Makten och härligheten

Mats Odell glider in på Halmstads central med en för gammal gps. Själv är han 64. Han har kvart-i-tre-grepp om ratten och pressekreteraren sitter bredvid och säger snälla saker och försöker få någon av sina två telefoner att visa rätt väg ut ur staden. Det är möte i Varberg om fyrtiofem minuter.

Förunderligt att han orkar.

Inte för att herr Odell – plats 30 på årets makthavarlista – skulle sakna fysiken. Halsmusklerna präglas av gravitationen, visst, men han är stilig som en amerikansk presidentkandidat och rör sig med distingerad värdighet också på en bensinstation i kanten av E6:an. För alla väljare som saknat Lars Tobisson – hur många de nu är – träder herr Odell fram i skrud av det sunda alternativet till höger. Och tillräckligt många har tutat i både honom och sig själva att det här är en nödvändig sak. Han måste bli partiledare.

Det sista är det märkvärdiga. Vad har han egentligen för att försöka bli ordförande för kristdemokraterna? Vad är meningen med det hela? Förstås kan det kännas skönt att åka runt i partiföreningarna och visa upp sig för gamla kompisar man träffade på sommarlägret 1971, och säga att Göran Hägglund på plats 18 har »utvecklingspotential« – ja, så härskartekniskt vackert lindar han in sina angrepp – och få åtminstone ett uns av det där erkännandet han aldrig fick på finansen och kunna hämnas på partiledarstaben som petade honom ur regeringen. Allt det är mänskligt.

Men varför vilja bli partiledare?

Varför vill folk i snart sagt alla partier detta år bli partiledare? Och varför tror partierna att ett byte på toppen skulle lösa alla problem? Statsvetarna säger ju att folk knappast röstar efter vem som sitter på ordförandestolen; att det helt enkelt inte spelar så stor roll vem som är herre på täppan.

– Det måste ju vara skönt för Håkan Juholt att höra.

Säger herr Odell, kväver en gäspning och rattar med ena handen förbi avfarten till Stöinge.

Sören har också presidentegenskaper. Han är reslig och gråspräcklig och bär upp en beundransvärd bröstkorg. Framför allt har han förmågan att prata utan att andas – ungefär som Gudrun Schyman – och blockerar omärkligt möjligheterna för andra att få en syl i vädret.

Han tar emot i blå skjorta på statsvetenskapliga institutionen fem våningar över Vasagatan i Göteborg. Väggarna är täckta av inramade omslag till hans böcker. 70 stycken, ungefär, har han satt sitt namn på. Imponerande.

– Eller så är det mest fåfänga, säger Sören Holmberg, svensk valforsknings Gudfader.

Sedan sätter han i gång en frustande uppläxning.

– Medierna snackar hela tiden om presidentialisering, att partiledares betydelse skulle ha ökat och om individualisering. Vi hittar fan inget av det. Personerna spelar en mindre roll för valresultat än vad medierna säger. Det är inte bara vi, våra kollegor i andra länder kommer fram till samma sak.

Han reser sig från fåtöljen och plockar ner en bok som finländska statsvetaren Lauri Karvonen har skrivit.

– Partiröstningen i USA har ökat. Inte ens där är personerna så viktiga.

Han hytter med boken i luften.

– Och så säger journalisterna att vi säger att personer inte spelar någon roll. Det är inte sant. Läs vad vi skriver! Personerna spelar roll, men inte så stor roll som journalisterna vill få det till. Svenska folket gillar sina partier mer än sina partiledare.

Han börjar vanka runt i rummet.

– Tvärtom är det så att partiledare har tappat i popularitet jämfört med sina partier under de senaste tjugo åren. Titta här!

Han pekar på två papper han kopierat upp i förväg från en av sina senaste böcker. Där finns en tabell. 1986 hade partiledarna i snitt plussiffror jämfört med sina partier – de var dragplåster – medan de 2010 hade minussiffror och var sänken. Partierna har blivit viktigare, partiledarna mindre viktiga.

– Vi ser samma sak i vallokalsundersökningarna. Folk röstar inte så mycket efter vem som är partiledare. Hela den här diskussionen beror lite elakt uttryckt på att ni inte kan intervjua ideologier.

Det är ett gammalt samtal, till och med äldre än herr Odell. Själva huvudkonflikten i all historisk och humanistisk vetenskap: Är det systemen eller individerna som avgör utvecklingen? Att lista hundra makthavare kan ses som ett ställningstagande; att man lägger större vikt vid personerna än den mer svårbeskrivliga ideologiska och strukturella utvecklingen. Det kan också ses som journalistik. Journalister gillar människor.

Faktiskt.

Statsvetare för den delen också.

