp mot demokratiska stater. Somalia är allt annat än en demokrati, det är inte ens en stat.

En lösning som skulle öka rättssäkerheten är enligt Thomas Olsson att lagstadga kravet på att angreppet måste ha skett mot en demokratisk stat.

– Som det ser ut i dag skyddar vi med hjälp av lagen en skräckregim som själva orsakat den största flyktingvågen på länge. De flesta hade nog inte tänkt sig att det var så lagen skulle komma att användas, säger han.