Maktens baksida

Det är jobbigt att regera. Det spelar knappt någon roll vem som styr eller hur det går – sittande regeringspartier förlorar nästan alltid tre procentenheter av väljarstödet under sina år vid makten. Tappet är större under kristider och mindre när ekonomin går bra, men väljarflykten verkar inte gå att undvika. Fenomenet är internationellt och kallas »cost of rule«, kostnaden för att regera.

– Jag brukar säga att människor lättare blir sura än glada. Det byggs snabbt upp missnöjda minoritetsgrupper, som långsamt kan nöta ner 53 procents väljarstöd till 48 procent. Det är därför vi inte har eviga regeringar, säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Men ett knappt år före val brukar det hända något. Forskare vid Göteborgs universitet konstaterar att opinionsstödet för regeringspartierna ökar med ungefär 1,1 procent från oktober året före valet fram till valdagen. Tendensen har varit tydlig sedan 1967.

– Vi vet inte varför regeringspartierna tar in på opinionen under de sista kvartalen. Vill man spekulera kan man anta att man visar sitt missnöje vid mindre viktiga val och i opinionsmätningar. Men när det blir skarpt läge går man tillbaka till sitt gamla parti, säger Johan Martinsson, valforskare i Göteborg.

Enligt statsvetarna kan man egentligen inte dra några slutsatser alls av historisk statistik. Till viss del har de förstås rätt. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006, trots att ekonomin var stark. Och trots att flera av partiets paradgrenar, bland annat arbetslösheten, var på tapeten. Den interna kritiken blev svidande. LO:s andra ordförande Ulla Lindqvist menar att »allt« talade för ett bättre valresultat. Men att väljarna inte uppfattade socialdemokraterna som tillräckligt offensiva i arbetslöshetsfrågan.

Valet 2006 talade alltså emot alla tänkbara historiska exempel och statistiska prognoser. Men trots sitt låga »predikationsvärde« kan historisk statistik ändå vara intressant att titta på. Till exempel har det block som leder opinionsmätningarna hösten före valet vunnit tio av de elva senaste svenska valen.

För moderaterna hade denna viktiga period, från oktober och framåt, inte kunnat börja sämre. I Sifos och SCB:s senaste mätningar tappar partiet 3,4 respektive 3,7 procentenheter av opinionsstödet. Där syns knappast någon ljusning.

Mandatperioden började motigt. I oktobermätningarna 2006 förlorade Allianspartierna stort. Flera analytiker förklarade raset med ministeraffärer, tuffa förändringar i a-kassesystemet och en osynlig statsminister. Fredrik Reinfeldt själv skyllde på moderaternas dåliga miljöengagemang, medan folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag anade att väljarna kände en »osäkerhet« kring regeringens politik. Sedan dess har opinionsläget varit svajigt. Oppositionen har haft en klar ledning, medan alliansen har fått uppleva tvära kast i statistiken. Ibland har kasten varit logiska, ibland inte alls.

– Man brukar säga att regeringspartier förlorar mer under kriser. Men i Sverige gick alliansen fram i mätningarna våren efter finanskrisens utbrott. Allt beror på vem som tillskrivs ansvaret eller förtjänsten för olika saker. Folk ansåg inte att den globala finanskrisen var alliansens fel, säger Johan Martinsson.

I veckan konstaterade Moderaternas partisekreterare [[Per Schlingmann]] ändå buttert att »alliansen har ett underläge när vi går in i 2010«. Klimatmötet i Köpenhamn och sjukförsäkringsdebatten har fått regeringspartierna att tappa stort.

Det finns många osäkra kort – Sverigedemokraterna, till exempel – inför valet 2010. Johan Martinsson dristar sig ändå till att påstå att det ser mörkt ut för den sittande regeringen. Valrörelsen måste bjuda på något extraordinärt.

Den där ynka procentenheten som den historiska statistiken utlovar till makthavarna kan få svårt att räcka till. Reformgrupperna som utarbetar alliansens gemensamma valstrategi svettas. Folkpartiet vill driva en mer borgerlig politik. Moderaterna vill fortsätta partiets förnyelse. Det är bäddat för konflikt.

Alliansen kan gynnas om den ekonomiska uppgången fortsätter – fast den starka ekonomin räddade inte socialdemokraterna 2006. Det mesta pekar dessutom på att arbetslöshetsfrågan hamnar högt på agendan. Det har traditionellt gynnat socialdemokraterna. Men inte 2006.

– Det råder en stor osäkerhet i opinionsmätningarna. Det är fler som hoppar omkring nu än för 40 år sedan. Därför får enskilda debatter, som sjukförsäkringsfrågan, stor betydelse på kort sikt, säger Sören Holmberg.

Det är absolut inte omöjligt för alliansen att ta in oppositionens försprång. På sin webbsida listar valforskaren Henrik Oscarsson några av de bäst spurtande svenska regeringarna. Tage Erlanders regering ökade med 8,6 procentenheter mellan oktober 1967 och valdagen 1968. Och Thorbjörn Fälldins regering gick fram 5,4 procentenheter inför valdagen 1982. Alliansen bör förbereda sig för en lång och ansträngande slutspurt.