Maj-Briht Bergström-Walan

Maj-Briht Bergström-Walan fick nya föräldrar när hon var tre år gammal, något hon såg som sin stora lycka. Hon berättade i sitt sommarprogram i radion 2008 att hennes biologiska mamma varit för ung för att ta hand om henne och att hon blivit försummad som barn. Men när hon flyttade in i Hanna och Arvid Bergströms stora villa med sjötomt i Lidingö fick hon all uppmärksamhet hon kunde behöva. Hennes pappa gav henne presenter varje kväll. Och en gång när de var bortbjudna på middag höll han henne hårt och sa: »Jag släpper henne aldrig! Jag släpper henne aldrig!« Men han släppte henne.

När Maj-Briht Bergström-Walan var 11 år dog Arvid Bergström. Hennes mor sörjde och blev sökande. Hon sökte i olika kyrkor, bland annat missionskyrkan, där en pastor upptäckte att Maj-Briht var väldigt duktig på att sjunga. Så började hon redan i unga år att gå på till Missionskyrkan för att sjunga. När hennes musiklärare senare tog henne avsides och föreslog att hon skulle försöka bli operasångerska hade hon redan en annan framtid klar för sig. Hon tackade för vänligheten men sa att hon hellre skulle bli missionär.

Både hon och Bo Walan, som hon senare skulle gifta sig med, tänkte sig en framtid som missionärer i Kina. Hon läste en barnmorskeutbildning samtidigt som hon gick i missionsskola eftersom hon tänkte: »I Kina har de så många barn, de kommer säkert att ha behov av en barnmorska.«

Men den kinesiska revolutionen satte stopp för all missionsverksamhet i Kina, och Maj-Briht Bergström-Walan läste i stället psykologi, pedagogik, nordiska språk och litteraturhistoria.

1955 blev sexualundervisning obligatoriskt i svenska grundskolor, men lärarna hade ingen kompetens för det. Skolöverstyrelsen behövde en konsult både för att hjälpa lärarna och för att undervisa eleverna och deras blickar föll på Maj-Briht Bergström-Walan. Hon var gift, hade barn, hade stora akademiska meriter och var dessutom religiös. Det verkade rumsrent.

Mot slutet av 1960-talet hörde producenten Inge Ingvarsson av sig och frågade om hon ville vara med i en sexualupplysningsfilm. Det var upprinnelsen till filmen »Ur kärlekens språk«. Han berättade för henne att han frågat RFSU först, men att de svarat att de »inte ville vara med i någon porrfilm«. Maj-Briht Bergström-Walan tänkte: »Då är det väl bäst att jag svarar ja, annars tar de någon som är sämre än mig.«

Filmen väckte stor uppståndelse. Numera ses den som en epokgörande sexualupplysningsinsats, men då den hade premiär var inte alla lika förtjusta. Vid lanseringen i USA beslagtogs den och blev föremål för en lång rättsprocess, och i London demonstrerade 30 000 människor mot att den visades på en biograf i närheten. RFSU strök Maj-Briht Bergström-Walan från sin styrelse, en statlig utredning som hon var huvudsekreterare för kritiserade henne, och hennes man begärde skilsmässa. Men Maj-Briht tyckte det var viktigt att kunna kommunicera om sex, inte bara med skolbarn utan också med en vuxen allmänhet.

När de gjorde uppföljaren till »Kärlekens språk«, som handlade homosexuell och bisexuell kärlek, hamnade hon på en fest hos RFSL och dansade till Jim Reeves tryckare »I Love You Because« med en annan kvinna och kände något hon aldrig känt förut. Hon tog genast en taxi hem och la sig på sängen och tänkte: »Vad i herrans namn är det här?.« Fast innerst inne förstod hon förstås. Hon var ju ändå sexolog.

Något år senare, under påsken 1974, träffade hon sin stora kärlek, den danska psykologen Helle Høpfer Nielsen, på en konferens i Oxford. Hon hade åkt dit för att tala om sexualundervisning för handikappade barn och hon och Helle Høpfer Nielsen fann varandra under middagen. Under natten kom Helle till Maj-Brihts rum och knackade på. När konferensen var slut åkte de två direkt till London, där de tog in på hotell i några nätter. När de skulle skiljas åt på flygplatsen Heathrow sa Maj-Briht Bergström-Walan: »Kom och dela ditt liv med mig.« Så blev det. De var ett av de första icke-heterosexuella paren som vigdes i kyrkan i Sverige, och de kom att leva tillsammans i 40 år.