Laget före jaget

Bland myterna i svensk politik är nog den om en statsministers envälde den mest seglivade. Kanske har det med perspektivet att göra.

Att det är så kort.

Inför veckans regeringsombildning nämndes Göran Perssons namn stup i kvarten. Han var så mäktig, sa analytikerna i mun på varandra, och så drog de sina favoritstorys om hur han sparkade Margareta Winberg, chockade auditorier och snurrade runt på statsråd så att ingen någonsin skulle kunna känna sig en gnutta säker.

Därefter frågade man: Kommer Stefan Löfven göra likadant?

Det är att ha kort perspektiv.

Hela idén om att det är en statsminister som ensam och alldeles själv bestämmer vilka som sitter i regeringen är lätt absurd. Faktum är att det oftare varit tvärtom, vad än konstitutionen föreskrivit. Även om man gör en generös bedömning och säger att situationen med en solitär, kanske egenmäktig, regeringsbildare inte bara infunnit sig under Göran Persson utan också under Ingvar Carlsson och Olof Palme, så utgör i det här avseendet dessa tre socialdemokraters 26 år vid makten närmast ett undantag i modern tid. Regeln är i stället att regeringsbildandet har varit en fråga för en större grupp människor. Så har det varit under alla borgerliga koalitionsregeringar – 19 år – och under Tage Erlanders 23 år vid makten. Under 42 av åren som gått sedan andra världskriget har alltså den kollektiva situationen rått.

Och den råder som bekant nu.

Sverige har en minoritetsregering som består av två partier och som dessutom verkar i ett treblockssystem.

Göran Perssons situation finns inte längre. Och därför är många av frågorna som nu ställs om Stefan Löfvens tre nya ministrar och ommöbleringar i regeringen felställda.

Den kollektiva situationen föder andra spörsmål. Vad gör en statsminister om hen inte når enighet i personfrågor med sin koalitionspartner? I hur hög utsträckning kan utnämningsmakten delegeras? Finns det bland de nya ministrarna någon med potential att i framtida val vinna röster från något av de andra två blocken i svensk politik så man når majoritet? Hur hanterar man i efterhand dem som blivit överkörda? Vilka eftergifter är man skyldig vem? Vad karakteriserar egentligen en statsminister som agerar i en sådan här situation?

Existerar det en föregångare?

Svar finns åtminstone på den sista frågan.

Tage Erlander, lyder det.

Det var tisdagen den 18 augusti 1951 och Tage Erlander insåg att han måste handla. Han hade varit statsminister i fem år, och nu gick det knackigt. Under våren hade kommunisterna i riksdagen röstat med de borgerliga i flera viktiga skattevoteringar och tvingat regeringen till förödmjukande nederlag. Gustav Möller, socialminister och Erlanders gamla mentor, hade högljutt bråkat i tidningarna om än det ena, än det andra. Allra mest med Per Edvin Sköld, finansministern.

Inte nog med det. Söderblom, hans talskrivare, hade blivit inkallad till militärtjänst.

»Så mina pekoraltal får jag skriva själv«, antecknade han i dagboken.

Det dög inte längre.

Nu hade Erlander under lång tid fört samtal med Gunnar Hedlund, bondeförbundets ledare, om en koalition. Frågan var bara hur? Erlander hade också talat med sina statsråd om hur en ny regering skulle se ut. Folkhushållningsminister Gunnar Sträng, till exempel, stretade i månader emot att släppa in bönderna. Det gjorde LO också. Och när det kom ner till namn och poster blev saken ännu mer komplex. Tage Erlander hade för vana att gå bordet runt också med personfrågor, alla fick säga sitt om alla.

Borde till exempel Allan Vougt, försvarsministern, bort? Nej, svarade handelsminister John Kinna Ericsson, som tyckte det vore bättre att sparka ecklesiastikminister Hildur Nygren. Östen Undén, utrikesministern, hade däremot inget emot att Vougt försvann. Sträng tyckte Hildur skulle bort. Vad som därtill komplicerade pusslet var att Torsten Nilsson vägrade bli försvarsminister. Och att ge försvaret till bondeförbundet var galenskap, ansåg flera socialdemokrater.