Jenny Madestam, till exempel, som skrev sin avhandling om partiledarideal och gjorde ideal karriär som politisk kommentator. Eller Patrik Öberghs doktorsskrift från i våras, som pionjärstuderade graden av karriärambitioner hos svenska politiker. Ta bara ett sådant faktum som att partiforskaren Tommy Möller skrev en hel bok om politiskt ledarskap för några år sedan. Eller den färska avhandlingen från Svend Dahl om toppstyrningen i dagens partier, och nya medlemmars önskan att komma upp till den toppen. Det finns en rörelse mot individerna också i akademien.

Kanske är det så att ideologierna har makt på ett sätt. Och individerna på ett annat.

Någon eller några ska ju bestämma vilken ideologisk inriktning ett parti ska ha, och vilken sakpolitik. Om det nu är det som är det centrala för väljarna på valdagen är det kanske också viktigt vem som sitter var i ett parti, vilka formella och informella kretsar som finns. Och vem som är partiledare.

Om Gustav Fridolin – politikerbroiler på plats 6 som jobbat som lärare i några år – inte blivit vald till språkrör i våras hade knappast miljöpartiet hårdsatsat på att bli Jan Björklunds främsta kritiker. Hans och Åsa Romsons företrädare ignorerade närmast skolpolitiken.

Hade inte Annie Lööf – för övrigt den i svensk politik som bäst stämmer in på Patrik Öberghs definition av karriärister i politiken – tagit över efter Maud Olofsson hade centerpartiet aldrig låtit som en hurtig drever på rådjursjakt. Den förra partiledningen hade låst sig vid föreställningen att den med tanke på partiets historia inte kunde kritisera kollegorna i en borgerlig regering. Sådant struntar listans nummer 3 i. Den typen av strategiska vägval spelar roll eftersom de leder till en delvis annan politik.

Särskilt viktigt blir det i stora partier som sällan har kongresser och när de väl har det fattar beslut som är så luddiga kompromisser att nästan ingen begriper vad de egentligen vill. Som socialdemokraterna.

Thomas Östros – nätt och jämnt bland hundra i topp – satt där i uppknäppt skjorta i tv-studion i söndags och log och försökte prata så likt Göran Persson han kunde. Hänga lite på första ordet, markera det åttonde eller nionde hårt och se till att sjunka ner i basregistret mot slutet av meningarna. Det är en speciell rytm det där.

På tal om partiledares inflytande kan det faktiskt vara värt att lyssna just på uppåtsträvarnas röster. För några år sedan intonerade Erik Ullenhag, folkpartistisk integrationsminister med placeringen 22 på listan, exakt som Lars Leijonborg. Nu är hans röstläge en kopia av Jan Björklunds på plats 4. Den som har makten vill man likna.

I socialdemokraterna är det oklart vem som har makten och då kan det ju funka att härma den gamla stora ledaren. Tänkte kanske Östros.

Så där satt den före detta ministern som petats av den nya partiledningen och försökte framstå som så allvarlig som möjligt samtidigt som han under ytan skrek ut att han absolut skulle ställa upp som partiledarkandidat om någon hörde av sig. Om det nu var bra eller inte för partiet och Sverige att elda på diskussionen om socialdemokraterna ska byta partiledare efter åtta månader med listans nummer 9, det tycktes inte spela så stor roll.

Det handlar om personer och vilka beslut de tar. Och det är inget kul för människor som smakat på makten att inte längre kunna påverka.

Därför sitter alltså herr Odell bakom ratten och kommer sliten fram till kvällsmöten med en handfull medlemmar. För att det har sina poänger att bli en auktoritet. Skulle han bli vald skulle han få lägga om partiets politik och då skulle hans möjligheter att påverka Fredrik Reinfeldt (1) och Anders Borg (2) bli större än när han satt i drängkammaren på finansen.

– Det finns en icke försumbar risk att vi åker ur riksdagen om inte något förändras, säger han själv.

Då susar bilen förbi avfarten till Skrea strand.

– Jag tror partiledare har en stor roll. Empirin talar för det. Fredrik Reinfeldt har visat att det förtroende du skapar är viktigt.

Han stirrar ut i skymningen och ser lamporna blänka i Ätran.

– Utan en partiledning som tar initiativ till strategiska diskussioner så händer ju ingenting i ett parti. Där måste man vara imponerad av moderaternas ledarskap. Där vet till och med sista suppleanten i näringsutskotten exakt hur en fråga ska drivas inför en debatt.

Han formulerar inte slutsatsen, men låter den hänga i tystnaden i bilen. I moderaterna, sverigedemokraterna och folkpartiet lyder medlemmarna sina partiledare. I alla andra partier har ledarna under det senaste året tappat sin auktoritet och därmed blivit politiskt omöjliga. Till och med en sådan som herr Odell – som lagt hela sitt politiska kapital på rött och sedan förvandlat det minimala kristdemokratiska partiet till en roulette – kan ju unna sig att skratta åt en sådan som Håkan Juholt. Till det politiska maktspelet hör att hela tiden sparka så hårt man kan neråt. Och att försöka gömma sina egna trötta ögon så gott det går.

Läs mer: Så gjorde vi rankningen, Här hittar du hela listan