Maktens mardröm

Det avgick i tid. Tåget skrapade ut över broarna och han stod i mittgången och försökte hålla balansen. Vagnen krängde till under Södermalm. Han frågade ännu en gång sitt sällskap var de hade sina platser.

– Vänta, vänta, svarade hon, okej, här är det. Nummer 3.

– 3?

– 2 och 3.

Han klev över en väska som låg och skräpade på golvet och gled ner i sätet intill fönstret. Hon satte sig bredvid.

– Såg du Demoskopen?

Hon lät nyfiken som ett barn.

– Jag hörde på radion.

– Det var ju bra!

– Filippa sa det också.

– Ska du ha frukost?

– Nej, jag har redan ätit.

– Jag tycker i alla fall att det är himla fnissigt med vänsterpartiet. Det är 46 procent mot 49,8 och så kommer Gudrun Schyman och tar vänsterpartiets väljare. Haha!

Han log.

– Jo.

– Jaja, jag måste ha något att äta. Du ska inte ens ha kaffe?

Hon visste redan svaret. Det där var bara något hon sa för att, ja, för att hon hade vant sig vid att säga det.

Han, å andra sidan, sa inte mycket alls.

Vintern höll ännu landet de turnerade igenom i ett stadigt grepp och han var glad att han tagit mössan. Har man inget hår på huvudet fryser man när det knarrar under skorna i gryningen. Han stirrade ut genom fönstret. Isvitt. Tunnel, industrier, tunnel, skog, ett berg, en frusen sjö, skog igen, Katrineholm.

Innan klockan slagit åtta hade han somnat i sitt säte.

I Linköping drack han kaffe med Stadsmissionens personal och träffade sedan en grupp moderata pensionärer. Det var inget enkelt möte, de ville få löften om fler skattesänkningar, men han vände det ungefär halvvägs in. Då började han prata om bidragen, om alla människor som pensionerades bort från arbetsmarknaden, om att fler borde jobba. Det gillade de. De ville ha förändring. Det var åt helvete att folk fuskade.

När han satte sig i ombudsmannens grå Saab för att åka tillbaka ner till stationen hade han fått en varm applåd. Det droppade från stuprännorna.

I bilen sa han:

– Jag är noga med att ta upp rätt samhällsproblem, det som människor känner igen sig i. Jag tror att väljarna tycker: Äntligen, här kommer någon som kan lyssna.

Det var en vanlig dag i mars, valåret 2006.

Fredrik Reinfeldt förklarade hur han såg på politiken, vad som krävdes för att lyckas.

– Jag är övertygad om att val vinns genom att den sittande regeringen förlorar. Folk börjar i det de har: Är den här regeringen bra? Av många skäl tror jag att de svarar nej.

Till första maj hade Stjärnhovs arbetarekommun, bildad 1914, bokat Folkets hus eftersom man tröttnat på möten med snöblandat regn och efterföljande besvär med blåskatarr. Göran Persson klev ut genom portarna en kvart i ett. Då sken solen. Han hade talat i en knapp timme och var påtagligt nöjd. Han tyckte han hade tagit det från grunden:

– Regeringen säger att vi inte kan göra så mycket, att vi måste följa den internationella ordningen. Sänka skatterna. Överallt där det receptet prövas leder det till ojämlikhet. Och det skadar ekonomin. Det har man inte trott tidigare, men nu kommer det ena vetenskapliga beviset efter det andra. Särskilt är det nu en fransk ekonom som uppmärksammas i USA som säger detta. Det är inte så svårt att förstå egentligen. Om pengarna inte fördelar sig så händer det inte så mycket i en ekonomi.

Så hade han formulerat inledningen. Sedan hade han rasat över vinsterna i välfärden. Han hade ropat att den gemensamma sektorn borde få växa. Och när de viktigaste meningarna kommit hade han gått ner i frekvens, framkallat sin basröst och hängt så-där- län-ge på orden.

– Vi har varit på tillbakagång. I tjugo, tjugofem års tid har vi successivt tryckts tillbaka i en internationell, ideologisk strid. Nu vänder det! Nu är det deras politik som är den omoderna!

Publiken hade gillat det.

Han stod på gatan utanför Folket hus i Gnesta i sin skogsgröna täckjacka, valåret 2014, och såg i ögonvrån en beige journalist försvinna bort på trottoaren.

– Hörrödu! Vänta!

Khakirocken vände och gick honom till mötes.

– Jaha, jaha, kul att se dig här. Vad tyckte du?

– Det är åtta år sedan jag hörde dig tala, jag tänkte mest på det.

– Tiden går. Den går ohyggligt fort vet du, när man kommit upp i mina år.

