Långt från Vellinge

Han vet inte säkert hur många nationaliteter som ryms i fotbollslaget. I truppen, som i år kämpade i toppen av division fyra, blandas traditionella tornedalska efternamn som Mäkitalo med Kwizera och Arabi. Uppställningen är lika internationell som vilken proffsklubb som helst, med spelare från Sverige, Finland, Norge, Burundi, Afghanistan, Irak, Iran och Libyen. Peter Emanuelsson är fotbollstränare i Övertorneå SK – som har fördubblat antalet spelare i sitt lag tack vare de ensamkommande flyktingbarnen.

Sedan Övertorneå, en kommun vid polcirkeln i Norrbotten med knappt 5 000 invånare, började ta emot ensamkommande flyktingbarn har fotbollen fått ett uppsving. Ett seniorlag har blivit två och nivån på träningar och matcher är högre.

– Av 45 spelare i vår träningsgrupp är hälften flyktingar, berättar Peter Emanuelsson.

När politikerna 2007 beslutade att kommunen skulle ta emot flyktingar blev det inga jätterubriker i lokaltidningarna. »Flyktingbarn till Övertorneå«, konstaterade Norrbottens-Kuriren kort.

Beslutet var helt okontroversiellt. Den hetaste politiska frågan i Övertorneå har de senaste åren i stället varit konflikten med ett lokalt elbolag.

Utöver 26 ensamkommande flyktingbarn finns dessutom 30 kvotflyktingar i kommunen. Räknat som andel av folkmängden tar Övertorneå emot överlägset flest flyktingbarn i landet.

Delvis finns det krasst ekonomiska motiv till att få i Övertorneå varit kritiska. Kommunen behöver fler invånare och får bra betalt av staten för att ta emot flyktingar. Verksamheten betyder dessutom över 20 nya jobb.

Men kommunalrådet Linda Ylivainio pekar också på en rad geografiska och historiska förklaringar till de positiva tongångarna.

Den mäktiga Torneälven flyter genom kommunen. Finland ligger på andra sidan älven, bara några hundra meter bort. Många har både släkt och vänner på andra sidan gränsen.

Under kriget flydde många finländare över älven. Tornedalingarna såg 1944 med egna ögon det andra svenskar bara läste om. Hur hus efter hus brändes ner när tyskarna lämnade Finland.

– Andra världskriget är väldigt närvarande i en gränsbygd som vår. Vi har mycket relationer över gränsen. Än i dag är det många som har levande minnen av hur man tog emot flyktingar och barn från finska Lappland. Det är inget vi glömmer, säger Linda Ylivainio.

Med en snittinkomst på 190 000 kronor om året placerar Övertorneå sig i det absoluta bottenskiktet i Sverige. I Vellinge tjänar medelsvensson nästan 100 000 kronor mer per år.

I Vellinge försökte kommunen hitta mögel och brister i brandsäkerheten för att slippa flyktingbarnen.

I Övertorneå skänkte lokalbefolkningen så många sängar och tv-apparater att kommunen till sist fick sätta stopp för insamlingen, när de första flyktingarna anlände 2007.

Tre kvällar i veckan tränar Freddy Kwisera fotboll. I idrottshallen kan han för en stund glömma snön och kylan ute och drömma sig bort till nästa säsong.

– Fotbollen betyder mycket för mig, jag vill nå en ännu högre nivå, säger han.

Nu är 17-åringen från Burundi skyttekung i division 4 och stor publikfavorit i Övertorneå, där han bor i ett hyreshus mitt emot byns enda Ica-butik.

Freddy beskriver första mötet med orten som en chock.

– Det var mycket, mycket kallt, säger han och skrattar.

När det blev klart att Övertorneå skulle ta emot flyktingar var fotbollsklubben och andra föreningar involverade från början.

– Vi kände att det bästa sättet att få in killarna i samhället är att de får något vettigt att göra, säger Peter Emanuelsson.

Två år senare ser han tillbaka med stolthet på vad klubben åstadkommit. Men med många flyktingar i laget följer smärtan när de nya kompisarna blir utvisade.

– Till en kille samlade grabbarna in pengar när han skulle åka. Det värmde, men helst skulle jag vilja att så duktiga och ambitiösa killar får stanna, säger Peter Emanuelsson.

Nästa år, när han fyller 18, skickas även Freddy Kwisera tillbaka till Burundi. Han trivs i Övertorneå, och säger att folket är snälla mot honom och hans kompisar.

– För mig spelar det ingen roll om jag bor i Stockholm eller Övertorneå, viktigast är att få bo i Sverige, säger han.

I Övertorneå har folk följt Vellingedebatten med en blandning av förundran och misstro. Några tonårsgäng som drar runt på kvällarna och skrämmer småbarnsmammor har inte synts till.

Carina Ylipuranen, integrations- och arbetsmarknadschef, kan bara påminna sig en rejäl incident under de två år kommunen tagit emot ensamma flyktingbarn.

– Ett slagsmål, men det redde vi ut redan nästa dag, säger hon.

Peter Emanuelsson säger att han blir beklämd när han läser om Vellinge.

– Vi är ingen rik kommun, men det finns ett stort hjärta här. Att vara så småsint som människa att man inte bjuder av det man har, det är dåligt.

Linda Ylivainio efterlyser mer ödmjukhet från landets rika kommuner.

– De skryter med hur välskötta deras kommuner är och pekar finger åt fattiga kommuner i Norrlands inland. Det är provocerande och cyniskt av rika kommuner att säga nej, och samtidigt ifrågasätta statsbidragen åt oss som agerar solidariskt.

Detta har hänt
När det stod klart att en grupp av Malmös flyktingbarn ska placeras i en lokal i Vellinge skickade kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman ut ett pressmeddelande där han lovar att stoppa projektet, som han kallar »en cirkus«. En landsomfattande debatt drar i gång och Ljungman blir uppläxad av partisekreteraren Per Schlingmann.

Vid ett möte i måndags fick Lars-Ingvar Ljungman distriktets uppdrag att se till att fler moderatstyrda kommuner i Skåne tar emot ensamkommande flyktingbarn.