Så där var Erlanders augustidagar 1951. Han stack över till LO – »ingen hallelujastämning« – men gav med sig om koalition. Fast då hörde Gustav Möller av sig och beklagade att Hildur måste gå. Hård press på Torsten att ta försvaret, men han höll envist emot. Sköld därför förbannad på Torsten. Tre och en halv timmes förhandling med Hedlund om namnen. Man enades om bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö till ny ecklesiastikminister. Varpå Sträng plötsligt vände och ville ha kvar Hildur. Som i sin tur vägrade acceptera när hon fått budet att hon måste avgå.

– Jag kan bli socialminister i stället, sa Hildur Nygren.

– Men jag har ju efter två månaders bearbetning lyckats förmå Gunnar Sträng att ta den posten, svarar Erlander.

Till slut sparkades både Allan Vougt och Hildur Nygren. Ivar Persson blev ecklesiastikminister och Gunnar Hedlund inrikesminister. Gunnar Sträng socialminister. Och Torsten Nilsson fick ge med sig och ta hand om försvaret.

Den där regeringsombildningen – den första mellan ett större rött parti och ett mindre grönt – skedde för mer än ett kvartssekel sedan men är nog mer intressant som parallell till Stefan Löfvens nya regering än någon av Göran Perssons »toppningar av laget«.  Två saker stärker likheten: att båda var koalitionsregeringar och att båda leddes av statsministrar som ville lyssna.

Den första förutsättningen är knappast främmande för svensk politik. Ta den senaste borgerliga regeringen. Hur mäktig Fredrik Reinfeldt än framstod i sitt parti – körde över alla och allt – så hade han inte kontroll över namnen i sin egen regering. 2006 förhandlade de fyra borgerliga partierna först om vilket parti som skulle få vilken post.

– Sedan bestämde jag vilka personer vi skulle ha på våra poster och så berättade jag det för de andra tre partiledarna, säger kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund i dag.

Statsministern hade i princip att acceptera.

– Jag kan, säger Hägglund, inte dra mig till minnes något tillfälle där statsministern eller för den delen någon annan partiledare tog en strid om något namn som fördes fram i de processerna under vår regeringstid.

Det var en kollektiv eller delegerad process. Just som det tycks ha varit med Stefan Löfvens andra regering.

Veckans utnämning av tidigare språkröret Peter Eriksson till bostadsminister och kommunalrådet i Malmö Karolina Skog till miljöminister går helt i linje med besluten och stämningen på miljöpartiets kongress nyligen. De gröna vill visa på pragmatism och regeringsduglighet och har fått föra fram sådana namn. Och sluppit förödmjukelsen att bli av med bostadsministerposten.

Men ännu viktigare för karakteriseringen av Stefan Löfven är den andra jämförelsen med Tage Erlander. Lyssnandet.  Någon runda-runt-bordet om vilka personer som duger till vad har väl Löfven knappast haft, men bakom såväl namn som titlar går det att skönja tydliga önskemål som Löfven varit lyhörd inför.

Utrikesdepartementet och Margot Wallström har länge varit missnöjda med ordningen att EU-frågorna sorterar under statsrådsberedningen. Nu kommer Ann Linde, rutinerad utrikespolitisk socialdemokratisk tjänsteman, ta hem de frågorna till UD och samtidigt avlasta Wallström. Om det är bra för EU-politiken eller inte är en annan fråga, men nog finns det skäl för Margot Wallström att vara glad.

Samma sak med Isabella Lövin. Redan när hon utsågs till språkrör uttryckte hon önskan att få ha kvar biståndsfrågorna. Vilket hon nu får. Plus klimatpolitiken – alltså de internationella miljöfrågorna – vilket lär passa en politiker som helst av allt befinner sig utanför landets gränser.

Ibrahim Baylan, säger ryktena runt Rosenbad, har klagat på att ha för lite att göra som energiminister. Han har definitivt blivit bönhörd i och med tillägget av den vaga portföljen som samordningsminister av frågor som berör »fattiga och socialt utsatta områden«.

Rätt många tycks kort sagt ha fått som de velat.

Och det där kan vara intressant för framtiden. Stefan Löfven är ingen mäktig statsminister, men det är inga statsministrar i det här nya politiska landskapet. Treblockspolitiken sätter motkandidaten Anna Kinberg Batra i nästan samma sits. Den regeringsbildare som vill bli mäktig nuförtiden kan bara bli det genom att bevisa samarbetsförmåga.

Hellre än att bestraffa ett stökigt och tilltufsat miljöparti – börja stå upp för det och försvara det. Det är linjen nu. Göran Persson skulle aldrig släppt in Peter Eriksson i regeringen. Stefan Löfven gör det med glädje.

Han har inte så många andra val.