Luktar det inte socialism?

När pensionssystemet skulle göras om på 1990-talet svävade löntagarfonderna som ett spöke över de borgerliga i pensionsgruppen. De mindes hur socialdemokratin bara ett decennium tidigare hade velat öka löntagarnas inflytande över näringslivet genom sina superfonder. Mest ängsliga var de när det gällde pensionssystemets buffertfonder. Principen var: ju fler fonder, desto svårare för staten att blanda sig i företagens affärer.

När politikerna nu diskuterar en förändring av premiepensionen hörs inte mycket av den oron. Det är egentligen ganska konstigt. Vid två tillfällen har nämligen Stefan Löfven hotat med att riva upp systemet. Det mest radikala alternativet som diskuteras i Rosenbad är att skrota alla 840 fonder och lägga pengarna i en stor statlig fond.

Det borde lukta väldigt illa för borgarna. Privata placeringsalternativ – även om de inte måste vara så många som i dag – är ju ett sätt att minska statens makt över kapitalet. Ändå är det få som kippar efter andan och ropar »fondsocial-ism!«. Kanske beror det på att de förutsätter att han bluffar, och att inte ens statsministern själv tror att ett sådant system kan bli verklighet. Eller så har de helt enkelt svårt att se framför sig hur en regering i dag använder de 1 000 miljarder som finns i systemet för att stärka sitt inflytande.

Men att något har fungerat tidigare betyder inte att det gör det i framtiden. Kanske borde gruppen åtminstone diskutera riskerna med en ökad statlig maktkoncentration. Både av principiella skäl och av respekt för alla dem vars pengar systemet förvaltar.