Livsfarlig livsstil

I den lappländska kommunen Malå talas det fortfarande om den sista lördagen i oktober. Om snön som hade kommit. Om familjen som promenerade på Storgatan. Om att de kanske var på väg till pizzerian längre ner på gatan.

Det var då den svarta BMW:n kom körande. Den med kawasakigröna fälgar av modellen E30. I hög fart sladdade den av vägen någonstans i närheten av Ica.

Och man talar om pojken. Den trettonåriga killen som inte kom tillbaka till skolan efter höstlovet.

I ett samhälle där det bara bor tvåtusen människor känner de flesta någon som känner de drabbade. Men den här händelsen har gått djupare. Delvis för att den tjugoårige man som körde bilen är son till en av kommunens högsta chefer. Men framför allt för att Malåborna fruktat det här så länge.

I åratal, årtionden, har de ringt polisen. Bett dem komma och göra något åt de unga män som sladdar omkring på genomfartsvägen. Flera gånger tidigare har det varit nära. Riktigt nära.

– Det har varit stor ilska över det. Det är helt vanliga ungdomar, de är skötsamma i övrigt. Men de gillar att köra runt och sladda, säger Gunnar Österberg.

Han är den polis som utreder olyckan och har funderat länge på vad man egentligen ska göra åt det där. Det är alltid samma sak. Så fort polisen skickar en bil till Malå eller någon annan ort går ryktet snabbt. Och så blir det lugnt. Sedan är de tillbaka igen. Några extra polisingripanden har de gjort sedan olyckan; häromdagen stoppade de en epatraktor som var trimmad till 190 kilometer i timmen.

– Men samtidigt måste man inse att det inte finns så mycket annat att göra här uppe.

Bland snacket i kommunen, på nätforum och hos bloggande bybor är känslorna i princip två: det finns de som nästan vill lyncha tjugoåringen med BMW:n, och det finns de som tänker som kommissarie Österberg. Att det trots allt inte finns något annat att hitta på efter skolan eller efter jobbet. Några äldre tillstår att även de gjort liknande – kanske till och med farligare – manövrar när de var unga.

Nu gick det illa. Men Malåborna vet att det lika gärna kunnat inträffa en vecka tidigare. Ett år tidigare. Eller tio år tidigare. Och att det kunde varit de som körde – eller blev påkörda.

– Man har väl gått och väntat på att nåt ska hända, säger byns präst Mayne Åström.

»Busbilar«. En gammal Volvobil går att köpa begagnad för några tusenlappar. Några ungdomar i Norrtälje har flera stycken.

Är Malå unikt? Inte särskilt. I somras stegrade en annan ung man med sin motorcykel i Lillhärdal i Härjedalen. Han tappade kontrollen och körde rakt in i en elvaårig flicka på trottoaren. Hon dog nästan genast.

Ett halvår tidigare hade en annan nittonåring sladdat omkring i centrala Norrtälje. Efter ett tag råkade han köra in i ett trafikljus och fortsatte upp på trottoaren. Där stod en 77-årig kvinna. Hon avled direkt.

I småorter över hela landet händer liknande olyckor, stora som små, varje vecka. Det är – skulle man kunna säga – unikt för landsbygden. Och kanske är det därför ingen utanför kommunpolitiken bryr sig.

Men runtom i Sverige är det här ett av de samhällsproblem som inte riktigt hittat sin mediala form, inte riktigt funnit den politiker som gjort det till sin fråga.

Men ett samhällsproblem är det. Kanske inte främst för att människor dör, utan för den rädsla som varje dag finns på trottoarer i Malå, Norrtälje, Lilhärdal och andra småstäder och byar i landet.

För när polisen gör sina trygghetsundersökningar är det inte inbrott, våldtäkter eller andra brott som gör att boende känner sig otrygga i sina bostadsområden – även om man kan tro det av mediebevakningen i Sverige.

Vad som ligger högst upp är höga hastigheter och trafik. Svenskar är helt enkelt rädda för att bli påkörda.

Och de är rädda för att bli påkörda av män. För det här är samtidigt ett av Sveriges minst synliga jämställdhetsproblem: män i fordon som kör ihjäl kvinnliga fotgängare.