– Jag menade mer att det har gått åtta år sedan du förlorade. Åtta år med Reinfeldt. Du lät inte så här på den tiden.

– Det är väldigt annorlunda nu. Och det har gått fort. Det har gått jäkla fort faktiskt. Folk är trötta på det här nu.

– Så därför drog du till med Piketty?

– Ja, sa Persson.

Han flinade.

– Det är ju inget nytt han har kommit med egentligen, det där har vi ju alltid vetat, men det är bra med support från akademien.

Journalisten skrattade.

– Det finns en frustration där ute nu, fortsatte Persson. Ingen tackar nej till några kronor extra, men det gnager när de ser att det inte fungerar i vård och omsorg. Bankerna och de finansiella institutionerna är väldigt okänsliga i sitt sätt att bete sig. Människor ser det här. Och så har vi en regering som vill finansiera försvaret med felparkeringsböter.

– Varför tjänar inte ni på det då, i opinionsmätningarna?

– Jag kan inte fatta det, vet du, att de inte tog chansen och sa att de skulle höja skatten. Det är ju det enda rimliga. Jag kan inte fatta det.

– Det är dina barn.

– Mina?

– Ja, Magda och Janne, det är väl de som bestämmer nu.

– Janne Larsson, det är en klok kille.

– Jo, men de är barn av ditt nittiotal. Nu sitter de där och tjatar om överskottsmålet. Du uppfostrade dem kanske för väl.

Göran Persson rynkade då på pannan, nickade
försiktigt och började liksom gunga med kroppen.

– Skuggan faller långt. Det gör den, sa han.

Med hela sin tyngd stod han där och vägde in i den största interna tvist de haft i partiet under Stefan Löfvens ordförandeskap.

Några veckor senare fylldes medierna med rubriker. En vänstervåg ansågs ha drabbat Sverige.

Statsvetare, opinionsmätare, popartister, gamla politruker och helt vanliga löneslavar på kvällstidningarnas nattredaktioner, de var alla eniga. Det blåste vänster och det blåste hårt. Folk ville inte ha skattesänkningar, folk ville ha minskade klyftor.

För detta fann man bevis i samtiden. Människor sa till SOM-institutet att de var vänster. Rebecca och Fiona skällde på privatiseringar och blev affischnamn för LO. Moderaterna kraschade i EU-valet. Investors vd önskade fastighetsskatten tillbaka. Seko strejkade och vann. Landets största rockband gjorde deppsynt till textrader som »en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken«. Och vinsterna, vinsterna-i-väl-färden, herregud, där hade högern förlorat problemformuleringen för länge sedan.

Man hade en prick över ett i också, Piketty.

Thomas Piketty, fransmannen som förklarade varför de superrika blivit superrikare. Han ville höja skatterna. Han också.

En dröm för en socialdemokratisk partiledare? Eller inte.

Läget hade kanske inte varit så stressande om det bara hade handlat om EU-valet, men det var ju något mer som var fel. Man lyfte inte. Fanns det en vänstervind så svepte den förbi -arbetarepartiet.

Det lustiga var att socialdemokratin samtidigt beskrevs som konfliktfri. Det kom en tv-dokumentär som sa just så. Att det inte fanns några bråk i partiet längre. Fast, det var ju exakt det här man hade grälat om. Rätt länge dessutom.

Redan före valet 2010 hade s-studenterna på Handelshögskolan svängt vänsterut. Det var väl ingen revolution som skakade nationen i dess grundvalar, men med tiden fick det stora konsekvenser för partiet. I den krets där kanslihushögern förr hämtat intellektuell kraft började de prata om hur allt hade förändrats av finanskrisen. Allt behövde tänkas om. Finansmarknaden var ju nuförtiden en infrastruktur som alla var beroende av, därför borde staten ha ett större inflytande på den. Sverige var inte längre lika beroende av basindustrin, kapitalskatterna borde därför höjas och arbetsgivaravgifterna sänkas. Klimatfrågan krävde en ny politik för mindre konsumtion. Och den mindre drömmen om valfrihet i välfärden fick inte krossa den större om likvärdighet.

Sedan fick en del av de här tankarna en högtalare. Aftonbladets ledarsida anammade det nya. Där utformade de också en strategi som gick ut på att skrika starkt långt ute till vänster. Då skulle mitten i politiken flyttas och utrymmet för vad som var politiskt möjligt för en socialdemokratisk statsminister öka. Aftonbladet blev ett Timbro för vänstern.

Så medan nittiotalets interna höger och vänster slog varandra blodiga och partiledare kom och gick växte det fram en ny radikalitet, under ytan, en ny generation.

