LO-samordning utan kvinnopott

Sorlet påminde om ett cocktailparty, men skratten och ryggdunkningarna kunde inte fullt ut dölja spänningen i luften.

Det var för två dagar sedan, onsdagen den 19 oktober, och LO:s representantskap var samlat på hotell Hilton i Stockholm. Beslutet skulle tas om gemensamma krav och gemensamt uppträdande i den kommande avtalsrörelsen. Hade de interna oenigheterna sopats under mattan, eller till och med klarats ut? Annars väntade ytterligare ett offentligt misslyckande.

Samordning eller inte samordning – det var frågan.  Svaret blev att LO-förbunden uppträder och är samordnade. De formulerar gemensamma krav på löneökningar och villkor inför förhandlingarna 2017.

Att beslutet mottogs med lättnad var uppenbart. När klubban gick i bordet var utandningen i lokalen ljudlig. Ett misslyckande till och LO-samordningen hade för lång tid framåt varit, om inte omöjlig, så näst intill.

– Även om det inte var helt enkelt att bli överens inom LO så lyckades det, konstaterade Ronny Wenngren, som samordnar avtalsrörelsen för förbunden inom 6F, bland annat Byggnadsarbetareförbundet och Seko:

– Och när vi väl kommit överens, ja då håller vi ihop.

Också LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var mäkta belåten med beskedet och att de 14 förbunden går i takt.

– Det är extremt viktigt att vi har enats inför avtal 2017. Det här svarar mot medlemmarnas krav på oss. Och förbundens vilja att kompromissa har gett resultat.

Frågan är hur stark den nu manifesterade enigheten är. Och vad innehållet i den samordning som presenteras egentligen är.

Av förra årets särskilda kvinnosatsning på en identifierad grupp – undersköterskorna – syns i år inte ett spår. En individualiserad låglönesatsning har i stället blivit årets variant. Alla individer, oavsett avtalsområde, med löner under 24 000 kronor i månaden, ska genom ett krontalspåslag få en något högre procentuell löneökning än andra.

Trots bytet av modell var både Kommunals ordförande Tobias Baudin och IF Metalls ordförande Anders Ferbe nöjda.

– Den här metoden kompletterar väl den modell vi använde vid årets avtalsrörelse, sade Tobias Baudin.

Anders Ferbe underströk att modellen är bra för förbundets kvinnliga medlemmar:

– Den innebär att 30 000 av våra kvinnor träffas av låglönesatsningen. Vi är därför mycket nöjda med konstruktionen av de gemensamma kraven.

Den föreslagna varianten av låglönesatsning i stället för jämställdhetspotter kan sägas vara en återgång till en fördelningsmodell av löneökningarna som LO-förbunden använt sig av vid otaliga tidigare tillfällen. Men graden av låglönesatsning måste beskrivas som måttlig, även om siffrorna fortsatt saknas i de beslut som tagits. De exakta kraven spikas av LO:s styrelse och facken inom industrin kring kommande månadsskifte.

Ambitionerna att minska löneavståndet mellan kvinnor och män blir med den här fördelningsprofilen svåra att uppfylla. Det krävs kraftigare låglönesatsningar om de ska realiseras. Förklaringen är enkel. Löneökningar vid sidan av de centrala avtalen är vanligast hos de manligt dominerade förbunden. De centralt fastställda avtalade löneökningarna, som innehåller några extra tiondelar av 1 procent till kvinnorna, kommer inte i närheten av männens löneglidning.

Striden om jämställdhetspotter kontra låglönesatsningar kommer därför att leva vidare. Och nya samordningshaverier är inte undanröjda.