Mediestöd eller mediedöd?

Vi skulle ses klockan 10 på restaurang Luzette på Centralen i Stockholm.

Franskinspirerad krog med vita dukar på borden och mycket liv och rörelse.

Linus Bylund är redan på plats när Fokus möter honom. Han dricker snutkaffe, enkelt svart.

Vi småpratar om läget.

Bylund är fylld av förväntan. Han ska snart ha sitt första möte med den stiftelse som äger SVT, SR och UR – Förvaltningsstiftelsen. Osexigt namn, men prestigefyllt uppdrag.

När Fokus börjar spela in slår Bylund till direkt med en mediepolitik som går längre än vad hans partikamrater i Sverigedemokraterna hittills sagt. Lägg ner presstödet, säger han. Lägg ner filmstödet, säger han också. Han fortsätter med att slå ihop SVT, SR och UR till ett bolag. Krymp public service, säger han sedan. Och lägger till att de som bryter mot reglerna om opartiskhet och saklighet måste få kännbara straff.

Häller upp mer svart kaffe åt oss. Och ber honom fortsätta.

Det gör han under en dryg timme.

Vi ska snart återkomma till Linus Bylund, men låt oss backa tio år till en tid när SD inte ens fanns i riksdagen:

2010 upptäckte Socialdemokraterna sociala medier och lät proffs skriva tweets åt partiledaren Mona Sahlin inför valet. Karin Pettersson, i dag kulturchef på Aftonbladet, var partiets kommunikationschef och hennes expert på sociala medier var Martin Gelin, nu DN:s USA-korrespondent. 2018 dömde de ut nätet i boken »Internet är trasigt«. Mycket kan hända under ett decennium.

Under 2010-talet sjönk dagspressen ner i en allt djupare kris eftersom annonsörerna övergav papperstidningarna. Tv-kanalerna pressades av att allt fler tittare väljer nätet via mobilen och de som blir kvar framför tv-apparaten blir äldre och äldre. Trist för medieägarna, men det här handlar om mediernas betydelse för väljarnas kunskap och ytterst står demokratin på spel.

Om dagens plågade mediechefer lyfter blicken mot 2030 kan de spana in tio tydliga trender:

Teknikutvecklingen med AI, VR och 5G går allt snabbare.
Ekonomin genomgår en lågkonjunktur.
Sverige kan få en ny riksdagsmajoritet inom några år.
Falska nyheter polariserar och förvrider debatten.
Svenska medieföretag möter ökad global konkurrens.
Koncentrationen av mediemarknaden fortsätter.
Public service får en annan roll i mediesystemet.
Mediestödssystemet måste moderniseras.
Allt flera tittar på utländska tv-jättar som Netflix, HBO eller Disney+.
Dyrare sport, serier och filmer driver upp priserna på tv-paketen.

En blandad kör av politiker och medieproffs oroar sig för att tilliten till makthavare, medier och medmänniskor drunknar i en nätflod av desinformation, falska nyheter, irrationella känslostormar, identitetspolitik och navelskådande narcissism.

Ökad ojämlikhet vidgar klyftan mellan en välinformerad elit och ett allt okunnigare flertal, vilket skapar ytterligare grogrund för populism.

Detta kan knappast komma som en chock för våra mediepolitiker. Redan sommaren 2016 sa sig kulturminister Alice Bah Kuhnke ligga sömnlös av oro för lokalpressen. Hennes medieutredare Anette Novak varnade samma år för vad som är på väg att hända med medierna. I dag är Novak generaldirektör för Statens medieråd och avböjer medverkan i Fokus.

Hon kan konstatera att Medieutredningens dystopiska framtidsbild blivit besannad. Ingen ifrågasatte Medieutredningens analys och politikerna har haft fyra år på sig att agera. De fick alla fakta och förslag de efterlyste. Ändå har mediehusens kris bara blivit värre.

I den parlamentariska behandlingen av mediestödet kompromissades utredningens skarpa förslag bort. Politikerna vågade inte stöta sig med någon och när alla skulle få påsar blev det för lite i varje. Inte heller vågade de ta några nya djärva grepp.

Men det vågar Mats Svegfors, när han efter en livslång karriär inom svensk förvaltning och mångårig chef för Svenska Dagbladet och radiochef nu engagerar sig i Moderaternas idépolitiska grupp:

– Mediepolitikerna, och det gäller alla partier, är i allmänhet ganska okunniga och ser bara ett eller två år framåt. De tänjer och drar i de system vi har. Socialdemokraterna saknar numera i stort sett kultur- och mediepolitik. Det dilemmat delar de i olika grad med de andra partierna. Möjligen med undantag för Sverigedemokraterna, som vad man än tycker om den har en genomtänkt kulturvision.

