Med sådana ­vänner…

En kvart i tio i tisdags kväll vred Anna-Karin Hatt bort blicken och bleg ut i det jämtländska mörkret. Nog hade gått bra. Bänkrad efter bänkrad i Trångsvikens bygdegård. Hög medelålder – förstås – men levande. Ett parti som levde. Hur många är det förunnat nuförtiden? Nog hade det gått bra. Från starten i Ramvik tre veckor tidigare till de här sista dagarna innan 27 distrikt och 291 kretsar ska mejla sina åsikter till valberedningen hade det pekat uppåt. Hon hade fått definiera sig själv, och därmed sina motståndare. Hennes artikel om ett »Fria tankars hem« hade publicerats i nästan varenda landsortstidning. Hon hade formulerat problemen som de andra kandidaterna tvingats svara på. Lyckats frigöra sig från Maud Olofssons arv. Legat ett steg före.

Och nu satt hon ändå där och stirrade ut genom rutan när hyrbilen susade förbi Finnsäter, Ytterågrillen, Krokom, Högen och Ås. Och visste att Örebro – ett distrikt där gamla vännen Sofia Larsen borde gjort henne till självklar favorit – inte lyckats enas i sin styrelse. Att Halland, hennes egna barndomstrakter, valt att stödja Annie Lööf. Och nog måste hon ha snappat upp att Skåne med sina 33 mäktiga ombud kvällen före proklamerat Annie Lööf som sin kandidat.

E14 låg svart. Anna-Karin Hatt började prata.

– Min filosofi är att en partiledare måste fatta massor av beslut själv. Politikens villkor är ju sådana, man hinner inte förankra allt. Och jag tror att ens erfarenheter säger en del om hur man fattar sådana snabba beslut.

Hon fortsatte:

– Partiet förväntar sig att den som blir partiledare ska kunna gå in och regera från dag ett.

Och sen:

– Att vara socialliberal är att prioritera skattesänkningar för dem med lägst inkomster. Gör man andra prioriteringar är man inte socialliberal.

Hon tittade upp:

– I framtiden handlar det om att locka socialdemokrater och miljöpartister, inte enskilda väljare till höger om moderaterna.

Då gasade hennes pressekreterare förbi bostadsområdet Lugnvik i utkanten av Östersund och i gatlyktornas sken blev det plötsligt tydligt varför regeringens mest anonyma minister fortfarande är en verklig utmanare till mediefavoriten ­Annie Lööf.

Allt Anna-Karin Hatt hade sagt var dolda angrepp. Som en ­passkytt som tålmodigt väntar in bytet från gömslet i jakttornet för att sedan placera kikarsiktets kors på djurets hjärta, avfyra, göra mantel­rörelse, mata in en ny kula och avlossa också den. Sällan har en avrättning av en partivän skett med sådan precision.

Men det pratar man förstås inte om i den gamla fina center­­rörelsen.

I gryningen kommer Sven Bergström körandes i sin luggslitna Ford Galaxy. Det är i Hudiksvall, i Studieförbundet Vuxen­skolans lokaler ute i Västberga. Nio center­partister har kommit för att ställa frågor till Annie Lööf. Solen skiner.

Sven Bergström hänger av sin röd-vita trucker-keps med reklam för Glada Hudik-teatern på en krok i hallen. Fram till förra valet satt han i riksdagen, en högljudd intern kritiker, stundtals representerandes den partivänster som nästan alla centerpartister på ledande positioner säger har utrotats under Maud Olofssons år. När Annie Lööf dragit en prickfri kortversion av sitt liv fångar han snabbt ordet och ställer en av de obligatoriska frågorna norr av Dalälven:

– Hela landet ska leva brukar vi säga, och det skulle gå utmärkt om man här uppe och norröver skulle få behålla och förvalta de resurser vi har – vattnet och skogen. Är det inte dags att vi får göra det?