Stefan Löfven valdes i januari 2012. Han utsåg Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson. Och då flyttade frågan in i partiorganisationen. Vilken väg skulle hon välja? De unga sa att det fanns utrymme för en ny vänster, de äldre stirrade på staplarna från 2010. Då hade partiet förlorat för att folk inte trott att socialdemokraterna kunde ta hand om statens ekonomi. Att reparera det förtroendet var den viktiga striden att ta, ansåg partiledningen, och ville inte höra talas om vinst-i-välfärden eller skattehöjningar. Man ville prata tillväxt, jobb, överskottsmål och statskuld. Inte utmana den medelklass man uppfattade befann sig ganska statiskt i politikens mitt.

Det var ingen orimlig strategi. På nittiotalet hade den belönat socialdemokraterna med tolv regeringsår.

Frågan var bara om det fortfarande var nittiotal i Sverige.

Det ansåg den socialdemokratiska partikongressen på våren 2013. Stefan Löfven fick mandat att fortsätta på den inslagna vägen.

Så när Fredrik Reinfeldt på sommaren samma år la fram femte jobbskatteavdraget var det inte Magdalena Andersson som kom med den traditionella socialdemokratiska kritiken mot skattesänkningar. Det var Gustav Fridolin. Som sa att han tyckte det var viktigare att satsa på välfärden än att sänka skatterna.

Socialdemokraterna ville väl egentligen samma sak – så småningom började de prata om välfärden – men de vågade inte gå hela vägen. Eftersom deras strateger trodde att nya moderaterna ännu hade grepp om debatten, att det fortfarande var farligare för ett stort parti att gå till val på skattehöjningar än på skattesänkningar. De försökte göra två saker på samma gång, vilket förvirrade alla. Trots skolsnacket blev femte jobbskatteavdraget kvar.

Några månader senare klagade moderaternas tjänstemän på att hela den politiska debatten hade fastnat i en logik som var helt fel för dem. Folk tyckte att sänkt skatt stod mot bättre välfärd. De försökte få bort allt det, med skattestopp, med krona för krona. Ingenting fungerade. På vårkanten började de låta desperata. Opinionsvinden gick inte bryta.

Och där befinner sig valrörelsen nu.

Det här är ett sätt att se på vänstervågen. Som en fråga om ekonomisk politik, om höger och vänster, om Piketty.

Ur ett socialdemokratiskt perspektiv handlar den inte så mycket om vilken falang man en gång har tillhört, utan mer om när man sett vändningen komma. Göran Persson är inte mer vänster än Stefan Löfven eller Magdalena Andersson, men han är mer politiker. Sniffar efter det nya. Förflyttar sig. Socialdemokraterna försatte tillfället att fånga den här opinionen och göra den till en del av sitt parti. Och de gjorde alltså det redan för två år sedan.

I det ljuset är det underhållande att återläsa manuset till Håkan Juholts installationstal från 2011. Där fanns allt det där som Göran Persson pratade om i sitt majtal 2014. Vinsterna. Girigheten. Känslan av att något håller på att gå sönder. Behovet av en regering som vågar göra något. Vindarna hade fångats in och formulerats till politisk vilja, fast av fel person. Håkan Juholt var inte valbar, och skulle nog inte heller vara det i dag, trots det som kallas vänstervind.

Rörelsen är ju också – kanske mest av allt – något annat. Något annat än en vit, medelålders man. Något annat än en smålänning. Något annat än det som känns gammalt.

Något som ett annat stort parti först förstod men sedan glömde bort.

Frösön uppenbarade sig som en fristad. De flög in i förmiddagsljus över fjälltoppar där snön ännu låg kvar. Det var fem dagar till EU-val. Lokalföreningen hade affischerat. De bytte till bilar på landningsbanan, fyra stycken svarta, och kördes i kortege in till staden. Det stod poliser i varenda gathörn.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade kommit för att delge budet om frihandelns frälsande förmåga. Över uppdraget vilade ett ironiskt skimmer. Frihandel, det var vad jämtarna hade haft innan svenskarna kommit, innan Gustaf III som en sista desperat åtgärd för att få bukt på böndernas lönsamma marknadshandel bestämt sig för att anlägga Östersund. Själva stadens fysiska existens var ett handelshinder. Som svenskarna haft makten över.

Att komma till republiken Jämtland på statsbesök – för det var väl i praktiken vad det var – och predika behovet av mer centralisering – till Bryssel – det var en utmaning för en politiker vars livsfilosofi var att göra sig valbar.

Inledningsvis gick det bra.

De hamnade hos en strumptillverkare. 75 anställda, importerad råvara, sålde 70 procent på export. Där hade man inget emot frihandel. Fast Fredrik Reinfeldt ville få fram en poäng till.

– Ni skulle väl vara väldigt känsliga för en höjning av kilometerskatten som vissa av våra politiska motståndare föreslår?

