Maktfabriken

 De hade förväntat sig lite mer. Så var det. En hel avhandling hade han ju skrivit om dem, den unge doktoranden från lärosätet i Örebro.

Var det verkligen allt han hade?

– Stånga mig, ska den långhårige professorn Gilljam ha sagt.

Nästan alla var där den februaridagen för fyra år sedan. Alla de tunga forskarna runt det där institutet vid Göteborgs universitet. Sören Holmberg, Henrik Ekengren Oscarsson, Mikael Gilljam och de andra. Av den lilla skara statsvetare som nått upp till något slags kändisskap i Sverige fattades få.

Mikael Gilljam, han som ville bli stångad, sa att han kände sig som matadoren i filmen om tjuren Ferdinand. Han längtade efter att bli slagen, kritiserad, ifrågasatt, desavouerad. Någonting. Och här stod deras granskare och kallade dem »den svenska valdemokratins väktare«.

Var det ens något dåligt?

Den som har makt måste ju kritiseras. Granskas. Det var ju sådant de själva lärde ut på grundkurserna.

Den här avhandlingen var verkligen som att bli slickad på bröstet av en tjur.

De verkade ta det som en förolämpning.

Ändå borde de ha varit vana.

De hade byggt ett helt imperium av samhällsforskning kring SOM-institutet. De utklassade alla andra statsvetare i attraktionskraft i medierna. De hade till och med tillskansat sig positionen som första uttolkare av vad väljarna egentligen menar när de lägger sina röster i allmänna val. De bestämde vilka frågor som var värda att ställa till svenska folket.

Trots allt det – ingen kritiserade dem på riktigt.

Inte ens efter EU-valet i våras, när deras vallokalsundersökning mätte sverigedemokraterna helt uppåt väggarna, fick de skäll. Är man programledare i tv får man alltid en massa skit, men heter man Sören Holmberg eller Henrik Ekengren Oscarsson och sitter i tv en söndagskväll i september och säger en massa saker.

Då klagar ingen.

 I snart ett sekel har forskare i Göteborg mätt folkviljan först genom Valforskningsprogrammet och sedan 1986 även genom SOM-undersökningen.

Det sägs om Sören Holmberg att han en gång fick en opinionsundersökning i födelsedagspresent. Frågan löd: Vem är Sveriges mest kända statsvetare? Resultatet blev kanske inte riktigt som frågeställarna hade hoppats på, eftersom Herbert Tingsten vann. Men han var ju död, så på det diplom som utdelades till Sören Holmberg petades orden »nu levande« in och Holmberg hamnade högst upp.

Denna högst levande 74-åring lutar sig nu tillbaka i stolen. Bakom honom tronar dignande bokhyllor och en utriven sida ur Dagens Industris glansiga helgmagasin. På bilden kastar den solbrände Holmberg ett bouleklot på lantstället i skärgården. Med den obekymrade blicken och det solblekta senatorshåret skulle han kunna göra reklam för vilken lättöl som helst.

Han berättar om bilmärken, fotbollslag, husdjur, personlighetstyper – och om hur de försökt matcha dem med de svenska partierna. Det gick till viss del, men med fotbollslagen var det svårare. De flesta håller ju på IFK Göteborg i stan nu, så den där gamla föreställningen om att Örgrytefansen är höginkomsttagare håller på att lösas upp.

Utanför kontoret går yngre forskare och forskarassistenter fram och tillbaka med korrektur. Det är inte lång tid kvar innan årets stora SOM-undersökning ska skickas ut. De är nere på att justera marginaler nu.

Det är nog enklast att kalla Sören Holmberg och hans kolleger för »göteborgarna«. För det åsiktsindustriella komplex de har byggt upp här, i universitetskvarteren i Göteborg, är ganska komplicerat. Det består främst av SOM-institutet, som årligen gör enorma undersökningar av vad svenska folket tycker om allt möjligt, av Valforskningsprogrammet, som sedan 50-talet gör intervjuundersökningar i samband med riksdagsval och av SVT:s vallokalsundersökning Valu.

Formellt sett är alla instituten och projekten åtskilda, men Sören Holmberg satt länge i toppen för alla tre – och nu håller hans adept Henrik Ekengren Oscarsson på att ta över en stor del av sfären.