Statistiken är talande: i de olyckor där en gående avlidit är fordonets förare en man i 15 av 16 fall. Och risken att bli påkörd är statistiskt sett högre för kvinnor – 60 procent mot 40 procent – av det enkla skälet att kvinnor oftare färdas till fots än män.

Men framför allt dödar unga förare sig själva. Förra året avled 66 personer mellan 15 och 24 år i trafiken. I åldersspannet mellan 35 och 44 år var motsvarande siffra 43, och bland dem som var mellan 45 och 54 år gamla avled 37 stycken – trots att äldre svenskar kör betydligt mer bil än yngre.

Rondellkörning. Buskörningar har blivit en följetong i Norrtälje. Äldre invånare irriterar sig på att ungdomar sladdar i centrala staden, i hamnen och här i rondellen.

Men nu har någon tröttnat. Eller nu och nu. Det är faktiskt någon som tröttnar ett par gånger per decennium. Vägverket, Folkhälsoinstitutet, forskare, försäkringsbolag. Alla har de luftat variationer på samma idé: Unga män borde kanske inte köra bil?

Den senaste i raden att lansera denna idé heter Ulf Björnstig och är läkare och forskare vid Umeå universitet. Dagen efter olyckan i Malå sa han till Västerbottens-Kuriren att det vore samhällsekonomiskt lönsamt om körkortsåldern höjdes till 25 år.

Han sockrade budet med att körkortet kanske därefter skulle bekostas av samhället. Slutnotan skulle ändå bli en ordentlig samhällsekonomisk vinst.

Idén blev en stor nyhet överallt i Sverige. Mycket större än den olycka som hade varit anledning till det.

Men ingenting hände. Så klart. Svenska trafikforskare må ha tapetserat landet med trafikkameror och ringlat milslånga vägräcken genom asfalten. Men i den här frågan kommer de ingen vart. Det är få frågor som genererar så tydliga svar från politiker.

– Finns inte ens i tanken att införa det, säger Jan-Evert Rådhström, moderat och vice ordförande i trafikutskottet.

På ett sätt är den svenska trafiken det kanske svenskaste av allt. Rationella läkare och ingenjörer som har fått utforma vägkorsningar, regler och promillehalter i enlighet med beprövad vetenskap.

Men nu krockar den svenskheten med en annan svenskhet. Den som kan sammanfattas i glädjen hos en tonåring i Forserum eller Arboga när han får sladda i den första snön. Vardagskicken hos en Jönköpingsbo som får ladda på köpcentrumets parkering. Eller lyckan i att köra på en grusväg utanför Solberga.

Kylig, rationell vetenskap – mot en lite speciell kultur.

I det här fallet vinner kulturen. För ingen tror på riktigt att ett sådant förslag skulle gå att genomföra. Kanske skulle det gå i Holland. Eller i Storbritannien. Eller i Belgien. Men inte i Sverige. Och framför allt inte i Malå, där det går en buss till Skellefteå en gång varannan timme.

Skulle det ens funka i Norrtälje?

Läraren. »Det här med gamla Volvobilar är verkligen en ungdomskultur här uppe i Roslagen«, säger Hans Jönsson som är lärare på Rodengymnasiets fordonsprogram. 

– Fan vad försiktigt du kör!

Mårten sitter på passagerarsätet i Simons röda Volvo 745. De har åkt till »pumparna«, en liten väg i ett industriområde nära en nedlagd bensinmack.

Volvon har hopsvetsad bakaxel och bakhjulsdrift. Mårten och Simon kör upp mot snövallarna, ligger på »långhas« och sladdar runt i fem, tio minuter. Sedan kommer en äldre man ut från en av industrilokalerna och börjar filma dem med sin Iphone.

– Dags att dra, konstaterar Simon.

På vägen får de arga, stirrande blickar från äldre män i stora bilar. Det blir så när man kör runt i en gammal Volvo i Norrtälje.

På »Donken« – alltså MacDonalds – berättar Mårten, Simon och några av deras kompisar om konflikten i staden. En hel del killar i tonåren eller tidiga tjugoårsåldern har köpt gamla Volvobilar på Blocket för ett par tusenlappar. Sedan sladdar de runt med dem i kommunen. Ibland inne i stan, tillstår Mårten.

