Landet som staten glömde

Egentligen behöver man bara kasta en blick ut genom kommunkontorets fönster för att se vattenkaskaderna från den rika vårfloden, som turbinerna i Hammarforsens kraftverk inte kan svälja.

Men nu är vi nere på nipan, bara femtiotalet meter från den tillfälligt återuppståndna forsen.

– När jag var i mopedåldern brukade jag köra hit för att se på vattnet och kraftverket, berättar kommunalrådet Jonas Andersson (S). Uppvuxen vid älven en bit uppströms har han så att säga det strömmande vattnet i sina ådror, och i rollen som kommunpolitiker är det ett arv han inte kommer undan. Ragunda är ju i den märkliga positionen att hysa enorma rikedomar i sin vattenkraft, samtidigt som kommunen i landsbygdsutredningen klassats som en av landets 23 mest utsatta.

Vi fortsätter samtalet i kommunhuset, en 50-talsbyggnad i mörkgult tegel, vid Hammarstrands huvudgata.

– Om man räknar ihop fastighetsavgifter och olika skatter så genererar vattenkraften i Ragunda ett par miljarder per år till statskassan – att jämföra med vår driftsbudget på drygt 300 miljoner, säger Jonas Andersson.

Frågan om »återbäring till bygden« av den ständigt flödande naturresursen hänger i luften. Men detta är fortfarande bara en dröm. I den krassa verkligheten är det omfördelning via statskassan som gäller.

– Skatteutjämningssystemet ska ge alla kommuner likvärdiga förutsättningar. Men det är föråldrat och missar flera faktorer, till exempel vår ofördelaktiga befolkningsstruktur.

En fördyrande faktor är också statliga krav som inte är anpassade till små kommuners verklighet, tillägger Jonas Andersson. Man kanske bara har behov av en deltidstjänst på ett visst område, men måste erbjuda heltid för att få sökande. Här borde regional eller statlig nivå gå in och ta ett ansvar, menar han.

Hammarforsens kraftverk.

Landsbygdsutredningen har ingett förhoppningar om en politik som tar landsbygdens problematik på allvar, med de75 åtgärdsförslag som alla riksdagspartierenats om – som inrättande av statliga servicekontor och ökad polisnärvaro. Men läget är akut om man vill hålla ihop landet, menar Jonas Andersson.

– Människor känner sig förbisedda. Den enda statliga närvaron i vår kommun är Systembolaget och arbetsförmedlingen. Vilka signaler ger det?

Befolkningsmässigt stod Ragunda på sin höjdpunkt 1953, med 12 332 invånare (inom dagens kommungränser). Fram till 2015 minskade befolkningen varje år, med undantag för tre. 2016 och 2017 är första gången på 65 år som folkmängden ökat två år i rad, senast till 5 444. Det beror  på de nyanlända, konstaterar kommunens integrationssamordnare Elisabeth Johnson.

– Vi har i dag ungefär 225 personer med flyktingbakgrund i kommunen. Hela gruppen utlandsfödda utgör 13 procent av befolkningen. I centralorten Hammarstrand är de 28–29 procent, tio procentenheter högre än riksgenomsnittet.

Ragunda är en av många glesbygdskommuner där flyktinginvandringen inneburit en kraftig positiv injektion. Elisabeth Johnson menar att det finns möjlighet att fortsätta med ett större mottagande än de tio flyktingar som utgör den tilldelade kvoten för i år.

– Varför sätta ett så lågt tak, när vi byggt upp en kapacitet för betydligt fler, och visat att det fungerar?

Bra skolor är en förutsättning för att vi ska kunna rekrytera personal som bosätter sig här.

För att vara en glesbygdskommun har Ragunda en ovanligt stark industritradition, framför allt i Bispgården. Anders Ljung är ordförande i ortens företagarförening, vars medlemsföretag har mer än 400 anställda. Han berättar att man enbart på hans arbetsplats, verkstadsföretaget Fors industrier, har fyra nyanlända som nu internutbildas till svetsare.

Över huvud taget spelar näringslivet här en mycket aktiv roll i samhället. Något som förstärks av att man verkar i en kommun med begränsade resurser. Det framgick till exempel när kommunen för några år sedan ville lägga ner skolan i Bispgården. Företagarna och byns intresseförening protesterade kraftigt och lyckades stoppa planerna.

– Bra skolor är en förutsättning för att vi ska kunna rekrytera personal som bosätter sig här, säger Anders Ljung.

Företagarföreningen har sedan sponsrat kommunens skolor med teknisk utrustning av olika slag, och har även tagit initiativ till Bispgårdens Tekniska College, där man i nära samarbete med Jämtlands gymnasieförbund formar yrkesutbildningar för industrins behov.

När det gäller villkoren för att i en glesbygdskommun driva tillverkningsföretag med hela världen som marknad efterlyser man framför allt bättre finansieringsmöjligheter. Under fem år har Fors industrier utvecklat en helt ny produkt, som kan leda till många nyanställningar.

– Vi vet att det finns stort intresse på marknaden. Men vi har varit tvungna att finansiera utvecklingsarbetet själva. Nystartade företag har mycket lättare att få stöd än vi etablerade, trots att vi har bättre förutsättningar att få ut en produkt på marknaden, säger Per Edvall, delägare i företaget.

[caption id="attachment_473354" align="alignleft" width="150"] Jonas Andersson (S) är kommunalråd i Ragunda.[/caption]

Möjligen blir det lättare i framtiden, efter att regeringen i sin landsbygdsproposition tagit fasta på utredningens förslag till förbättrad finansiering.

Kommunalrådet Jonas Andersson uttrycker annars farhågor om den fortsatta hanteringen av Landsbygdsutredningen. Den politiska enigheten har ju krackelerat, efter att några moderatstyrda storstadskommuner kritiserat föreslagna ändringar i reseavdragen. Och han är rädd att viktig tid gått förlorad.

– Jag är besviken över att inte regeringen lade sin proposition i fjol; då hade man hunnit längre med genomförandet. Risken är nu att landsbygdsfrågorna hamnar i skymundan i valrörelsen och sedan vet man aldrig vad som händer.