Men den klassiska journalistikens kris lever vi redan med, anser Mats Svegfors:

– Man vädrar farhågor för att medierna ska förlora sin roll i demokratin. Jag vill påstå att det i hög grad redan hänt, och då tänker jag bland annat på brexit och Trump. Förr växte sig vänstern stark med mediernas hjälp, i den nya medievärlden växer högern, eller rent av extremhögern, sig stark.

I höstas skrev Mats Svegfors, ihop med socialdemokraten Lars Engqvist och medieproffset Thomas Grahl, en debattartikel i DN och efterlyste ett helt nytt stödsystem för tidningar, i nivå med public service som i år får 8,5 miljarder kronor via skattsedeln:

– Om man försöker se längre fram i tiden skulle man kunna tänka sig något helt annat än i dag, säger Mats Svegfors. Det var vad vi ville göra med debattartikeln om public service-tidningar.

– Vi behöver någon som ger grundläggande neutral samhällsinformation. Någon som informerar medborgarna om fakta. Den rollen fyller i någon mån tidningarna i dag. Men definitivt inte kommunernas kommunikatörer.

Samtidigt leder mediehusens eviga sparande till uttunnad bevakning, konstaterar Mats Svegfors:

– Politikerna oroar sig över de »vita fläckarna« i medielandskapet. Jag vill påstå att de är många fler än vad statistiken visar. Många är ljusgrå, till exempel om en lokaltidning som bara har ett halvdussin reportrar för att täcka allt som händer i tre kommuner.

Därför vågar den gamle chefredaktören tänka annorlunda om det otidsenliga och otillräckliga presstödet och säger saker som knappast passar in i ett nytt partiprogram för Moderaterna:

– Vi står sannolikt inför ett stort samhällsproblem kring mediestrukturen. Det måste sannolikt lösas med hjälp av samhällsstöd. Det kan göras på tre sätt: ett radikalt ökat stöd till medierna eller en radikalt ny samhällsinformation eller att man bygger på sociala mediers stora räckvidd. Självfallet kan man kombinera de tre hypoteserna. Man kunde börja med att förstärka presstödet rejält och inrätta en samhällets spaningsfunktion för att upptäcka samhällsproblem.

Mediehusen är mest lämpade att bli »spanare och sanningssägare«, anser Mats Svegfors:

– När annonser i stort sett försvunnit som intäktskälla, kan man tänka sig medieföretag som har ett offentligt intäktsben för att förmedla fakta och ett intäktsben från läsarna genom abonnemang.

En aktiv moderat som efterlyser stor statlig inblandning i fria medier, men Mats Svegfors svävar inte på målet:

– Mediesituationen är på väg att bli ett stort hot mot ett fungerande samhälle. Mediebolagen kommer att vara något helt annat i en snar framtid.

De »tre vise männens« tankar liknar Anette Novaks kritiserade förslag från Medieutredningen om att starta ett fjärde public service-bolag för att fylla igen de »vita fläckarna« i medielandskapet.

Medieutredaren ansåg liksom Mats Svegfors att det måste finnas ett statligt ansvar för att se till att medborgarna får relevant information.

Därför krävs det ett rejält ökat mediestöd för att motverka ojämlikheten i medieanvändningen när en mindre andel är beredda att betala för kvalitetsjournalistik.

Men när vem som helst kan sprida innehåll på nätet, måste politikerna våga kliva över en »röd linje« och definiera vad som är kvalitativ journalistik. Annars kan snart sagt alla begära statligt stöd.

Medieutredningen fick mycket kritik för att den avkrävde stödtagarna en demokratisk grundsyn. Den föreslog också att Mediestödsnämnden skulle bemannas av sakkunniga och betrodda personer med gedigen professionell bakgrund. Politikerna kastade förslagen i papperskorgen.

För att hitta lite ljus i pressmörkret måste vi prata med Jonas Ohlsson, chef för Nordicom vid Göteborgs universitet och ansvarig för rapporten om mediernas ekonomi till Myndigheten för press, radio och tv:

– Inom den svenska dagspressen är sorgebarnen efter Centeraffären borta. Stampen, Mittmedia och Sörmlands Media har alla fått nya ägare och även Hallpressen som nu sålts till Bonnier. De sista solitärerna, som Norran, Alingsås Tidning och NLT har också nya ägare. De ägare som är kvar är finansiellt starka. Bonnier, Schibsted, familjen Ander och stiftelserna bakom NTM och Gota har pengar.