Och snart är det val. I dagarna fem kommer han att vara i Stockholm. Det vore lätt att tro att Sören Holmberg endast är just känd från tv. Att han, likt en sensommarversion av Arne Weise, sminkas upp och skickas in i en studio vart fjärde år för att underhålla om söndagspoströster och geografiska skillnader i svenskarnas röstande.

Folk brukar ibland fråga honom vad han gör mellan valen, vad han jobbar med då.

Det är lite ironiskt. För kanske har han utövat mer makt än många av de politiker som passerat honom i valstudiorna.

 En söndag två veckor före riksdagsvalet 2014 räcker det med att öppna Sveriges största morgontidning för att se vilket inflytande de där göteborgarna har på samhällsdebatten. På sidan två, i en ledartext, påminns läsarna om att 49 procent av kristdemokraternas väljare röstade på partiet av taktiska skäl. Källa? SOM. I debattartikeln på sidan sex skriver en statsvetarprofessor i Uppsala om att förtroendet för svenska politiker – som ökat de senaste åren – riskerar att minska efter valet. Källa? Just det, SOM.

Det är inget nytt fenomen att hänvisa till göteborgarnas siffror. Den som bläddrar i gamla tidningar finner ständigt exempel. I april 1995 handlar det om att centerpartiet kommer att förlora mest på samarbetet med socialdemokraterna. I juni 1995 avfärdas helt en »stor koalition« mellan socialdemokraterna och moderaterna baserat på väljarnas preferenser. I november 2002 berättar Sören Holmberg för Göteborgs-Posten att en viss landstingspolitiker inte kan hävda rätten till att bli regionråd för att hon fått flest personkryss. I april 2010 är Gudrun Schyman förbannad för att siffrorna inte visar något intresse för jämställdhetsfrågorna – vilket fått medierna att dödförklara hennes parti. I maj 2014 noterar göteborgsforskaren Marie Demker att invandringen ökar starkt som viktig fråga för svenskarna.

Än större är makten över de frågor som aldrig blir stora valfrågor. Som kungahuset. Eller Nato. Eller kärnkraften. Så länge de göteborgska siffrorna visar att folkopinionen håller sig i skinnet är många av Sveriges mest potenta politiska frågor tryggt inkapslade i bortglömda partiprogram.

På samma sätt som att riksdagen är främsta uttolkare av grundlagen, är göteborgarna främsta uttolkaren av folkviljan.

För att förstå hur det har blivit så här måste man börja på 1950-talet. För i Göteborg är historiken allt. Det snackar de mycket om på Seminariegatan, där SOM-institutet håller till, att det är de långa tidsserierna som är grejen.

Det var 1952 som stockholmaren Jörgen Westerståhl blev professor i statsvetenskap. Det var nära att han hamnade i Lund – då hade SVT:s valstudio troligen låtit mer som SVT:s VM-studio – men till sist blev det Göteborg.

Med sig till västkusten hade han en ny syn på statsvetenskapen, en som satte väljarna och väljarnas beteenden i fokus. Han hade varit i USA och inspirerats av Columbiauniversitetets valundersökning i Eire County. Så 1954 gjorde han en provundersökning med väljare från Göteborg och från två landsbygdskommuner. Två år senare – vid riksdagsvalet 1956 – var det dags för den första fullskaleundersökningen. Året efter satte de tänderna i ATP-omröstningen, vilket resulterade i en SOU-rapport som vann politikernas intresse. Så från och med riksdagsvalet 1960 finansierade riksdagen göteborgarnas datainsamling.

Pengarna började rulla in. Allt det här kom att kallas Valforskningsprogrammet, men det skulle dröja över tjugo år innan det göteborgska imperiet började växa ordentligt.

En fredag i mitten av 1980-talet gick tre unga forskare på institutionen och bastade: Sören Holmberg, Lennart Weibull och Lennart Nilsson. De vägde sig. Och så började de snacka om att man borde mäta vad folk tyckte mellan valen också. Och att man borde mäta allt möjligt: kärnkraftsfrågan, Nato, vad de läste för tidningar, vad de tyckte om radion, hur de uppfattade olika myndigheter och så vidare. Tillsammans täckte de samhället rätt bra: Weibull höll på med medier, Nilsson hade den märkliga intressekombinationen svensk välfärdsstat och kungahus, och Holmberg, ja Sören kunde ta hand om resten.

