Män som hatar vargar

Iklädd t-tröja och mjukisbyxor, helt i skogsgrönt, lyssnade Karl Hedin på åklagarens sakframställan. Han tog på sig sina glasögon och antecknade noga när misstankar om grovt jaktbrott och jakthäleri for igenom rummet i tingsrätten i Västerås.

Scenen var på många sätt spektakulär.

Karl Hedin är en av Sveriges största skogsägare och driver flera sågverk och byggvaruhus. Företagskoncernen AB Karl Hedin omsätter mer än fyra miljarder kronor årligen och sysselsätter nästan 1 000 människor.

Det är också koncernens sågverk i Karbenning i Norberg som står i centrum för misstankarna. Där misstänks Karl Hedin och några av de övriga som sitter häktade i härvan ha kremerat vargar som jagats olagligt.

Redan där är härvan något utöver det vanliga.

Karl Hedin är inte bara en känd industriman. 69-åringen är dessutom en frispråkig debattör i rovdjursfrågor och har flera gånger varnat för illegal vargjakt om inte staten skärper till vargförvaltningen.

För tre år sedan fick Hedin mycket uppmärksamhet som medförfattare till debattboken »De jagade jägarna«. I boken argumenterar sågverksägaren för att staten tänjer på lagstiftningen för att skydda vargpopulationen på jägarnas bekostnad.

Att en person med den profilen nu sitter häktad – misstänkt för att själv ha jagat varg illegalt – gör att historien har alla förutsättningar att bli den mest uppmärksammade jakthärvan någonsin.

Från häktet till fällande dom är vägen lång i alla större kriminalfall. I jaktmål är den ännu längre.

– De är de mest svårutredda brott man kan jobba med. Det är min bild, säger Åse Schoultz, kammaråklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott.

Är det någon som borde veta är det hon. Åse Schultz har varit åklagare i några av de mest uppmärksammade jaktmålen de senaste fem åren.

Bara att upptäcka illegal jakt är svårt. Skotten faller ute i skogen, långt från bebyggelse, ofta i Sveriges mest glest befolkade delar. Det finns gott om tid att först jaga och sedan undanröja eventuella spår.

Till det kommer tystnaden.

– Det finns en tystnadskultur kring det här. Det är små celler eller grupper som jobbar med det här och de är mycket lojala med varandra, säger Åse Schoultz.

Klockan 15.49 söndagen den 7 augusti 2016 talades två män i Norrbotten vid på telefon.

»Jo den var bred ja«, sa den yngre av männen.

»Härligt«, svarade hans äldre kompis, som media kallade för »huvudmannen«.

»Skallen var ju bred så jävulskt.«

»Fy fan.«

»Jag har inte vägt nånting av det men, men bara skinnet är tungt som satan.«

Samtalet var det sista i en rad konversationer mellan männen under det veckoslutet. I de tidigare samtalen har de enligt åklagaren diskuterat hur en björn ska dödas. Det sista samtalet sker, enligt förundersökningen, efter att en björn ska ha snarats.

När polisen gjorde husrannsakan hittades såväl fällor som ett björnskinn hemma hos mannen.

I hovrätten friades männen helt i den delen av åtalet. Rätten konstaterade att det inte finns någon brottsplats eller gps-spårning som binder personerna eller ens bevisar att ett brott begåtts i det området som anges gärningsbeskrivningen.

– Hovrätten prövade det inte ens. Då blir man lite matt, säger Åse Schoultz.

Tjuvjaktshärvan i Norrbotten, som har beskrivits som den största någonsin i Sverige, är illustrativ för svårigheterna att få personer lagförda för jaktbrott.

I augusti 2016 greps fem personer på olika platser i Norrbotten. Efter tips hade polisen under en period spanat på de misstänkta männen och avlyssnat deras telefoner.

När polisen tömde huvudmannens datorer och telefoner växte fallet. I dessa hittades stora mängder bilder på döda rovdjur. Där

fanns bland annat en film på ett lodjur som snarats i ett träd och sakta plågades till döds. På andra bilder poserade huvudmannen och hans far med döda björnar.

Totalt omfattade åtalet åtta döda rovdjur. En järv, tre lodjur och fyra björnar.

