Livet efter rymdresan

En beige trenchcoat fladdrar fram över Odenplan. Den stannar rakt framför mig.

»Ursäkta att jag är sen«, säger mannen som gillar punktlighet. »Det var så jäkla svårt att hitta parkering.«

Det breda leendet är välbekant, men ansiktet liksom överrocken lite skrynkligare än väntat. I det hårda marsljuset blir det påtagligt att fjorton år har passerat sedan ESA valde ut vår svenska rymdfarare. Nu är han fyrtionio år och det råkar vara hans födelsedag, denna vårvinterdag när vi träffas.

»Grattis!«, säger jag medan vi slinker in på första bästa, lite sjabbiga fik. Minns att jag tänkte: måtte han få dundra i väg i en rymdraket innan champagnekorkarna flyger i höjden på femtioårskalaset. Så blev det, tack och lov. Nationalstatslättnad råder. Nuet är spänd väntan på hemkomsten. Tummar vitnar för värmesköldar och alla andra eventualiteter.

Men där och då, medan vi slår oss ned på ett par pinnstolar, är jag mest av allt medveten om att jag ska sörpla kaffe med en svårfångad stjärna. I en artikel i tidningen Ny Teknik kontrar han varje personlig fråga med: »Kan vi inte prata om rymden nu?«. Det ligger som ett eko i bakhuvudet. »Kan vi inte prata om rymden nu?«

Något av det första Christer Fuglesang fick göra som astronaut var faktiskt att träffa pr-folket på den europeiska rymdstyrelsen ESA. De har gjort ett utmärkt jobb. Jordnära övningar i påhittade intervjuer och timmar av träning framför kameran lämnar svarta hål i mitt anteckningsblock. Allt är playback. Maskinerna i science fiction-klassikern »Jag, robot« av hans favoritförfattare Isaac Asimov framstår som små underverk av oförutsägbarhet.

Men rätt vad det är öppnas ett fönster.

– Jag kan tänka mig en politisk bana efter astronautkarriären. Jag var mycket aktiv i studentkåren.

Var på den politiska kartan befinner han sig då?

– Jag är i alla fall inte socialist, slår han fast.

Se där. Om alliansen behöver glans från en gammal rymdfarare, finns hjälp att få. Forskningspolitik lockar, men så mycket mer får jag inte veta. Tio minuter har gått. Fönstret stängs. Åter blåst och låga moln. Fel positioner mellan objekten, men småputtrande trevligt.

En annan dröm – mer i linje med inslagen bana – är att få vistas en längre period på rymdstationen. Sex månader, ungefär. Fuglesang ser också en möjlig framtid i att fortsätta arbeta för ESA som passiv astronaut. En av förebilderna bland de passiva astronauterna är sjuttioåriga John Young. Han kommer fortfarande på astronauternas morgonmöten. Han har flugit tjugo olika rymdfarkoster och var befälhavare på den första rymdfärjeflygningen. En lågmäld person, men med åsikter.

När vi så kommer in på Fuglesangs akademiska bakgrund öppnas fönstret åter lite på glänt.

– Jag saknar kreativiteten i forskningen, att själv få identifiera problem och analysera data.

Miljön på Nasa erbjuder tydligen inte tillräcklig stimulans för en docent och doktor i partikelfysik. En del av de europeiska astronautkollegorna har förvisso forskarbakgrund, men de flesta amerikanerna kommer från militären. Stridspiloter. God kamratskap, ja. Operationella fullblodsproffs, ja. Diskussioner om hur naturkrafterna kan förenas? Nej.

– Vi som inte kommer ifrån det militära blir lite undanskuffade.

Fuglesang, som hade goda förutsättningar att klättra i kunskapens rymder när han valde att skola om sig till astronaut, bedriver i och för sig viss vetenskap. Men den forskning som han utför på rymdfärjan hade han inte valt att hålla på med om han hade varit kvar inom akademin. Då, i början av nittiotalet, var han på väg in i det prestigefyllda samarbetet kring partikelacceleratorn vid Cern i Genève och frågor som: Finns supersymmetri?

– Den senaste ombyggnationen av acceleratorn påbörjades vid millennieskiftet och beräknas bli färdig år 2007. Ett lika långrandigt projekt som min astronautbana, skrattar han.
Nu får han till stor del nöja sig med att genomföra andras experiment. Han har fått »pusha« mycket hårt för att få tillstånd att göra sina egna försök med ljusblixtarna. Han pratar nästan drömskt om den frihet forskare inom akademin åtnjuter.

Över tredje koppen kaffe nämner Fuglesang att det cirkulerar gott om historier om rymdfarare som klantat sig under rymdpromenaderna. Det hjälper inte att jag tjatar. Han passar sig noga för att bjuda mig på någon sådan. Däremot avslöjar han att det finns en ovilja bland många astronauter att erkänna problem som uppstår. Fuglesang berättar om en kollega som inte var särskilt erfaren som fick ont i foten under en rymdpromenad. Astronauten valde att inte säga något om detta. Långt senare visade det sig att fem andra också hade haft liknande smärtor i fötterna. Ingen ville klaga eller ens nämna erfarenheten av rädsla för att inte få göra nästa rymdpromenad.

– En del är lite macho, vill inte ömka sig. En sådan atmosfär gagnar inte direkt utvecklings- och säkerhetsarbetet med de bemannade rymdfärjorna.

Sedan råkar jag trycka i gång playback igen.

– Syftet med de bemannade rymdfärderna är att människan ska lära sig bo i rymden. Det är en naturlig utveckling. Människan har alltid försökt gå framåt. Om förhållandena här på jorden blir förstörda, har människan en överlevnadsmöjlighet genom att bosätta sig på ­andra planeter. Om 300 år tror jag att människan kan bo oberoende på en annan planet, alltså klara sig utan försörjning från jorden. För detta krävs omfattande terraformering. Nej, alla kan inte räddas på detta sätt. Det är en livförsäkring för människan som art.

Tror du verkligen på detta?

Docenten i partikelfysik svarar ja. Och jag måste försöka tro honom. Det är svårt.

Det är i alla fall hederligt att han inte anspelar på klimathotet för att motivera rymdresorna. Ny kunskap om jordens klimat kräver inga bemannade rymdfärder. Obemannade missioner med robotar eller satelliter är oändligt mycket mer kostnadseffektivt.