Weibull var den som var rikast. I forskarsammanhang betydde det att han hade mycket pengar att forska för; han studerade ju folks medievanor under en tid då medieföretagen hade pengar. Sören Holmbergs pengar kom från en förlaga till Energimyndigheten, som ville veta vad folk tyckte om kärnkraft. Nilsson var väl inte rik alls.

Sören och de två Lennartarna kom på att man borde slå ihop en massa undersökningar. Frågor om allt möjligt. Då blev urvalet större, det blev billigare och man kunde börja bygga tidsserier. Och varför inte slå ihop det med valforskningen också?

Det de skapade kom att kallas SOM-institutet. Akronymen kom från orden »samhälle«, »opinion« och »medier«. De blev välkända alla tre. Nilsson som ledande välfärdsforskare. Weibulls böcker om massmedier är obligatorisk läsning på landets journalistutbildningar.

Men bara en av dem blev tv-kändis.

Nestorn. Tillsammans med Lennart Nilsson och Lennart Weibull startade Sören Holmberg SOM-institutet.

 Första gången Sören Holmberg fick sätta sig i SVT:s tv-studio och kommentera valresultatet var 1979. Så småningom fick bisittaren mer inflytande. Efter flera års funderande bestämde sig SVT 1991 för att göra en egen vallokalsundersökning. Tanken var att snabbt ha underlag till en objektiv analys av väljarnas beteende – och därmed slå undan benen på partiernas egna, partiska tolkningar av valresultatet.

Inspirationen kom återigen från USA – det var CBS News som hade börjat med »exit polls« – och eftersom Sören Holmberg kunde både materian och tv-mediet fick han bli ett slags galjonsfigur för detta »underbara Valu«, som han brukar kalla det.

Värdet av den nya rollen var svår att överskatta. Bara uppdraget – att snabbt skapa den stora, övergripande berättelsen om ett val – gav honom en position som ingen annan statsvetare haft, utom möjligtvis den framlidne Herbert Tingsten då, som hade en mäktig morgontidning att svinga med.

När Valu tog fart var SOM-undersökningarna ännu i sin linda. Men det skulle inte dröja länge innan tidsserierna försåg Sören Holmberg och hans kolleger med material för att dominera den politiska debatten även mellan valen.

Ta bara den mandatperiod som nu går mot sitt slut. Om det är någon som undrar varför kristdemokraterna inte fått igenom särskilt mycket i sina förhandlingar med regeringen sedan 2010 är det till stor del på grund av dem.

För det var göteborgarna som berättade för oss att kristdemokraternas väljare till stor del var moderater. De var moderater som taktikröstat på kristdemokraterna för att de inte skulle åka ur riksdagen. Därmed blev partiet – i svenskarnas ögon – en liten vasallstat till moderaterna. Och politikerna själva började snart behandla dem så.

Och varför allt detta snack om vinster i välfärden? Är det på grund av kissblöjor till gamlingar och knäckebröd till förskolebarn? Delvis. Men vänsterpolitiker fick onekligen råg i ryggen när de göteborgska siffrorna visade att sju av tio svenskar vill förbjuda vinstutdelning i välfärden.

Många av frågorna hade vilket opinionsinstitut som helst kunnat ställa, och har också ställt, men utan samma genomslag.

Statusen. Myndighetskänslan. Frånvaron av opposition. I snart ett kvarts sekel har göteborgarna suttit på en egen parnass. När forskaren Anders Sundell nyligen undersökte vilka statsvetare som syns mest i svenska medier kom han fram till att fem personer citerades vid över hälften av tillfällena. Av dessa fem var fyra knutna till Göteborg.

– Det är möjligt att jag har makt, men jag har inte lyckats ändra på att folk säger »höger-vänster-skalan« hela tiden. Det heter ju för fan vänster-höger. Jag försöker alltid säga rätt när jag är i tv, men det har inte haft någon effekt. Så i den meningen är mitt inflytande begränsat.