– Nej, svarade den unga ägaren, det har jag inte tänkt på.

Reinfeldt försökte en gång till. Och ytterligare en. Han fick samma svar.

– Nej, valutakurser är viktigt när vi exporterar, inte bränslekostnader.

Fem i tolv rullade bilarna in på Kyrkgatan. Fredrik Reinfeldt knäppte kavajen i farten i backen ner mot sjön. Det var den blå kostymen med smala slag. Han hade deffat till valrörelsen och var mycket attraktiv. En meter bakom älgade Anders Borg.

– Det här är en historisk dag! deklarerade konferencieren på den lilla scenen i gathörnet. Aldrig tidigare har en svensk statsminister och en svensk finansminister besökt Östersund samtidigt.

Publiken viftade med blå flaggor.

Anders Borg fnissade.

– Vilken dag! sa Fredrik Reinfeldt när han fått mikrofonen.

Sedan började han berätta om första och andra världskriget. Det var en nätt föreläsning om kontinentens konflikter, vilka dess orsaker varit och hur de till slut hade fått ett politiskt svar. En union för frihandel.

– Det här valet handlar faktiskt om detta. Om vilka regler som ska gälla. Hittar alla på sina egna regler blir det dåligt för alla och särskilt för Sverige.

Han fortsatte:

– Det är också viktigt att rösta på ordning och reda i ekonomin. Vi har en sjunkande statskuld och över 250 000 fler har kommit i arbete.

Nästan hela publiken bestod av blåklädda partister.

Då kom en kvinna gående från Stortorget. Hon passerade i utkanten av klungan, och var på väg att ta sikte på bankomaten, när hon plötsligt stannade upp och sa högt för sig själv:

– Vad fan? Är Fredrik Reinfeldt också här? Samtidigt som Jimmie Åkesson?

Hon stod och stirrade. På Stortorget hade hon sett ett annat politiskt möte, ett mycket större.

Det var inte för Sveriges statsminister och finansminister som polisen hade spärrat av staden. Det var för Jimmie Åkesson. Här i gathörnet stod hundra personer, där borta var det över tusen. Kravallstaket. Plakat. Hejaramsor. Piketer. Burop. Det stensatta torget kokade. Jimmie Åkesson lät som en sida ur en synonym-ordbok:

– Fullständigt vansinnigt! Galenskap! Horribelt!

Detta var den politiska våren 2014. Det fanns ingen fristad. De frågor som Jimmie Åkesson ville prata om, det var också de frågor som människor pratade om. Inte så att de höll med honom, nittio procent på Stortorget vände honom ryggen, men det var detta de var intresserade av att diskutera. Och ungefär i det tonläget.

Frågan var om inte till och med det som kallades för en vänstervåg handlade om Jimmie Åkesson. Miljöpartiet, sverigedemokraterna och feministiskt initiativ – de partier som lyckades i EU-valet – ägnade sig alla åt immateriella värden. Naturen, nationen, jämställdheten. De tyckte inte lika, tvärtom, men det var i polariseringen mellan dem som nästan all samhällsdebatt tog form. Människor sa att deras viktigaste politiska fråga inte längre var ekonomin. Polisen registrerade romer. Timbuktu visade upp sitt pass. I småstäderna expanderade Bert Karlsson sitt imperium av flyktingförläggningar. I storstäderna blev cyklisterna samhällets suraste intressegrupp. Det kom en ny generation feminister som pratade om rasifiering. Underbara Clara, bloggaren, krävde mer fritid.

Och Lina Thomsgård – identitetspolitikens Thomas Piketty – fick med hjälp av ett glatt humör och en ganska oradikal feminism vita medelklassmän i maktposition att börja älska kvotering av kvinnor.

Detta var det andra sättet att se på vänstervågen. Som en fråga om något heterogent som kanske inte ens borde kallas vänster, eftersom det handlade mer om tillhörighet än om skattesatser. Om stad mot land, modernism mot tradition. Kanske var det till och med en fråga om frihet – en längtan efter andra värden än pengar – som också ett borgerligt parti hade kunnat göra till sin.

Ur ett moderat perspektiv hade man ju kunnat betrakta det så. Fast det gjorde man inte. Vilket var märkligt. För det var ju just det här de hade bråkat om. De också.

Efter valet 2010 hade det uppkommit en diskussion i partiet om framtiden. Vad kunde man göra för att Sverige skulle hålla ihop? Hur mötte man urbaniseringen, och demografins utmaningar? Och på vilket sätt borde den egna förnyelsen fortsätta? Valet hade varit en enorm framgång. Nu var moderaterna det ansvarsfulla och moderna partiet, som också stod för urbanitet, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det enda som saknades var majoritet i riksdagen. Så man gjorde en första överenskommelse med miljöpartiet, om migrationspolitiken. Per Schlingmann fick leda en kommission om framtidsfrågorna. Miljöpolitikern Sofia Arkelsten blev ny partisekreterare. På olika håll i partiet började man prata om en ny syn på vård och skola.