– Jag har fått typ trettio böter. För slitna däck, allt möjligt.

De flesta andra Norrtäljebor stör sig på oväsendet, på sladdandet de sena nätterna och de oroar sig för att bli påkörda. I flera år har konflikten varit en följetong i Norrtälje. Men i år har det eskalerat. Förra vintern körde ju en av Mårtens och Simons bekanta ihjäl den 77-åriga kvinnan på Stockholmsvägen.

– Han fick en massa hotbrev och dödshot och sånt efter det, berättar en av deras kompisar.

– Ja, och det var någon som hade hört att alla pensionärer skulle ge sig ut en natt och skära upp alla Volvodäck i staden. Som att det skulle gå, säger Simon.

Just denna dag pågår faktiskt ett liknande mål i Norrtälje tingsrätt. En annan nittonåring har kört ihjäl en annan äldre Norrtäljebo. Denna gång var offret en man som satt i en bil.

Så kan de förstå att alla andra tycker att det är otäckt?

Inte riktigt. Vad ska Mårten och Simon annars göra?

– De borde fatta att vi behöver någonstans att köra.

Faktum är att det har funnits en bana i Norrtälje. Men polisen och kommunen var tvungna att stänga ner den på grund av bristande säkerhet. Så nu kör de på allmänna vägar igen. I alla fall tills isen på sjön blir tillräckligt tjock.

Friktionen i Norrtälje är egentligen inte så olik den i större städer. Byt ut bilkörningen mot till exempel graffitimålning och diskussionen ser likadan ut i Stockholm. Några ungdomar håller på med någonting som kanske inte kan definieras som kriminellt men som ändå är olagligt – såvida de inte får en laglig plats att göra det på. Men är det att uppmuntra beteendet eller att kanalisera det? Och så vidare.

– Det här är ju vår ungdomskultur. Det här med gamla Volvobilar är verkligen en kultur här uppe i Roslagen, säger Hans Öberg.

Han är yrkeslärare på Rodengymnasiets fordonsprogram. Det är en utbildning som är ansvarig för en stor del av problemet om man frågar Norrtäljeborna. Men de mer insatta – som polisen och folk på kommunen – säger att det inte stämmer, att körningen är ett bredare intresse här.

– Jag är ju själv uppvuxen inte så långt härifrån, och då var det samma sak med körningen. Folk burnade visserligen mer då, i stället för att sladda, och bilarna var klenare.

Det här är alltså inget enskilt problem, tycks Hans Öberg mena. Inget som beror på en viss samhällsklass, ett visst gymnasieprogram eller en viss bilmodell.

– Det här är ju ett samhällsproblem.

Och det är i så fall något som går att sammanfatta med några enkla ord. Män kör riskfyllt, och ju yngre de är, desto mer riskfyllt kör de.

Så kanske finns lösningen någonstans i den där manligheten.

»Vid Mårtenstorget i Lund stod ett gäng Volvoraggare, en Volvo T5 med två unga killar … mellan Mejeriet och Tetrapack lägger han sig i ytterfilen och drar. Jag känner först att jag inte ska vara så omogen att jag hänger på, men jag hängde på i alla fall, vi körde 130 på 50-väg. Vi vann precis, hans framhjul var vid mina bakhjul när vi la av, han svängde av därefter. Det var kul att visa var skåpet ska stå!«

Citatet kommer från en medelålders man som citeras i avhandlingen »On Men and Cars« som lades fram för en månad sedan vid Linköpings universitet. Genusforskaren Dag Balkmar har följt ett antal unga och medelålders bilentusiaster under ett par år, intervjuat dem och åkt bil med dem.

Studien handlar egentligen inte om trafiksäkerhet, men inblicken i männens bilintresse är värdefull för att förstå varför de har en förhöjd risk att köra ihjäl folk.

En av slutsatserna går stick i stäv med mångas invanda uppfattning. De som »pimpar« sin bil – alltså bygger om den och förskönar den – är oftast inte samma personer som kör riskfyllt. Tvärtom.

– De vårdar ju sin bil. De entusiaster som investerar en hel vinter i att bygga om den vänder sig emot att de skulle köra som i dataspelet »Need for Speed«. Det är en stereotyp som många av dem tycker är jobbig, säger Dag Balkmar.