Sören Holmberg är egentligen pensionär nu. Om detta skvallrar inget, utom en skönlitterär pocket med hundöron på skrivbordet. För när han målar upp sin bild av den svenska folkopinionen är det med samma röst som alltid. Det är en berättelse om det svenska samhället där väldigt lite förändras. Om något blir det långsamt lite bättre: tilltron till politikerna ökar, vi jagade inte upp oss så där jättemycket efter 11 september 2001, valdeltagandet är stabilt. Svensken tycker om sjukvården, polisen, högskolorna och FN.

– Min stora glädje är valårseffekten. Att vi lyckats bevisa den. Att förtroendet för politiker ökar när det är valår.

 Den där glädjen handlar främst om forskargärningen, att han lyckats leda effekten i bevis. Men till viss del kommer den från ett mänskligt – politiskt – ställningstagande. Det är bra att valdeltagandet ökar. Det är bra att svenskarna tror på sina politiker.

Just det handlade Anders Urbas kritik om – den där doktoranden som kallade göteborgarna för »den svenska valdemokratins väktare«.

Han fick kanske inte fram det under sitt föredrag inför dem, men om man läste avhandlingen var kritiken skarpare. Han menade att institutionen saknade normkritiskt tänkande. Den svenska demokratin framstod som given av Gud och inte värd att ifrågasätta.

Som när göteborgarna skrev en rapport om EMU-omröstningen: trots att de noterade att folk var dåligt upplysta kom de fram till slutsatsen att det var den bästa folkomröstningen hittills i svensk historia.

Invändningarna känner Sören Holmberg till. Och han är böjd att hålla med. Analyserna är ganska pang på. Och de gillar ju onekligen att mäta saker. Mät mera, brukar han säga. Han tycker att det mäts alldeles för lite i alla sammanhang. Utom möjligtvis i amerikansk baseboll. Där mäts det ganska tillräckligt.

I ärlighetens namn måste man ändå ringa ganska många statsvetare innan man hittar någon som är kritisk till vad de sysslar med på SOM och i Valforskningsprogrammet.

Det hårdaste folk säger är att de kanske borde ha producerat lite mer intressanta resultat, med tanke på vilket enormt datamaterial de sitter på.

Kanske säger det något om Sören Holmbergs ställning att han ändå är den som formulerar den hårdaste kritiken själv. För under alla år med SOM har materialet bara resulterat i ett tjugotal doktorsavhandlingar. Alldeles för lite, tycker han. Och det är alldeles för få mastersstudenter som vill skriva något med utgångspunkt i materialet.

– Det där måste bli mycket bättre.

Utanför akademin tror många att det värsta misstag som emanerat ur institutionen var när Sören Holmberg själv inför förra valet deklarerade att alliansen var »rökt«. Men bland forskarna ser man inte så allvarligt på det. Enligt alla rimliga sätt att mäta var regeringen ju verkligen rökt. Att sedan en finanskris exploderade och att socialdemokraterna imploderade var så att säga utanför modellerna.

Då var det värre med Valu under EU-valnatten i våras. Felmätningarna, som egentligen bara låg på en procent per parti i genomsnitt, klumpade ihop sig på två partier: sverigedemokraterna och feministiskt initiativ. Innan det verkliga resultatet nådde landets redaktioner hade de i flera timmar kablat ut analyser som byggde på ett relativt lågt resultat för sverigedemokraterna.

Om det är okej att kritisera de yttre ramarna för forskningen är det känsligare att peta innanför dem. Opinionsanalytiker på privata företag och statsvetare vid andra institutioner vittnar om att det kan bli lite hett om öronen för den som ger sig in på göteborgarnas domäner. Att hitta på en egen fråga om Nato kan uppfattas som kätteri. Samma sak om man kritiserar formuleringar i frågorna. Och här finns den intressanta spänningen. SOM-institutet gör ungefär samma jobb som många privata opinionsmätare – men har ett större urval och längre tidsserier. Det tillsammans med auktoritet från universitetsmiljön och tv-studion gör att SOM-mätningen väger tyngre än en Sifo-undersökning. Göteborgarnas sätt att välja vad de ställer frågor om och hur man formulerar frågorna har blivit det rätta sättet. På opinionsinstituten ställer de ofta flera olika frågor om samma sak, och får olika svar och kanske djupare kunskap. Men hela grejen med SOM och valenkäterna är att man ställer samma fråga år från år. Styrkan har också en baksida, för den som vill ha långa tidsserier har heller inget skäl att uppdatera sin fråga. Vilket kanske behövs för att fånga en konstant föränderlig samtid.