Hon undviker ett rakt svar. Precis som de andra kandidaterna ska göra i Trångsviken på kvällen: ja, det är dags att vi ser över andra möjligheter men nu har vi ett fungerande skatteutjämningssystem. Det är partilinjen det, att de ekonomiska ojämlikheterna mellan norr och söder ska utredas. Det är som det alltid har varit.

– Gör vi inget åt grisbranschens kris blir det utländsk skinka till jul, flikar en bonde från Delsbo in.

Det är också som det brukar, även om krisen brukar röra mjölbönderna.

Men något annat är nytt. Flera av de nio vill prata ­sociala frågor. Var man än åker eller ringer i center­landet så säger ersättare i byggnadsnämnder att partiet inte längre ser »de allra svagaste i samhället«. Följaktligen har Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson – som alla stått bakom Maud Olofssons kliv åt höger – lagt in rättvise­appeller i sina tal.

Det är en socialpolitisk paradox som präglar det här ordförandevalet: å ena sidan är partivänstern utrensad och Maud Olofsson hyllad som förnyare, å den andra klagar samma människor på att partiet har blivit för hårt.

Skickligast på att utnyttja läget har Anna-Karin Hatt varit. Med märkligt hög trovärdighet har hon – som varit Olofssons högra hand i tio år – frigjort sig från det etablissemang hon är del av, och hävdat att hon före valet 2010 rådgav Maud att företag och miljö borde kompletteras med en stark social­politisk profil. Sådana uppgifters grad av fakta är inte så enkla för en medlem i Hudiksvall eller Trångsviken att kontrollera. Men de sätter en bra bild, särskilt i en intern valrörelse där ingen försöker syna den andres bluff eller framföra öppen kritik. Och så blir saker och ting luddiga, och skillnader göms, fast det är stora.

Lööf är tveksam till en obligatorisk a-kassa, Hatt omfamnar den. Hatt vill höja bensinskatten, Lööf är emot. Lööf tycker att skolan bör förstatligas, Hatt säger nej. Hatt vill avskaffa vårdnadsbidraget, Lööf kan leva med alliansens kompromiss. Hatt är republikan, Lööf monarkist. Lööf anser att lön och pension ska beskattas lika, Hatt svarar tvärtom. Hatt tycker inte att straffen för våldsbrott ska skärpas, men det tycker Lööf.  Lööf vill höja biståndet i nästa budget, Hatt säger nej. Hatt kan tänka sig att dela föräldraförsäkringen, Lööf deklarerar ett tvärt nej.

Sammantaget går det inte undvika intrycket av att Anna-Karin Hatt ligger mer till vänster. Särskilt när Annie Lööf i bilen från Hudiksvall till nästa möte på ett café i centrala Sundsvall tvingas göra budget med begränsad pengapåse:

– Jag skulle definitivt prioritera sänkta arbets­givaravgifter före sänkt inkomstskatt för dem med låga inkomster, säger hon.

I samma situation svarar Anna-Karin Hatt tvärtom. Och deras motiv till varför regeringen nu bör sänka restaurang­momsen varierar. Från Lööf som vill prioritera det för att »det är den enda jobbskapande delen i alliansens valmanifest som ligger på bordet i höstens budgetförhandling« till Hatt vars skäl är »att det var något vi som center­parti lovade i valet och löften ska man hålla«.

Lägger man därtill det faktum att Anna­-Karin Hatt nästan lyckats annektera begreppet socialliberalism, blir slutsatsen att hon är den kandidat som mest pratar om det som medlemmarna har på hjärtat och därför torde vinna.

Men så enkelt har det aldrig varit i center­rörelsen.

Monica Henriksson har en sprillans ny Nissan Juke som glänser i metallic-rött när hon denna tisdagseftermiddag susar över Frösön bort mot Trångsviken. Hon är ombudsman i Jämtlands partidistrikt och högtalartelefonen ringer oavbrutet. Först är det ordföranden i Härjedalens krets som dessvärre har utlyst medlemsmöte efter det att val­beredningen ska ha fått kretsens åsikt i partiledarfrågan. Sen en centerkvinna som hysteriskt ropar på andra sidan tråden om att nu jäklar måste vi centerkvinnor ta ställning.