Han menar att det kan vara kontraproduktivt att måla ut unga män som farliga bilförare.

– Grunden till problemet är egentligen att maskulinitet skapas och reproduceras genom att ta risker.

Polisen. Sladdande ungdomar står för den övervägande majoriteten av alla samtal polisen i Norrtälje får. »Man undrar vad som skulle hända om vi löste det här«, säger polisen Ann-Christin Sigfridsson. »Då skulle det vara som att vi inte hade ett enda problem i kommunen.«

Sambandet mellan bilar, manlighet och risktagande har gått upp och ner genom historien. De allra första bilarna var mest leksaker för överklassen. Och några av de tidigaste bilentusiasterna var återvändande soldater som rejsade med T-Fordar i de amerikanska saltöknarna.

Men genom massbilismens genombrott började bilen signalera andra värden. På 1950- och 60-talen handlade bilannonser ofta om familjen och utflykter i naturen.

På senare tid har pendeln slagit tillbaka igen. I en studie om bilreklam har forskaren Olle Hagman vid Göteborgs universitet visat att »körupplevelsen« har hamnat i fokus igen sedan 1980-talet.

Fokuseringen på fart, risk och motorprestanda syns kanske tydligast i motorjournalistiken. När nya Audi R8 lanserades noterade Dagens Nyheter i en recension att den når 200 kilometer i timmen på »endast 12 sekunder«. Och när Svenska Dagbladet för en månad sedan provkörde Porsche Cayenne skrev tidningen upphetsat om motorljudet: »När alla hästarna släpps loss samtidigt känns det som att trampa in i ett björnide på vårkanten. Rytandet räcker för att väcka hela skogen.«

Kanske blir det inte tydligare än så här. Om Sveriges största morgontidning får skriva om att köra i 200 kilometer i timmen, är det kanske inte så konstigt att även folk på landsbygden sladdar lite efter skolan eller efter jobbet.

Men hur ska man då hindra unga män från att köra ihjäl sig själva och andra?

Det är inte bara i Sverige som man försöker lösa den här knuten. I den israeliska armén dör under vissa år fler unga soldater i trafikolyckor än i strid. Där försöker man i stället ge riktlinjer till de kvinnliga soldaterna för hur de ska tala med föraren om denne råkar vara en man.

Det kan låta bakvänt eller gammaldags, men försöket grundar sig i forskning som visat att unga män kör mer vårdslöst när de har en passagerare – men att den effekten är mindre när passageraren är av motsatt kön. Vad israeliska armén försöker göra är att förstärka den »flickvänseffekten«.

Just passagerareffekten är det kanske tydligaste tecknet på att unga människors körning är bland det mest komplicerade man kan ge sig in i. I alla andra åldersgrupper är nämligen en passagerare något av det säkraste man kan installera i sin bil; risken att hamna i en dödlig krasch minskar om det är mer än en person i bilen. Eftersom effekten är den motsatta med unga människor har vissa länder och delstater förbjudit till exempel tonåringar att köra med passagerare.

Två brittiska forskare vid University of Nottingham har lagt ytterligare en bit i det pussel som krävs för att förstå varför unga människor är så farliga i trafiken: de har inte samma förmåga att lära sig av sina misstag som äldre förare. När forskarna lät olika förare titta på filmer av farliga körsituationer lyckades de yngre komma ihåg betydligt färre detaljer.

Det kan hänga ihop med att de har ett begränsat synfält i trafiken: studier visar att de gärna tittar på markeringarna längs vägrenen och på området närmast motorhuven. Skillnaden påminner om hur ögonstudier visar att konstnärer betraktar tavlor på ett mer översiktligt sätt, medan vanliga musei- eller galleribesökare ofta fastnar vid detaljer när de tittar på tavlor.

Mycket tyder alltså på att unga mäns farlighet i trafiken är en kombination av främst två saker. Dels de rent kognitiva bristerna – som de delar med sina kvinnliga jämnåriga – och dels den där svårfångade manligheten.