Arvtagaren. De senaste åren har Henrik Ekengren Oscarsson tagit över både Valforskningsprogrammet och SOM-institutet.

 Han kallar honom »the boy wonder«, Sören Holmberg, innan han drar sig till minnes att Henrik Ekengren Oscarsson inte är så ung längre.

– Ve och fasa! Han är ju medelålders nu.

Relationen mellan Sören Holmberg och efterträdaren inleddes när Holmberg en dag kom till ett gymnasium i Kungsbacka. Han körde sin grej, visade tabeller, förklarade hur folk röstat och varför de gjorde det. Bland eleverna satt naturvetaren Oscarsson och var skeptisk och fascinerad på samma gång. Hur är det möjligt? tänkte han. Kan man göra så här?

Långt senare, när Oscarsson börjat forska på statsvetenskapliga institutionen, berättade han för Holmberg om deras första möte. Holmberg kom ihåg giget, men inte just den lille naturvetaren. SOM-chefen var i alla fall imponerad av forskarstudentens driv, och han kände Oscarssons pappa, Vilgot, som också var forskare vid Göteborgs universitet. Henrik Ekengren Oscarsson blev Holmbergs adept. Och under de senaste fyra åren har Oscarsson fått ta över SOM-institutet och Valforskningsprogrammet.

På söndag kommer han att sitta bredvid Sören Holmberg i SVT:s studio och analysera Valu. Kungariket är hans nu.

Någon av deras bekanta säger att han är »som Sören, fast med en blogg«. Oscarsson har till stor del samma åsikter och uppfattningar om problem och möjligheter som Holmberg. Han berättar lika detaljerat om orsakerna till det ökande bortfallet i undersökningarna, om fördelarna och nackdelarna med nätpaneler.

Den stora skillnaden är att Sören Holmberg inte ser ett dugg bekymrad ut när han snackar om det. Det gör Henrik Ekengren Oscarsson. Och om mentorn tycker att det är riktigt kul att vara med i tv är det för adepten framför allt ett sätt att marknadsföra institutionen.

De som känner båda två tror att det är en generationsfråga. De forskare som de senaste decennierna kommit ut ur akademin, oavsett om de är naturvetare, ekonomer, tekniker eller statsvetare, har en helt annan tyngd på sina axlar än föregående generationer. Man ska hinna med att söka forskningsmedel, bli publicerad i internationella tidskrifter, svara på frågor från journalister som inte fattar någonting, och hämta på förskolan vid dagens slut.

Oscarsson talar lite bekymrat om bristen på uppsatsstudenter som vill använda sig av materialet. Det finns många guldklimpar kvar där. Någonstans i siffrorna finns till exempel svaret på vad svenskarna tycker om höjda lärarlöner; det har de faktiskt frågat i sina enkäter. Det hade väl varit intressant om miljöpartiet får förhandla med socialdemokraterna efter valet? Onekligen hade det kunnat ha en påverkan på utgången av förhandlingarna.

Vad som inte står i siffrorna är hur det göteborgska imperiet kommer att klara sig i framtiden. Materialet och tidsserierna är en sak – men inflytandet? Till hur stor del beror det på det täta samarbetet med SVT? Hur mycket av dragningskraften sitter i Sören Holmbergs stjärnglans?

– Det är ju ganska speciellt som vi har det i Sverige, funderar Henrik Ekengren Oscarsson. Det är ju inte i alla länder som det sitter statsvetare i studion och analyserar valresultaten.

På söndag kommer de flesta att känna igen sig. De två göteborgarna kommer att berätta för svenskarna om de är miljöpartister för att de bor i Malmö eller om de är folkpartister för att de bytt inkomstdecil. För i deras värld är det där med att rösta ett ytterst trubbigt sätt att mäta folkviljan. Vad svenskarna gör är ju egentligen bara att dela med sig av tre futtiga datapunkter: ett parti i kommun, landsting och riksdag. Kanske något personkryss ovanpå det.

Om man vill veta vad svenskarna tycker – vad de ville säga i det här valet – är det fortfarande göteborgarna som sitter på svaret.