Men konsolideringen lär fortsätta drivas på av internationella företag, tror han:

– Vi kan nog inte vänta oss fler dyra förvärv på den lokala nivån. Däremot lär vi få se samgåenden eller fördjupade samarbeten över koncerngränserna.

Och i takt med allt smartare översättningsprogram kan marknaden växa, i första hand till Skandinavien, gissar Jonas Ohlsson:

– Kanske finns det bara plats för tre, eller kanske bara två, stora aktörer på den skandinaviska tidningsmarknaden. I Danmark har vi stiftelseägda JP/Politiken som visat intresse för att ta sig in i Sverige. I Norge finns Amedia som gått in som minoritetsägare i Mittmedia. Båda har i det senaste årets affärer lierat sig med Bonnier. Till detta kommer kretsen kring Schibsted, med norska Polaris, NWT och VK. Vi börjar se konturerna av två stora gränsöverskridande ägargrupper som bröstar upp sig mot varandra. Kvar i Sverige finns då NTM, Gota Media och Hall Media som regionala aktörer.

I Gota Media arbetade den nu pensionerade Thomas Grahl till 2017 som vd för nyligen nedlagda Östra Småland och marknadsområdeschef för de övriga Kalmartidningarna. Han har lett mediebolag som Metro i Sverige, konkurrenten Metro i London, Skånska Dagbladet och Gota Media. Hela 2010-talet slet han med en växande tidningskris, men det han befarar 2030 är något mycket värre:

– Vi har i stort sett samma mediestruktur i dag som 2010. Om tio år har vi fått se mycket stora förändringar som går oändligt mycket snabbare än hittills.

Det senaste årets tidningsaffärer ser Thomas Grahl i bästa fall som en potentiellt farlig distraktion:

– Att göra strukturaffärer och hänvisa till synergier ser jag mest som en psykologisk flyktmekanism. Eller konkretiserad skräck, eftersom varken branschens köpare eller säljare har någon lösning när annonserna försvinner.

– Provinsdagspressen har inte förutsättningar för en digital utgivning av den kvalitet som kan bygga en affärsmodell enbart på läsarintäkter. Strömningsjättarna investerar miljarder i innehåll som kan säljas på många marknader för att få prenumerationsaffären att bära. De lokala mediehusen skulle behöva investera tungt i innehåll, men de har ju gjort motsatsen och hårdbantat sina redaktioner.

Om mediehusen i provinsen skulle satsa stort på innehåll och läsarintäkter måste priset höjas avsevärt för att affärsmodellen ska bära, konstaterar Thomas Grahl.

– Då får vi en utgivning för en liten lokal elit, precis som när dagspressen startades för 150 år sedan. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Den enda lösning han ser är att staten går in med kraftigt ökat stöd till mediehusen. Komplicerat men: Någon gång ganska snart under 20-talet kommer vi fram till det skarpa vägvalet mellan mediedöd och statsstöd.

Om nu inte tidningarna klarar av att ge oss fakta och nyheter står hoppet till public service. Men Linus Bylund och SD tänker försöka ändra på den roll som statens radio och tv spelar:

– Det finns egentligen bara ett argument för public service, och det är att skapa gemenskap i vårt land, säger han. Det finns ju många som gör nyheter och samhällsprogram lika bra eller bättre än public service.

– Men just detta att det är vår, svenskarnas tv och radio är mitt enda skäl för public service. Då måste man anpassa programinnehållet efter det.

Tillbaka till Linus Bylund. Han satt i riksdagen 2014–18. Han har en lång karriär i SD som pressekreterare och stabschef och har suttit i partiets valberedning. Han ses som en av personerna i SD:s absoluta topp. Bylund blev riksbekant 2014 då han försvarade en partikamrat som sagt att det finns ett samband mellan våldtäkter och antalet invandrare från Mellanöstern och Nordafrika. Mindre känd är hans karriär som sångare i vikingarockbandet »Korpöga«. I dag jobbar Linus Bylund på SD:s kommunikationsavdelning. I sin kritik av public service är han hårdare än sina partikolleger:

– Det är många gånger provocerande smala saker som produceras i film och serier. Men plockar man bort det jag menar är den konfliktskapande och provokativa delen och skiter i åt vilket håll den är provokativ så försvinner ju en del automatiskt. Sedan finns det mycket effektiviseringar som inte är kopplade till programmen. Det finns ingen anledning att ha olika bolag för radio, tv, streaming eller text.

