Lundins – oljekungar i etikens gränsland

»De fromsinta …«, sade oljemiljonären Jean Paul Getty en gång, »skall ärva jorden, men inte dess mineralrättigheter.«

Det var länge sedan, men Gettys ord har länge fungerat som en sammanfattning för den olje- och gruv­industri som världsekonomin är så beroende av.

I efterkrigstidens Stockholm, långt från dåtidens borrtorn och gasflammor, fanns det en tonåring som lyssnade till Gettys karga beskrivning. I förorten Äppelviken plöjde Adolf H Lundin flera böcker om denne världens rikaste man, men också om andra oljeentreprenörer. Det var berättelser om förmögenheter. Oljeförmögenheter. Men också berättelser om smutsiga affärer, juridiska balansgångar och etiska övertramp. »Landets största skurkar«, hade president Theodore Roosevelt kallat oljemiljonärerna.

John D Rockefeller, Henry Flagler och Henry Rogers – Adolf Lundin ville veta allt om oljemännen.

Han ville bli en av dem.

Det är svårt att hitta ett oljebolag utan klibbiga händer. Shell, BP, Exxon Mobil, Elf – alla har de skapat svarta rubriker i den ofta hänsynslösa jakt som oljeletande innebär.

Men få av dem har i så stor utsträckning haft risktagande som bärande affärsidé. Inte på samma sätt som Lundingruppen, som nu är en av Sveriges högst värderade bolagssfärer med ett sammanlagt börsvärde på över 85 miljarder kronor. Lundinfamiljens ägarandel, via olika stiftelser, uppgår till 18,8 miljarder.

Mest lukrativa har företagsförsäljningarna varit. De senaste åren har man sålt Tanganyika Oil till Sinopec, Red Back Mining till Kinross och Alumbrera-fyndigheten till Rio Algom och North Limited – samtliga till ett pris som är minst tio gånger högre än vad Lundingruppen själva lagt in i bolagen.

Men i takt med framgångarna har medie­uppmärksamheten vuxit. Och det har slungat in Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som tidigare satt i styrelserna för gruppens bolag Lundin Petroleum och Vostok Nafta, i en allvarlig förtroendekris.

Men vår historia om Lundinföretagen har inte hunnit fram till Carl Bildt än. För än så länge är Adolf Lundin en romantiserande tonåring, Nordsjön inte mer än ett kallt hav och Skandinavien en vit fläck på oljekartan.

Men Lundin har bestämt sig. Han ska bli en oljeman. På Kungliga Tekniska Högskolan läser han till bergsingenjör och efter examen och intensivt jobb­sökande per brev får han napp hos oljebolaget Shell.

Hans första jobb i Colombia går inget vidare. Flera misslyckade provborrningar ger honom öknamnet Saltvatten-Lundin och Adolf kommer hem med inget mer än en papegoja. Till hans stora glädje kan fågeln säga meningen »Jag har en grön uniform men jag är liberal«. Papegojan delar därmed Lundins politiska uppfattning: Lundin har i tal senare hyllat Margaret Thatchers och Ronald Reagans »suveräna agerande under 1980-talet«. Lundin har även donerat över en halv miljon kronor i dagens penningvärde till Reagans presidentkampanj.

De första borrningarna må ha misslyckats, men under sina första stapplande år i arbetslivet lyckas Adolf Lundin bygga upp ett ansenligt kontaktnät i det svenska näringslivet. Han gifter sig med Eva Wehtje, barnbarn till cementkungen Ernst Wehtje, han arbetar en tid för Axel och Bo Ax:son Johnson och får starka band till Wallenbergfamiljen genom Evas systers äktenskap med Marc Wallenberg. Adolf Lundin omnämns till och med som ett slags mentor åt Marcus »Husky« Wallenberg.

I slutet av 1960-talet kommer till slut de ekonomiska framgångarna. Efter att ha blivit ett namn i kanadensiska aktiemäklarkretsar lyckas han 1969 göra ett riktigt klipp genom aktier i bolaget AEX, som hittar stora fyndigheter av bly, koppar och zink.

Nu har han ett startkapital. Och tre år senare kommer ett tillfälle där Adolf för första gången kan utnyttja sin vilja att balansera på den juridiska och etiska gränsen, att kasta av sig den där fromsintheten som Getty talat om.

Utanför Qatars kust i Persiska viken får Lundin och hans medhjälpare nys om ett lovande fält. De börjar förhandla med emiren av Qatar och parterna verkar överens. Ändå händer ingenting, tills Adolf Lundin förstår att emiren väntar sig en muta. När Adolf frågar sin advokat i New York om han får sticka till emiren pengar får advokaten ett vredesutbrott. Någon muta får han absolut inte ge.