När fallet hade passerat tingsrätten och hovrätten återstod ett fall – järven. Den sköts på morgonen den 26 juli 2016 och det fanns telefonavlyssning mellan skytten och huvudmannen både före och efter att järven skjutits. Förvisso hittades inte järvens kropp, men det fanns bilder på järven både före och efter att den dödats.

Dessutom fanns i detta ärende en trolig brottsplats och den misstänkte skytten kunde via gps bindas dit.

Bilderna i de övriga fallen på döda och plågade djur fick stor medial uppmärksamhet, men bevekade inte rätten. Att utredarna i några fall lyckats klarlägga var och när bilderna tagits räckte inte. Utan brottsplatser, vittnesuppgifter eller annan stödbevisning blev osäkerheten för stor. Hovrätten konstaterar förvisso att det mesta talar för att bilderna tagits med kameran i den huvudmisstänktes mobiltelefon och att bilderna är besvärande för mannen. Men andra alternativa förklaringar, som att någon annan lånat telefonen, kunde inte uteslutas.

Att enbart en indiciekedja inte räcker stod också klart i det så kallade Lillhärdalsfallet.

Då åtalade Åse Schoultz fem män för grovt jaktbrott. Bevisningen bestod huvudsakligen i besvärande sms-trafik, samt koordinater för de misstänkta och vargen. Samtliga åtalade frikändes helt eftersom åklagaren inte kunde bevisa att de tilltalade agerat i syfte att döda eller skada vargen.

Det jaktmål där åklagaren nått störst framgång på senare år är det så kallade Fansen-fallet. Där dömdes två män till två års fängelse vardera för grovt jaktbrott. Männen spårade upp en vargtik på sjön Fansen i Bollnäs kommun. Vargen kördes över flera gånger med skoter innan den blev ihjälslagen med en träpåk.

I det fallet hittades vargkroppen.

– De hann inte få bort henne. Det var ett slädekipage som såg märken av jakten på sjön som larmade. Sedan var polisen och naturbevakare ute och säkrade bevisning, berättar Åse Schoultz.

Det fanns också dna-spår från en av männen nära brottsplatsen, då en av jägarna hade blivit nödig och kissat i snön.

Telefonavlyssning redan innan gripandet. Gps-positioner. En brottsplats. Gärna dna. Helst från både djur och jägare. Där är några ingredienser som underlättar för de utredare och åklagare som vill få fällande dom i ett jaktmål.

Inte undra på att utredarna från NOA:s avdelning för artbrott tillbringade flera dagar med att genomsöka sågverket Karbenning. Enligt kammaråklagare Lars Magnusson letade utredarna bland annat efter dna i den ugn där flera vargar ska ha kremerats.

Precis som i Norrbottenfallet har polisen spanat på de misstänkta redan före gripandet.

Efter att tidigare haft låg prioritet har något hänt med polisens agerande i jaktmål de senaste åren.

– Att polisen är med och faktiskt tillskjuter resurser är avgörande. Den så kallade Norrbottenshärvan är ett skolexempel på hur polisen ska jobba. Jag kan inte se att de skulle kunna ha gjort det bättre, men ändå så  … det är väldigt svårt, säger Åse Schoultz.

I fallet i Västmanland är polisens nationella operativa avdelning (NOA) inkopplad. Utredningen sköts av NOA:s avdelning för artskydd och kulturarvsbrott i stället för den lokala polisen.

– Ärendet krävde specialistkunskap och teknik. Det är därför vi har ärendet. Jag kan inte säga mer än så, säger Philippo Bassini gruppchef för den del av NOA som utreder artbrott.

För tre år sedan lovade NOA att vid behov bistå de regionala polismyndigheterna med grova jaktbrott. Hittills har det inte skett i någon större omfattning, utan fallet i Västmanland är det första större jaktmålet som utreds nationellt.

Så här långt rör misstankarna vargar och lodjur som ska ha dödats i Västmanland under 2017 och 2018.

– Vi har ett omfattande material. Jag utesluter inte att den här härvan kan växa, säger Philippo Bassini.

Samtliga fem misstänkta i Västmanland nekar till anklagelserna. Hittills har två personer släppts ur häktet, men misstankarna kvarstår.