I elva år har Monica Henriksson jobbat i partiet, ända sedan den förra partiledarstriden. Då stod det mellan Lena Ek och Maud Olofsson och frågan löd: Hur långt till höger ska vi gå? Genom att tala om »social och regional klyvning« och profilera sig som icke-akademiker från landet vann Olofsson – och ägnade sig sedan åt att dra partiet åt höger och mot storstäderna.

Man behöver inte vara Einstein för att se att hennes lärjunge Anna-Karin Hatt återanvänder åtminstone första delen av taktiken.

Betänker man att Hatt i flera år formulerat och omfamnat strategin som redan har placerat centerpartiet till höger om moderaterna blir slutsatsen snarast att det kanske fortfarande är så att man säger en sak i centervalen, men sedan gör en annan. Att döma av den historiska erfarenheten är det ju i praktiken inte alls ett val mellan höger och vänster. Snarare en falangstrid mellan två olika grupperingar till höger. Den runt Maud Olofsson och den runt Lena Ek.

Kanske handlar valet just om person. En yngre småländsk landsbygdskvinna som kryssats in i riksdagen, etablerat sig i partitoppen utan att tillhöra den innersta kretsen och tagit upp mycket strålkastarljus, mot en något äldre småländsk landsbygdskvinna som ingått i den inre kärnan, har erfarenhet från näringslivet, varit tjänsteman i regeringen och nu blivit minister.

Två personer som båda försöker hävda att de kan ge partiet en tydligare profil mot moderaterna, men som båda har brister. En kanske inte kan regeringsarbetet tillräckligt bra, en annan kanske kan det men just stått för lojalitet gentemot alliansen.

Hur kafferepssnällt det än verkade på ytan när kandidaterna ställde sig framför hundratalet medlemmar i Trångsvikens hembygdsgård i tisdags kväll var det inte så svårt att avkoda personangreppen.

– En folkrörelse behöver en lagledare som älskar att se andra människor växa, sa Anna-Karin Hatt.

– Vi förhandlade bort oss förra mandatperioden, sa Annie Lööf.

Saken riskerar att bli blodig. Särskilt som ombuden på stämman i Åre i slutet av september både kommer från distrikten – där flera redan gett Lööf sitt stöd – och från kretsarna – där läget är mer osäkert. Det öppnar för en rörig diskussion i valberedningen i helgen. I Anna-Karin Hatts läger hoppas man oblygt att valberedningen inte lyckas enas och därför låter processen fortsätta hela vägen till stämman. Annie Lööfs kampanjmakare vill å sin sida få ett så snabbt avgörande av valberedningen som möjligt.

I vilken grad åhörarna i Trångsviken brydde sig om sådana överväganden är oklart. Annie Lööf fick i alla fall den varmaste applåden.

På vägen ut till bilen haffades Anna-Karin Hatt av en vithårig man i randig pikétröja som sa:

– Jomän, det som känns tryggt är att ni kommer jobba bra ihop.

I två sekunder såg Anna-Karin Hatt alldeles förvirrad ut. Sedan samlade hon sig och sa:

– Jo, men så är det ju.

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med ett tjugotal centerpartister på olika nivåer i olika delar av landet.

Fakta

Nu på lördag den 27 augusti är sista dagen för distrikt och kretsar att lämna in synpunkter till valberedningen. Val­beredningen har därefter processen i sin hand och kan ställa sig bakom en kandidat eller låta två eller flera fortsätta kampanja ända till stämman som börjar den 22 september i Åre. 522 ombud från 27 distrikt och 291 kretsar har då rösträtt.

Mötet i Trångsviken utanför Östersund var en av fyra offentliga utfrågningar av de tre kandidaterna i veckan. De övriga skedde i Göteborg, Malmö och Stockholm. Partiet har gett varje kandidat 25 000 kronor i bidrag till kampanj­resor och logi.