Ungdomsförbundet applåderade.

Det fanns för en stund en potential för en intern vänsterfalang, vilket nog hade varit vad moderaterna behövt för att fylla den nya 30-procentskostymen.

Ingenting gick som tänkt.

Ungdomsförbundet fastnade i en intern konflikt ingen riktigt begrep sig på. Sofia Arkelsten fick kicken. Den nya skolan och vården begravdes i en skrivbordslåda. Det uppkom en debatt om svårigheterna att generationsväxla, som naturligtvis ledde till mer gräl. Plötsligt hade all politikutveckling flyttat till Anders Borgs finansdepartement. Per Schlingmann drog och lämnade efter sig en enorm mängd papper som ingen ville göra något av. Migrationsuppgörelsen var det enda som höll, men det närmare samarbete med miljöpartiet man sett framför sig sprack ganska snart sedan Gustaf Fridolin och Åsa Romson tagit över som språkrör.

Det mesta av detta hände under moderaternas riktiga skitår, sommaren 2011 till sommaren 2012. Det var då man försatte tillfället att kapitalisera på det som senare kom att kallas för vänstervåg.

Man fastnade i finanskrisen, vilket inte var orimligt. Den hade belönat partiet. Och själva upplevde de att den fortfarande pågick, med ungefär samma allvar som tidigare. Det var bara det att det ansåg inte väljarna. Under hösten 2011 etablerades också debatten om vinsterna i välfärden. Sveriges Radio avslöjade Saudiaffären. Och sedan kom attackerna mot kärnan. Nationalekonomen Lars Calmfors började kritiserade jobbskatteavdraget. I Dagens Nyheter inledde Peter Wolodarski sin kampanj mot moderaternas sätt att hantera krisen. Förtroendet för den ekonomiska politiken började erodera.

Problemet var att den alternativa vägen fram, den som inte handlade om ekonomi, försvann samtidigt. Den frånvarande förnyelsen skylldes först på Håkan Juholt, som var så svag att man inte behövde förflytta sig. Sedan pratade man om att fel personer fått för tunga uppdrag, en debatt som övergick i långvariga spekulationer om potentiella efterträdare till Fredrik Reinfeldt.

Ungefär då kom Magdalena Andersson.

Hon bjöd upp Anders Borg på en dödsdans kring överskottsmål och regeringsduglighet. Han tackade ja. Och där snurrade de sedan runt på samma fläck rätt länge. Partiledningen koncentrerade sig helt på att göra tillvaron så svår som möjligt för Magdalena Andersson. Därför la de fram femte jobbskatteavdraget. I stället för att lyssna på de väljare som inte längre önskade mer pengar i plånboken tryckte man ner några hundralappar till. Och Magdalena Andersson följde efter. Dansen fortsatte. Då prognosticerade Anders Borg ner budgetutrymmet och införde principen om krona för krona. Om man gick till val som Angela Merkel gjort, på trygghet och kontinuitet, och inte presenterade några nya stora reformer skulle pengarna inte räcka för Magdalena Andersson. Trodde man. Fast Magdalena Andersson fortsatte bara följa efter.

På kanten av den lugubra dansbanan stod nu Jimmie Åkesson och Åsa Romson och skrattade. För samtidigt som allt det här pågick ökade utrymmet för deras politik. Som moderaterna inte alls förberett sig på att möta.

Sedan gick Vladimir Putin in i Krim och då föll Anders Borg ner i den grop han dansat upp åt Magdalena Andersson. Han hade inga pengar till försvaret.

Vilket resulterade i att en annan långvarig konflikt – den med gamla trotjänarmoderater – blev ett akut problem. Så där stod man med tre månader kvar till val. Och förlorade väljare både sverigedemokraterna och miljöpartiet. Och det utan att ens riktigt befinna sig på den skala där polariseringen i samhället pågick, man hade ju trott att man kunde stå över den.

Ungefär så gick det till när nya moderaterna slutade lyssna.

I efterhand framstår felstegen som parodiska, fast egentligen är de begripliga. Vem som helst kan bli fånge i sin egen framgång.

Nu framförs gärna argumentet att Fredrik Reinfeldt helt enkelt har skänkt väljarna för mycket pengar. Att avdragen och skattesänkningar fått dem att kosta på sig att rösta med samvetet, och därför söker sig till vänsterpartierna. Kanske ligger det något i det. Men teorin lider av samma brist som den gamla utfästelsen att socialdemokraterna sedan länge varit dömda till undergång eftersom de i regeringsställning lyft delar av sin väljarbas från arbetarmisär till medelklass-välstånd.