Då bestämmer sig Adolf för att ingå ett vad med emiren: en miljon dollar på att det regnar i morgon.

»Något regn föll förstås inte, men vi var båda nöjda ändå«, berättar Adolf Lundin i sin auktoriserade biografi av journalisten (numera Lundinanställde) Robert Eriksson. »Emiren fick en miljon dollar och jag fick min första oljekoncession«.

Adolf Lundin hade blivit en oljeman.

Han hittar ingen olja i fältet – däremot gas. Mycket gas. Lundins område utanför Qatar visar sig vara det största gasfältet utanför den kommunistiska världen. Adolf säljer med stor vinst och bygger vidare på sitt imperium. Ändå dröjer det över tio år innan svenska medier får upp ögonen för den svenske entreprenören.

Arkivens första klipp är från mars 1984. I ett kort telegram från Associated Press och Dow Jones, återgivet i Dagens Industri, berättas att »den svenske affärsmannen« Adolf Lundin fått tillstånd att leta olja i Oman.

Apartheidregimens Sydafrika och Mobutus Kongo följer. Listan över verksamhetsländer ser snart ut som en kopia av de listor som utrikesdepartementet utfärdar över platser som inte bör besökas.

Än i dag är riskvilligheten och det till synes skamlösa samarbetet med diktaturer bärande i Lundinföretagen. Adolf Lundin brukade själv använda uttrycket »When the going gets tough, the tough get going«. På bolagens hemsidor och i utskick till aktieägarna sammanfattas affärsidén med »No guts no glory«. Gruppens nisch verkar vara att överstiga de hinder som andra företag av olika anledningar inte vågar forcera. Därmed blir man ensam om mycket olja, gas och mineraler.

»Det främsta hindret för utvecklingen av nya tillgångar är inte geologi«, skriver energiexperten Daniel Yergin, författare till oljeboken »The Prize« från 1991, »utan vad som händer ovanför marken«.

Och Lundinföretagen förstår vad som händer ovanför marken. I årsredovisningen för 1998 beskriver Adolf Lundin företaget som en motsvarighet till militärvärldens »superrörliga attackenheter«.

Lönsamheten är hög. Vinsten på investerat kapital uppgår stundtals till flera hundra procent och Adolf Lundin blir hjälteförklarad av en lojal skara svenska investerare som blir allt rikare.

Fördelen gentemot oljejättarna är tydlig: Lundin är snabbare och inte lika tyngt av etiska krav. De amerikanska företagen, säger Adolf, är »slavar« under olika människorätts- och miljöorganisationer.

Det är den här företagskulturen Carl Bildt träder in i år 2000.

Carl Bildt och Adolf Lundin träffas i Genève när Bildt är stationerad där på grund av sina uppdrag på Balkan. Bildt känner Adolfs bror – den militäre spionen Bertil – sedan tidigare, och tycke uppstår när han träffar den i staden verksamme Adolf.

Varför Lundingruppen vill få in Bildt är inte så underligt. Internationella kontakter är hårdvaluta i oljevärlden och den förre statsministerns »geopolitiska blick« nämns också som en anledning.

Varför Bildt vill in i Lundingruppen är svårare att svara på. Sfärens rykte kan inte vara en hemlighet för honom. Kanske lockas han av spänningen, kanske lockas han av pengarna, kanske tror han inte att han kommer att arbeta som svensk politiker igen.

Lundingruppen kör på i samma spår med Bildt ombord. I oktober 2002 hamnar gruppen på en svart lista över företag som FN anser håller på att plundra Kongo på sina naturtillgångar. Adolf Lundin svarar att »det hade varit värre om vi inte stått med där« eftersom listan är »nästan som att läsa en who’s who in mining.«

Samtidigt pågår en generationsväxling i sfären. Under de här åren flyttas makten i företagen gradvis över till sönerna Ian och Lukas. När Adolf börjar behandlas för leukemi 2003 frånträder han de flesta av sina uppdrag. Ordförandeposten i Vostok Nafta är det enda han hänger kvar i till sin död i september 2006.

Bara en månad senare läser den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt upp ett oväntat namn i riksdagens talarstol. Den förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt har tilldelats en andra akt i den svenska politiken. Nu som utrikesminister.