SD återkommer ständigt till misstron mot »pk-media« och Linus Bylund ser public service som ett hot:

– Man tappar förtroende. Folk vill inte bli skrivna på näsan en massa åsikter som de inte har, utan man vill att det som presenteras ska vara verklighet. Inte åsikter, inte teorier. Titta på rapporteringen om Trump i en svensk tidning eller SVT. Det känns som en utdragen kampanj för att folk ska tycka att Trump är en idiot. Det är lite demokratiföraktande. Det är i någon mening klassförakt.

Att Granskningsnämnden kan fälla public service för opartiskhet eller osaklighet ger inte Linus Bylund mycket för:

– Jag vill ju se en mer personaliserad repressaliemöjlighet för Granskningsnämnden. Det finns ju människor som är ansvariga för innehållet för respektive program. Det är ingen som blir av med lönen i två månader eller får sparken. Jag säger inte att vi ska sparka ut varenda journalist som inte gör som jag säger. Men hotet måste finnas där.

Men det är inte bara public service som är måltavla för SD:s kulturpolitik:

– Alltihop måste ses över, säger Linus Bylund. Vi vill ta ett helt nytt grepp. Public service, presstödet och filmstödet. Sverige gör ju inte längre några filmer som är någonting att ha. Nu är det ingen jävel som tittar. Uppgiften är inte att göra normkritik som är provocerande och som nästan ingen vill se. Sedan får vem som helst göra vilken film de vill, men samhället ska inte satsa sina pengar på det. Presstödet är extremt problematiskt och jag har svårt att se existensberättigandet över huvud taget. Men det är min personliga åsikt.

Efter mötet ber vi Linus Bylund via mejl att bli mer konkret när det gäller hur fällningar i Granskningsnämnden ska bestraffas. Han återkommer efter att ha haft sitt första möte i Förvaltningsstiftelsen. Bylund skriver att frågan om nya styrelser i public service-bolagen diskuterats och att han lyckats få bort en kandidat han inte gillade. Vem det var vill han inte berätta just nu. I frågan om bestraffningar skriver Bylund:

»Att självsvåldigt ta sig friheter, och i stället till exempel söka påverka tittare och lyssnare efter eget politiskt tycke, måste kunna få konsekvenser för individen. Alltifrån varningar och löneavdrag till att, i grova eller upprepade fall, kunna entledigas från sin tjänst. Förbigående kan nämnas att jag är för ett ökat individuellt ansvar för alla tjänstemän som, via skattemedel eller jämförbart, är anställda för att på ett eller annat sätt tjäna folket.«

Förra torsdagen tog SD första steget till hårdare tag mot public service, då partiet i kulturutskottet begärde att få kalla in SVT- och SR-chefer för att diskutera partiskhet i enskilda program. Förslaget röstades ned.

Klarspråk från SD, som stärks av att allt fler inom M och KD nickar instämmande. KD tog beslut om att public service måste skäras ner. Partiets talesperson i mediefrågor, Peter Kullgren, skrev i en debattartikel i DN i oktober att det gällde att »skala av krimskramset«. Han pekade på »bantningsprogram för hundar, dejtingserier för präster« och »hitlistemusik«. KD:s partistyrelse beslutade att ta fram förslag på hur public service ska koncentrera sig på kärnverksamheten.

Moderaterna beslutade kort tid därefter på sin partistämma att göra en översyn med samma inriktning, pressat av sitt Stockholmsdistrikt som föreslagit att verka för att helt avskaffa public service.

Det är faktiskt första gången sedan Radiotjänst 1925 startade sina sändningar och tv kom i rutan 1956 som public service möter en så omfattande kritik med flera politiker som kräver total nedläggning. Inte ens på 70-talet fanns det tonläget. Då handlade kraven om att den licensfinansierade radion och tv:n behövde privat konkurrens. Näringslivet och Moderaterna bråkade om »vänstervridningen« i nystartade TV2.

Nu handlar kraven om allt från nedläggning till ett mindre public service. Samtidigt genomgår hela tv-området en dramatisk förändring. 2012 kom Netflix till Sverige och har i dag fler tv-abonnenter än något annat bolag. Kvalitets-tv på HBO växer. Svallvågorna efter megaaffärerna med telekombolaget AT&T:s köp av Time Warner med CNN och Disneys köp av 21st Century Fox väller in även över Sverige. Det blir ännu mer tv som till exempel Disney+.

