Med sikte på tolvtaggaren

Mejlen som rasade in verkade aldrig vilja ta slut när Patrick Reslow slog i gång datorn.

– Det var många. Jag har inte räknat, men jag tror att jag fick mellan 300 och 400 mejl eller meddelanden på Messenger, berättar han.

Det hade varit en omtumlande tisdag för Patrick Reslow. Strax före klockan halv elva på förmiddagen skickade han ett mejl till Moderaternas gruppledning där han sa farväl till sitt politiska liv de senaste 35 åren. Några minuter senare ställde sig den 46-årige riksdagsledamoten bredvid Jimmie Åkesson och tog rulltrappan upp till riksdagens kammarfoajé.

För Jimmie Åkesson var det en stor dag. Han såg nästan lycklig ut, partiledaren, när Patrick Reslow på sin lågmälda, resonerande skånska berättade om beslutet att lämna Moderaterna. Om missnöjet med Decemberöverenskommelsen, och att han som konservativ kände sig ideologiskt mer hemma i Sverigedemokraterna.

Timmarna efter presskonferensen kom en kanonad av kritik från de tidigare partivännerna. Partiledaren Anna Kinberg Batra, partisekreteraren Tomas Tobé och Skånedistriktets ordförande Lars-Ingvar Ljungman. Alla krävde de att Patrick Reslow skulle lämna sin riksdagsplats. Till och med DÖ-motståndets främsta symbol Finn Bengtsson var upprörd.

Så Patrick Reslow öppnade sin mejlbox med viss bävan. Och visst fanns det en del besvikelse och ilska i mejlen. Men desto fler var positiva. Ofta handlade det om korta kärnfulla meddelanden från människor som riksdagsledamoten inte kände igen från det politiska livet. »Grattis«, skrev någon. »Rakryggat«, en annan.

– Visst är det omtumlande. Det var många frågor och en lång dag. Då känns det bra att få support, säger Patrick Reslow.

Att riksdagsledamöter byter parti är inte vanligt men händer då och då. Oftast är det bortglömt inom några veckor, och påverkar inte politiken särskilt mycket. Endast minnesgoda politiknördar minns att Miljöpartiets Karin Svensson-Smith en gång i tiden satt i riksdagen för Vänsterpartiet.

Så hoppas Moderaterna att det ska bli även denna gång. Partibytet avfärdas som en maktkamp i Malmökretsen, en strid som Patrick Reslow förlorade. Av allt att döma skulle han inte ha hamnat på valbar plats på Moderaternas riksdagslista i nästa val.

Sverigedemokraternas historieskrivning ser annorlunda ut. Den handlar om en vilsen konservativ som till sist hittat hem. Mattias Karlsson, som ingår i partiets ledartrio, beskriver på sin Facebooksida att han personligen känt Patrick Reslow i 15 år, och att han är en sann Sverigevän. En brinnande antisocialist som kämpat mot de socialliberala krafterna i Moderaterna. Partibytet beskriver Karlsson som ett »historiskt steg«. För Sverigedemokraterna är värvningen av Patrick Reslow bara början. Det är ett lika viktigt som efterlängtat steg på vägen mot att bli ett legitimt regeringsunderlag för borgerligheten. Om fler moderater och andra konservativa debattörer ansluter till SD kommer partiet att bli mer accepterat.

Som så ofta sneglar SD:s strateger mot Danmark.

Dansk Folkepartis värvningar kring millenieskiftet brukar nämnas som en viktig orsak till att partiet lyckades ta sig in i finrummet. Det brukar talas om den konservativa debattören Søren Krarup och feministen Ulla Dahlerup.

Kanske borde Mogens Kamre nämnas oftare. Under sina 20 år i folketinget för Socialdemokraterna var han bland annat utskottsordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Mogens Kamre hann under sin karriär i den danska arbetarrörelsen sitta både i Socialdemokraternas partistyrelse och i LO:s verkställande utskott. I slutet av 1990-talet tog han steget till Dansk Folkeparti, som Kamre sedan kom att representera i Europaparlamentet i tio år.

– Han var ett riktigt tungt namn och det var en stor sensation när han bytte, säger Bengt Lindroth, journalist och expert på nordisk politik.

I Norge hände något liknande fast från höger. Fridtjof Frank Gundersen var professor i juridik vid universitetet i Bergen och engagerad i Høyre, där han ingick i flera tunga arbetsgrupper. Gundersen gick till Fremskrittspartiet 1981, och var under 20 år en av partiets mest profilerade politiker.

– Att han fanns med betydde mycket för Fremskrittspartiet. För många yngre var det Gundersen som legitimerade deras inträde i partiet. Det var under den tiden som Siv Jensen gick med, säger Bengt Lindroth som har skrivit boken »Väljarnas hämnd« om populismen i Norden.

Någon sådan stjärnvärvning har Sverigedemokraterna inte fått till ännu. Definitivt inte från vänster. Kopplingarna till det tidiga 1990-talets vit makt-rörelse begränsar alltjämt partiets möjligheter att locka toppnamn.

– I Norge och Danmark har det varit möjligt att kliva in i de här partierna både från höger och vänster utan att bli totalt utskåpad i den offentliga debatten. Där är inte Sverigedemokraterna ännu, långt därifrån, säger Bengt Lindroth.

En vecka efter avhoppet har stämningen lugnat ner sig något i Moderaterna. I bakgrundssamtal tror få på fortsatta strömhopp till Sverigedemokraterna. Dessa borde i så fall redan ha kommit, under åren före Moderaternas omsvängning i migrationspolitiken. Herregud, säger man, i Skåne har SD varit ett tvåsiffrigt parti länge. Och det mest betydande avhoppet där var några kommunpolitiker i Trelleborg som gick motsatt väg – från SD till M.

Politik är inte heller bara ideologi. Det handlar om vänner och ett socialt sammanhang för förtroendevalda som varit med i samma parti i decennier. För en missnöjd eller utröstad moderat är det socialt enklare att sluta med politik helt än att engagera sig i SD.

Inte ens Patrick Reslow tror att han kommer att få så många efterföljare den närmaste tiden. Eventuella avhopp kommer möjligtvis att ske lokalt, tror han.

– Det är ett stort steg att ta. Däremot är jag övertygad om att väljarströmmen till Sverigedemokraterna kommer att fortsätta, säger han.

Det moderater runt om i Sverige däremot noterar är Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons pågående attack mot Moderaterna. Även om risken för moderata massavhopp bedöms som liten, anses Patrick Reslows partibyte vara illa för Anna Kinberg Batra.

Tolkningen i Moderaterna är att SD-ledningen aktivt arbetar för att underminera M-ledarens ställning. I ett parti som mår bra hade en enstaka avhoppare inte betytt något. Men för Moderaterna och Anna Kinberg Batra kommer attackerna efter en brutal vinter och vår.

SD vill bli det ledande oppositionspartiet, men det finns risker med den strategin. Att helt inrikta sig på Moderaterna öppnar för Socialdemokraterna. På Sveavägen 68 får den nya valledningen plötsligt en ny fiende att mobilisera mot. En motståndare som man dessutom inte behöver anstränga sig för att hitta konflikter med.

– SD har blivit fartblinda. De tror att de bara ska öka och öka, men de underskattar Stefan Löfven. SD:s högersväng ger honom ett drömläge, säger en moderat.