I boken »Traffic« sammanfattar författaren och journalisten Tom Vanderbilt problemet genom att ge sig in i en av den postindustriella mänsklighetens kanske mest omdebatterade frågor: Är män bättre bilförare än kvinnor?

Det kanske stämmer. Det kanske inte stämmer, konstaterar Vanderbilt, »men de verkar dö oftare när de försöker bevisa det«.

Träffpunkt. Vid en gammal nedlagd mack brukar man samlas och köra med bilarna. Ungdomarna misstänker nu att kommunen medvetet plogat upp snövallar så att de inte ska kunna hänga under taket.

– Lägg nu tändstiften rätt.

Hans Öberg inviger två killar i trean i konsten att studera en cylinder.

– Man kommer väldigt långt med att kunna läsa tändstift. De berättar hur motorn mår.

De håller på att laga en kundbil. Den måste vara klar i eftermiddag så det är bråttom. Runtom i verkstadslokalen här på Roden-gymnasiet ser man exempel på hur olika man kan förhålla sig till sin bil. De två killar som Hans Öberg instruerar verkar vetgiriga inför hur motorn fungerar. Några meter bort står två killar och bankar på en gammal Volvo, en »busbil«. Borta vid fönstret lägger Mattias Svensson ett sista lager lack på en lite nyare Volvo. Han fick köpa den billigt när den var plåtskadad. Nu ser den ut som ny.

– Den här skulle man aldrig köra och sladda med, säger han.

De här nyanserna kommer inte fram när snacket går på stan. Då är det Volvoungdomarna mot resten. På polisen har man fått så många samtal att trafikpolisen Ann-Christin Sigfridsson tappat räkningen för längesen.

– Man undrar ju vad som skulle hända om vi löste det här. Då skulle det vara som att det inte fanns ett enda problem kvar i kommunen.

Hon tycker att de prövat det mesta. Bötfällningar. Samtal hem till föräldrarna. Men inget verkar hjälpa.

– Nu är man ju nästan lite sugen på att skvallra till försäkringsbolagen. Många av föräldrarna har ju avtal som säger att ingen under 25 år får köra bilarna.

Hur effektivt det egentligen kan vara är oklart. Internationell forskning visar att det faktiskt finns effektiva sätt att få ner dödstalen som unga förare orsakar. I den amerikanska delstaten Iowa – där det går att få körkort vid 14 års ålder – har man med goda resultat experimenterat med att installera kameror i bilar. Här är åldern en fördel eftersom så unga förare sällan äger sina egna bilar, och därför inte kan protestera när deras föräldrar installerar kamerorna.

 Även lite äldre Norrtäljebor gillar att vara ute och sladda. »Men vi kör såklart inte inne i stan, som de yngre, bara på landsvägar«, säger de här två männen i tidiga trettioårsåldern. »Det finns ju fyrtiofemåringar som kör omkring också.«

Många av de förslag som dragits i långbänk eller avvisats i Sverige – som alkolås och mobilförbud – skulle också ha stor effekt på gruppen. Unga förare använder till exempel mobiltelefon oftare än äldre, och är samtidigt mer känsliga för distraktioner.

Om man inför en hög skrotpremie – på till exempel 30 000 kronor, som Motormännen har föreslagit – kommer man också en bit på vägen. Då skulle tusentals biliga skrotbilar försvinna från andrahandsmarknaden över en natt, och få ungdomar skulle ha råd att hålla sig med en extra »busbil«.

Men när det gäller olyckor som den i Malå är frågan om man ens löser dem med teknik eller lagstiftning. Om man ska tro forskningen finns nog lösningen på dagis eller i skolor: att skapa andra sätt att bli man än att utsätta sig själv eller andra för risker.

I Malå närmar sig julen. Även där. Snön ligger i vallar runt stora vägen och minnet av olyckan börjar långsamt blekna. För de flesta.

– Vardagen går ju vidare till sist, utom för dem som är drabbade, säger Mayne Åström.

För tillfället verkar vägarna lugna. En allvarlig olycka har ofta den effekten.

– Vi får hoppas att det håller i sig.

»Best safety lies in fear«, skrev William Shakespeare. Den bästa säkerheten får man genom att vara lite rädd.

Paradoxalt nog är det även problemet. Att unga män använder vägen för att bevisa att de inte är det.