Politik är ingen ödesbestämd verksamhet.

Det finns alltid en väg ut.

Det intressanta är vilken Fredrik Reinfeldt valde sedan han kommit hem från Östersund och sett sig besegrad. Han försökte skrämmas med miljöpartiet. Och det vägvalet kan komma att påverka det här årets riktigt omöjliga fråga.

Finns det någon människa som kan bli statsminister?

Hans Dahlgren öppnade en Festis och fortsatte där han var.

– Ja, men det var i alla fall så att Gunnar Sträng skulle hålla tal. Det var på den tiden jag fortfarande var journalist och jobbade på Aktuellt. Vi åkte dit och kånkade in all utrustning, man hade en jättelik kamera och en belysningsapparat som bländade precis allting. Vi riggade upp den där och väntade. Sträng kom ut. Lyset var rakt i ansiktet på honom. Han inledde hela talet med att säga: »Slå av lampan, Dahlgren, jag säger till när nyheten kommer!«

– Hahaha!

Det var Stefan Löfven som skrattade. Han åt en banan.

– Jag har en bra Sträng-historia, sa han.

Han satt mitt i bussen.

– Jag har fått den från Sten Andersson. Han var ju en jävel på att imitera Sträng. Det var så att Sträng skulle vara med på en debatt och de hade fått 15 minuter var att inleda. Och ja, Sträng började prata om både det ena och det andra och det gick 15 minuter, 20 minuter, det gick 30 minuter. Efter 35 minuter lyckades debattledaren avbryta honom och frågade då mycket beskedligt: »Hur lång är en kvart egentligen för finansministern?« Sträng tittade på klockan och svarade: »Ungefär 45 -minuter.«

De skrattade allihop. Erik Nises, pressekereteraren, Nisse Vikmång, ombudsmannen och Jytte Guteland, EU-kandidaten, som satt bredvid Stefan Löfven.

– Han var rätt speciell Sträng, sa Hans Dahlgren, som efter fyrtio år i partitoppens närhet ändå sett det mesta.

De hade varit i Hallonbergen och knackat dörrar. Stefan Löfven hade sprungit i trappuppgångarna och hade försökt övertyga alla socialdemokrater där att de faktiskt också skulle gå och rösta. När de satt sig i bussen för att åka in till Sergels Torg hade Hans Dahlgren, kanslichefen, fått en fråga om vilken tidigare valrörelse han skulle vilja jämföra dagens med.

Därav Sträng-historierna.

– Du menar riksdagsvalet? fortsatte i alla fall Dahlgren. Vi kan ju börja med 1994. Då var kört för Bildt-regeringen så tidigt, vi hade redan vunnit det på vårkanten.

Han bar urtvättad grön piké, seglarskor och chinos.

– Men nej, så tycker jag inte riktigt läget är nu. Kanske är det mer likt valet 1979 faktiskt. Då hade vi varit i opposition i tre år och trodde verkligen att vi skulle vinna, men det blev jävligt jämnt, vi ledde på valnatten men förlorade på poströsterna.

Han sög på sin Festis.

Det var ett ganska typiskt svar från en socialdemokratisk topptjänsteman våren 2014. Valet var absolut inte vunnet.

– Nej, nej för fan, sa Dahlgren.

Träffade man i stället den här våren någon som inte sysslade med politik på professionell basis och började prata om att de borgerliga kanske hade en chans så möttes man med hånskratt. Folk kunde inte tänka sig att Fredrik Reinfeldt skulle få sitta kvar. Och det var väl också vad opinionsmätningarna berättade. Miljöpartiet och vänsterpartiet, löd en teori, fick så fina siffror för att många människor börjat betrakta Stefan Löfven som självklar statsminister. Att svara att man skulle rösta grönt eller mörkrött blev då bara en hint om vilken riktning hans regering borde ta. Högerdebattören Carl Rudbeck skrev att valet såg ut att handla om graden av vänster och att borgerliga sympatisörer därför borde rösta på socialdemokraterna, så att den något rimligare vänstern skulle stärkas.

Vänstervågen var både vänster och liberal, men framför allt alternativ, en längtan efter något nytt. Därför gick den förbi de stora partierna och därför ville de ledande socialdemokraterna inte ta ut något i förskott. Det nya opinionsläget påverkade ju inte bara situationen fram till valdagen utan också efter. Hur man bemötte vänstervågen avgjorde i någon mån hur man kunde bilda regering.