Och Telias köp av TV4 skakar fortfarande om tv-marknaden med huvudfrågan om hur mycket media som staten ska äga? Frågan blev akut när TV4 släcktes före julen 2019 för miljoner tv-tittare hos Com hem. Till oss säger Tele2-ägda Com hem att frågan kräver ingripande från regering, riksdag och även EU. Alltså – ännu ett rop på att staten griper in, samma stat som ju redan äger 38 procent av Telia.

När Anders Nilsson, vd för Tele2/Com hem, lyfter blicken talar han om att den gamla tiden är förbi. Allt innehåll måste finnas överallt, menar han och pekar på den danska modellen där Telias motsvarighet TDC öppnar sitt distributionsnät för alla. Han anser att Telia, som äger mycket av den kritiska infrastrukturen, måste dela med sig till andra, vilket också till slut blir en politisk fråga.

– Annars blir det ju som om Volvo skulle äga alla vägar och dessutom kräva att bara Volvobilar får köra på vägarna.

Anders Nilsson slår fast att Tele2/Com hem inte tänker gå Telias väg och köpa innehåll i form av nöje och sport.

– Det finns så många innehållsproducenter som kan det bättre än oss, vi samarbetar hellre med dem. Sporträttigheter är som droger. Du blir beroende, det blir dyrare varje gång och förlorar du dem riskerar du att gå under.

Men framtiden ser mörk ut för det vi kallar linjär tv eller tablå-tv, alltså att titta direkt när det sänds. Marie Nilsson, vd för analysföretaget Mediavision, har i 25 år studerat våra tv-vanor.

– Den stora frågan är hur vi ska kunna behålla det traditionella tv-innehållet som är underhållning och nyheter när tv-tittarna alltmer väljer det som Netflix, HBO, Viaplay och andra erbjuder?

– Mitt omedelbara svar är ju att det är en viktig uppgift för public service. Nyhetsförmedlingen, samhällsprogrammen och utbudet av barnprogram är de skyddsvärda programmen.

Marie Nilsson tror på ytterligare globalisering och fler stora affärer:

– Jag har svårt att tro att det om tio år finns ett svenskt tv-bolag som inte har gått samman med telekomföretag eller ett stort tv-bolag från Europa eller USA.

Public service kan komma att krympa. Internationella aktörer ökar sin makt över tv i Sverige. Annonspengar flyttar till nätet där de globala jättarna regerar. Och utländska tv-bolag lär köpa svenska.

Liberalen Olle Wästberg har varit chefredaktör för Expressen, suttit i en rad utredningar om public service och lett 2014 års demokratiutredning, »Låt fler forma framtiden«. I dag ser det ut att bli allt färre som beslutar och ännu färre som kan hålla sig välinformerade. Olle Wästberg är milt uttryckt bekymrad.

– Jag har aldrig i vårt land sett liknande attacker mot det fria och oberoende ordet. Det som faktiskt är en grundpelare i vår demokrati.

Han pekar på hur SVT och SR befinner sig i en ström av grundläggande kritik. Och hur enskilda journalister beskjuts på sociala medier. Det är yttrandefriheten som tar stryk.

– I Polen och Ungern såg förspelet ut på samma sätt. Där finns facit i dag. Både public service och kommersiella medier styrs nu av de styrande.

Utgången i Sverige är oviss. Men Olle Wästberg hoppas att Centerpartiet håller stånd. Han litar förstås blint på sina egna liberaler.

I juni 2018 tillsatte justitieminister Morgan Johansson (S) en parlamentarisk kommitté som ska utreda möjligheten att grundlagsskydda public service. Förslaget ska vara klart i slutet av augusti i år så att den sittande riksdagen kan ta beslut. Men en grundlagsändring kräver ännu ett riksdagsbeslut efter valet 2022. Då kan en konservativ majoritet rösta ner grundlagsskyddet.

En stark politisk front med SD, KD och M vill alltså minska public service och tydligare bestämma inriktningen på innehållet. Pressens kris ska däremot lösas med kraftfulla statliga insatser anser moderaten Mats Svegfors, socialdemokraten Lars Engqvist och medieexperten Thomas Grahl.

Hur statens minskade och ökade engagemang i mediebranschen ska säkra att folket inte bara får fakta utan också oberoende journalistik kan ingen säkert säga. Den enda säkra slutsatsen är att hotbilden mot medierna är som ett rakt rör till hoten mot demokratin.