Bildts samröre med Lundin blir en följetong utan slut. Runt honom faller andra ministrar för svart hemhjälp, obetalda tv-licenser och påstådda sexköp. Men varken Bildts optioner, en utredning om eventuella folkrättsbrott begångna i Sudan eller de två tillfångatagna journalisterna i Etiopien tycks kunna peta bort honom från Arvfurstens palats.

Det är ett problem för Bildt, men ett än större problem för Lundingruppen. Bildt jobbar ju inte kvar för oss, utbrister företagens talespersoner gång på gång.

Det är förgäves. Lundinföretagen har tack vare Carl Bildts mediala dragningskraft för evigt fått rollen som det svenska näringslivets svarta får. Det spelar ingen roll att Lundin Petroleum så sent som i veckan hittade ett oljefält som kommer att flöda i 50 år – i stabila, demokratiska Norge av alla ställen. Detta i en tid då allt större del av gruppens intäkter kommer från länder som just Norge, Malaysia och Nederländerna.

På ett sätt är det ironiskt. Lundinsfären har i decennier kommit helskinnade genom märkliga ersättningar, svartlistningar och samröre med diktatorer.

Men det var först när man hamnade i samma strålkastarljus som Carl Bildt som det blev riktigt allvarligt.

Läs mer: intervju med Ian Lundin

Fakta | Lundins två kriser

Internationella åklagar­kammaren utreder om någon svensk medborgare kan ha gjort sig skyldig till folkrättsbrott i Sudan, där ett Lundinbolag tidigare ägde oljetillgångar. Åklagaren har inte ens nämnt att det är Lundinbolaget som utreds, men att utredningen startade på grund av en rapport som kritiserade ett Lundinbolag.

De svenska fängslade frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ska ha varit i sydöstra Etiopien bland annat för att undersöka Lundingruppens intressen. Africa Oil bedriver just nu prospektering efter olja och gas i området, där det i praktiken råder inbördeskrig mot statsledningen.

Fakta | Lundingruppen

Energi
Shamaran Petroleum
Letar olja i Kurdistan.
Börsvärde: 1 695 mkr.
Ägarandel: 18,7%.

Lundin Petroleum
Utvinner olja och gas, samt prospekterar, i Kongo, Frankrike, Indonesien, Irland, Malaysia, Nederländerna, Norge, Ryssland, Tunisien och Vietnam.
Börsvärde: 45 000 mkr.
Ägarandel: 30%.

Blackpearl Resources
Letar och utvinner olja i Kanada.
Börsvärde: 8 150 mkr.
Ägarandel: 8,1%.

Africa Oil
Letar olja i Kenya, Etiopien, Mali och Somalia via delägande i Horn Petroleum.
Börsvärde: 1 956 mkr.
Ägarandel: 7%.

Horn Petroleum
Letar olja och gas i Somalia.
Börsvärde: 489 mkr.
Ägarandel: 7,3%.

Denison Mines
Bryter och letar efter uran i Kanada, Zambia och Mongoliet.
Börsvärde: 3 130 mkr.
Ägarandel: 9,1%.

Etrion Corp
Driver solenergiparker i Italien
Börsvärde: 750 mkr.
Ägarandel: 24,6%.

Vostok Nafta
Investmentbolag som investerar bland annat i jordbruksmark och olja i Ryssland och dess grannländer.
Börsvärde: 2 600 mkr.
Ägarandel: 27,7%.

Gruvor
Atacama Minerals
Bryter jod, svavel och nitrat i norra Chile.
Börsvärde: 554 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Ngex Resources
Letar guld och koppar i Kanada, Argentina, Chile, Eritrea och Kongo.
Börsvärde: 2 478 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Fortress Minerals
Prospekteringsbolag Har tidigare letat guld i Ryssland.
Börsvärde: 398 mkr.
Ägarandel: 39%.

Lucara Diamond
Letar och bryter diamanter i Botswana och Leshoto.
Börsvärde: 1 989 mkr.
Ägarandel: 16%.

Lundin Mining
Bryter koppar, zink, bly och nickel i Sverige, Portugal, Spanien och Irland, samt koppar och kobolt i Kongo.
Börsvärde: 16 300 mkr.
Ägarandel: 11,5%.

Bolagens totala börsvärde: 85 488 mkr.
Värde Lundins ägarandel: 18 769 mkr.

Siffrorna är i några fall omräknade från kanadadollar, enligt kursen 6,52. Ägarandelen är Lundin-stiftelsernas. Innehåller inte ev. privat ägande av enskilda familjemedlemmar, som dock ska vara »maximalt någon tiondel«.

Källa: Lundingruppen.