Om man alls kunde det. Ingen visste ju riktigt vad som var en seger i detta riksdagsval.

Blickade man fram mot slutet av september var det enkelt att förstå nervositeten som nu präglade socialdemokraterna och moderaterna när de åkte till Almedalen. Två krympande stora partier, ett växande sverigedemokraterna, två blåa småpartier som såg ut att klara sig kvar och ett rosa som kunde komma in. Vad blev det för riksdag av det? För att inte tala om regering? Det kommer, sa socialdemokrater och moderater, med viss desperation i rösten, att bli en situation Sverige inte har upplevt på ett sekel.

Det var sant. Det kan gå hur bra som helst för den brokiga vänsterrörelsen i opinionen nu, men det är långt ifrån självklart att det kommer att leda till att Stefan Löfven blir statsminister. Till exempel. Får inget av blocken egen majoritet, men regeringen försvagas, kommer Fredrik Reinfeldt antagligen att avgå. Varpå talmannen ger Stefan Löfven i uppdrag att bilda en regering. Det skulle han då kunna göra med bara miljöpartiet, som han sagt att han föredrar, eller med både miljöpartiet och vänsterpartiet. Men han kommer möta två problem. Alliansen kommer, tillsammans med sverigedemokraterna, sannolikt att vara större än regeringen, och minoritetsskyddet i budgetprocessen har försvagats under mandatperioden. Så snart alliansen och sverigedemokraterna är eniga om en enskildhet i budgeten kommer de kunna ta strid om den. Stefan Löfvens regering skulle bli mycket svag.

Därför vill kanske Stefan Löfven inte bilda regering om han inte har en majoritet bakom sig. Så låter det lite när han får frågor om saken. Logiken kommer vara en annan efter valet än före, men mycket ska ändå till för att ett borgerligt parti i oktober ska sätta sig i en socialdemokratiskt ledd regering. Vilket i sådana fall kommer att tvinga Stefan Löfven att meddela talmannen att han misslyckats att få ihop en regering.

Det är den här typen av framtidsspekulationer som nu får Dagens Industris ledarskribent PM Nilsson att dra slutsatsen att det är »extremt svårt för Stefan Löfven att bli statsminister«. Och Aftonbladets Karin Pettersson att bli moraliskt indignerad. För i ett sådant scenario skulle Fredrik Reinfeldt regera vidare, trots att hans allians minskat sitt förtroende bland väljarna och ökat sitt beroende av sverigedemokraterna. Lite som George W Bush, som vann makten trots att folkflertalet röstat för en annan president. Då kommer regeringen att ifrågasättas och försvagas.

Pest eller kolera, kort sagt, för den som önskar stabilitet och handlingskraft.

Nu finns det en invändning mot hela det här resonemanget: Bildar Fredrik Reinfeldt en sådan här regering så skulle ju en samlad rödgrön opposition kunna enas om en budget och besegra regeringens budget i riksdagen.

Och så finns det en invändning mot invändningen: Varför skulle de rödgröna klara av att enas i opposition om de inte gjort det under den här mandatperioden?

Och som om det inte vore nog finns det en invändning även mot detta: Drivkraften att visa att Reinfeldt inte är regeringsduglig kommer att vara starkare efter det här valet.

Regeringsfrågan går att diskutera hur länge som helst. Vad talar till exempel för att sverigedemokraterna verkligen släpper fram Fredrik Reinfeldt, efter att han under den här mandatperioden har liberaliserat migrationspolitiken i stället för att lyssna på Jimmie Åkesson? Existerar ens alliansen i oktober? Kommer inte moderaterna och socialdemokraterna strunta i alla bångstyriga småpartier och bilda regering tillsammans i stället?

Egentligen finns det bara en slutsats. Det är att den som vill satsa pengar bör göra det på parlamentariskt kaos. Och att det i ett sådant läge blir centralt hur statsministerkandidaterna har tagit sig fram till regeringsförhandlingarna. Själva uttolkningen av valresultatet blir viktigare än vanligt. Vad är det egentligen väljarna har sagt? Vilket mandat har de gett? Hur ska folkviljan tolkas?

Då spelar det roll hur Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt har bemött det som kallas vänstervågen.

Stefan Löfven har gjort vad socialdemokratiska partiledare brukar göra ett valår – ingenting. Socialdemokrater byter inte gärna strategi. När väljarna nu rör sig vänsterut vinner partiet från borgerligheten, men förlorar samtidigt till miljöpartiet, vänsterpartiet och feministiskt initiativ. Rörelsen minskar de borgerligas möjligheter att bilda regeringen, men försvårar också socialdemokraternas. Stefan Löfven kan komma att sitta fast i ett läge där väljarna gett mandat för mer vänsterpolitik än vad han själv önskar. Att bemöta vänstervågen med ingenting riskerar att göra hans förhandlingsposition efter valet mycket svag.

