Maktcentret alla missar

I januari 2011 skrev kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist en debattartikel i Aftonbladet: »Slut på borgerlig dominans – nu tar vi över i Sveriges kommuner och landsting«, löd rubriken.

Problemet var att han hade fel. Dagen därpå presenterade Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, fördelningen av de ombud som skulle rösta fram ordföranden. Det visade sig att alliansen gått segrande ur striden, med tre mandat fler än de rödgröna. Moderaten Anders Knape, ordförande sedan 2007, fick fortsatt förtroende.

Nu, i skuggan av det politiska kaoset på riksplan och låsningarna ute i kommunerna, stundar ett nytt val om vem som ska leda SKL de kommande fyra åren. Två dagar efter nyvalet, den 24 mars 2015, samlas 451 utvalda kommunpolitiker från hela landet i Stockholm för att rösta fram en ordförande.

Valet av de 451 kongressombuden är en långdragen process. Först ska landets nyvalda fullmäktigeledamöter rösta fram sina ombud. Det valet ska ske senast i december. Varje län är en valkrets och antalet ombud skiftar beroende på folkmängd. Dessutom väger röster från stora kommuner och landsting tyngre än de från små.

Den 14 januari väntas rösträkningen vara klar och då presenteras de 451 ombuden. Men redan nu kan man få en hint om resultatet. Enligt SKL:s simuleringsmodell får de tre rödgröna partierna 225 mandat, alliansen 186, sverigedemokraterna 38 och lokala partier två stycken.

Det ser alltså ut att bli ett maktskifte på ordförandeposten. Inte bara det. Sverigedemokraterna ser också ut att för första gången få plats i styrelsen, vilket skulle kunna ge partiet en vågmästarroll. Men säker på hur det går kan man alltså inte vara förrän mandatfördelningen är klar.

Sverigedemokraternas vågmästarroll är ingenting som oroar den nuvarande styrelsen. Man har sedan tidigare gjort upp om att det block som får flest mandat också får ordförandeposten. Och när det gäller framtida beslut är partiets potentiella inflytande heller inget större bekymmer.

SKL skiljer sig nämligen från andra politiskt styrda organisationer. Grundtanken uppges vara bred samsyn för medlemmarnas bästa. Den traditionen är gammal och fanns redan innan SKL bildades 2007 efter en sammanslagning av Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Men även om konsensus är ledordet, är man långt ifrån alla gånger överens. Som nu i november när alliansen inom SKL välkomnade förslaget om betyg ifrån årskurs fyra medan de rödgröna reserverade sig. Eller som när alliansregeringen ville införa tvångs-LOV och de rödgröna protesterade mot förslaget med argumentet att det stred mot ett tidigare kongressbeslut om att värna om självbestämmandet ute i kommunerna. Men eftersom alliansen var i majoritet, blev SKL:s officiella hållning densamma som regeringens.

Splittring är inget man vill ha. Som SKL:s ordförande Anders Knape uttrycker saken: »Det är mycket enklare att gå till regeringen och säga att vi är överens.«

Hans företrädare, socialdemokraten Ilmar Reepalu, håller med.

– Om SKL bara blir en arena för samma debatt som i rikspolitiken så fyller den ingen funktion. Är vi splittrade spelar det ingen roll vad vi tycker, då höjer ingen på ögonbrynet, säger han.

Vad det skulle innebära för konsensuskulturen om ordföranden får en annan politisk färg än den styrande regeringen är svårt att svara på. Det har nämligen bara skett en gång under kommun- och landstingsförbundens snart hundraåriga historia då trelleborgaren och centerpartisten Stig Folke Hansson ledde Landstingsförbundet under åren 1967–1971.