Medier hjälper till att bygga gangstrarnas varumärke

För 80 kronor kunde man få se en video på när Nils “Einár” Grönberg blev avrättad, ryktades det. En “trailer” cirkulerade på internet och ett tag låg ett klipp på Youtube som påstods föreställa skjutningen, filmen visade sig dock vara från en skottlossning i Australien.

Däremot bekräftar polisen att det finns en film som är intressant för utredningen, tagen straxt efter mordet. Killar i mask och keps som skriver att någon blivit “smoked”, filmen är musiklagd med en låt av Einár som har raderna “snälla någon, come get your boy, han ligger kastad som en voi”. 

Mordet på Einár är en i högsta grad verklig händelse, men också ett skådespel. Gärningsmännen är lika mycket mördare som de är mediaproducenter. Ganska många föräldrar fick reda på att mordet hade skett på torsdagskvällen genom sina barn som hade sett bilder av den döda kroppen i sociala medier innan tidningarna hade publicerat något. Internet kryllade omedelbart av ledtrådar och teorier, fakta och fake news.

Musiken och kriminaliteten lever i symbios hos den unga generationen gangsterrappare. Kändisskapet och karaktärsbygget sker på båda arenorna. Båda är lika viktiga för dominansen de är ute efter. En dom eller en efterlysning är bra marknadsföring som ökar efterfrågan på musiken. Att avlossa vapen på en musikvideoinspelning ger fler visningar och Flashback-rykten om skräck och brutalitet är nödvändiga för att berättelsen ska uppfattas som äkta. Polisen använder rapparnas låttexter i sina utredningar, inte för att styrka brott, men för att följa relationerna och dramats utveckling. 

Lyssnarna spelar också sina roller väl. Efter avrättningen av Einár var sorgen teatral som blomsterarrangemangen på en maffiabegravning. Men de hängivna åskådarna till gladiatorspelet lockas förstås innerst inne av att blodet är på riktigt och inte fejkat. De kittlas av maktspelet mellan gängen och mellan samhället och de utanför. Det blir den perfekta dokusåpan. Framgångar inkasseras i skuggan av död och äkta blod. Nederlagen är på riktigt och påminner om det mänskliga. Tumme ner, tumme upp, publiken är med och utformar manus i realtid.

På denna högst reella scen hjälper journalister och mediehus till att etablera karaktärer och skapa dynamiken. Svenska Dagbladet publicerade ett flera sidor långt reportage om “Dödspatrullen”, gängets eget namn på sig själva, förstås noga valt (Polisen har i stället andra namn). Sveriges Radios P3 upphöjer och prisbelönar den nya svenska gangsterrapen i rädsla att inte verka leva i samtiden. SVT har sänt dokumentärer om kända förövare där deras kriminalitet bara förstärker idolporträtten.  

Politikerna som gläfser om att “knäcka gängen” ger samtidigt energi till berättelsen. De vuxna är också indragna, till och med statsministern har koll på vem som är vem av killarna i keps. Duktiga föräldrar vill vara öppna för nya konstformer, eller iallafall inte verka helt frånåkta. De läser på kultursidorna att det är skillnad på verk och person och det låter som en ganska bekväm lösning. 

I vår sifferbesatta kultur upprepas ständigt hur många miljoner spelningar gangsterraparna har. Det blir ett kvantitativt försvar av genren. Samtidigt har Spotify larmat om att det går att köpa streams till deras plattform och att bolaget därmed kan användas av kriminella artister för att tvätta pengar.  Ändå används Spotifys statistik alltjämt för att avgöra artisters genomslag, och jag undrar om Sveriges Radios musikläggare Germund Stenhag, 53, skulle våga göra en annan bedömning. 

Vuxenvärlden har abdikerat och alla vet om det, särskilt rapparen som skrev ett brev från häktet om att hans musik måste spelas i P3 minst var tredje timme och att “ibland måste man tvinga dom”. Han hävdade efteråt att hotet var ett skämt, och som skämt är det kanske okej, men som maktdemonstration är det bättre.

Att spela gangster har alltid varit en övning i varumärkesbygge, även före sociala medier. Tjuvarna tittade mangrant på TV3:s Efterlyst (som de kallade Ring så golar vi)och Svensk maffia brukar vara den mest utlånade boken på svenska fängelser, alla vill veta om de är nämnda. Svartenbrandt var också ett artistnamn och han har berättat att han brukade kasta sig in genom skyltfönstren till bankkontoren för att “göra intryck”. 

I Frankrike publicerar nästan inga medier namn eller bild på terrorister. De vet att kändisfaktorn och glorifieringen efter ett dåd kan inspirera både ensamma galningar och medlemmar av större organisationer. Såklart gäller samma sak här. Vill man verkligen stoppa dödandet bör man kliva ut från Kolosseum.