Fredrik Reinfeldt, å andra sidan, har gjort en hel del för att möta den nya opinionsvinden. Han har stämplat den som vänster, till exempel. En vänster till vänster om socialdemokraterna, till och med.

– Någon står med en skylt och säger att nu blir det en feministisk revolution och jag vet inte riktigt hur det kommer att drabba och påverka människor i Sverige, sa han i Agenda i början av juni.

Det går att förstå agerandet. Efter en mandatperiod där förnyelsen fallerat bedömer partiledningen nu att det är för svårt att försöka göra sig till en del av den liberala vänstervågen och kapitalisera på den. Att skrämmas med vänsterexperiment är det taktiskt rimliga då. Det kan kortsiktigt hejda några medelklassväljare att rösta grönrosa. Och man har helt enkelt inte något annat val.

Strategiskt – långsiktigt – är angreppslinjen mer problematisk. Om man nu befäster bilden av att det blåser en vänstervind så kan ju också valresultatet komma att tolkas som mer vänster än vad det kanske egentligen är. Politik är att definiera saker och nu slår Fredrik Reinfeldt fast att alla framgångar för feminism, mångfald, miljö och immateriella värden ska betraktas som en framgång för vänstern.

Han målar upp miljöpartiet som det stora hotet mot landets väl och ve. Ett parti som han själv gjort upp med, och önskat mer samarbete med, och som fortfarande skulle kunna utgöra en nyckel till en tredje period i Rosenbad. Blir det kaos efter valet ökar ju knappast miljöpartiets vilja att hjälpa de borgerliga om man bedriver en valrörelse där Gustaf Fridolin kallas vänsterextremist. Det är svårt att tolka moderatledaren på något annat sätt än att han har gett upp helt om miljöpartiet, taktiken går faktiskt att läsa som om han inte heller tror på alliansen längre. Han backar ju hem, ägnar sig åt mobilisering, inte åt att söka nya väljargrupper. Det sedan länge krisande moderaterna tycks till slut strunta i att försöka hjälpa sina småpartier och i stället ägna all kraft åt att rädda sig själva.

Men, som sagt, de har inte så mycket till val.

Vad är takt, egentligen? Är det att en onsdagsmorgon samlas i en gammal industrilokal och stampa och klappa och skrika? Att flaxa runt med varandra i ett påtvingat aerobicspass med det uttalade syftet att visa upp en förmåga att regera landet? I så fall var alliansens valkonvent en briljant idé.

– Morgondisco på jobbet! fnittrade Fredrik Reinfeldt när han kommit ut på scen.

Men om takt snarare är något som man ska vara i, då var det inte lika genialt. Innanför de röda tegelväggarna exponerades enighet, det är sant. De fyra partierna visade att de kunde göra bort sig. Lika mycket. Tillsammans. De gick i takt med varandra.

Men det fanns ju en verklighet utanför deras möte också.

Fredrik Reinfeldt, han som en gång hade sagt att val vanns genom att man pratade om rätt samhällsproblem, det som vanliga människor kände igen sig i och var oroliga för, att det viktiga var att lyssna, han sa nu så här:

– Jag har suttit ner med företagare i Järvsö, Örnsköldsvik, Östersund. Hur ser ni på de förslag om kilometerskatt och annat som ska göra det dyrare med transporter? har jag frågat. De har samfällt sagt: Vad sa du? Finns det sådana förslag? Ja, har jag svarat, vi har ett läge där socialdemokraterna och miljöpartiet går till val på att öka transportkostnaderna. Det klarar vi inte, har företagarna svarat.

Efteråt skrev alla tidningar att konventet hade varit komiskt. Att alliansdansen hade varit fånig. Fast, det tragikomiska låg väl snarast i att Fredrik Reinfeldt hade behövt skarva för att få ihop sitt tal. I Östersund hade ju inte alls företagarna sagt att höjd kilometerskatt var ett problem.

Att vara i takt med samtiden är svårt, man måste anpassa sig. 2014 pratade människor om vart Sverige var på väg, om barnen och skolan, tiggarna, om att jämställdheten gått bakåt, om att det inte kändes bra att inkomstskillnaderna ökade så mycket. Ingenting var som 2006.

Utom det faktum att det fortfarande kom opinionsmätningar. De två senaste från Demoskop visade att moderaterna hade stöd av 18,5 procent av väljarna, och att moderaternas partiledare var mindre populär än både socialdemokraternas och miljöpartiets.

– Jag ser mer eller mindre det här valet som en folkomröstning om arbetslinjen, sa Fredrik Reinfeldt där på scenen.