Migrationsfiaskot

Sedan Ebba Busch Thor valdes till partiledare för knappt ett år sedan har kristdemokraterna aldrig legat över fyraprocentsspärren. Det finns visserligen en viss vana i partiet, som i helgen ses på kommun- och landstingsdagarna, att häcka kring tre procent i de sammanräknade opinionsmätningarna. Men det här var ju Ebba Busch Thor. Hon var ju superbra i tv, sa alla kristdemokrater.

Ändå hände ingenting.

Egentligen borde detta ha varit den bästa tiden för kristdemokraternas strategi. Den som utformades 2012 av Göran Hägglund med en del inspiration från det ungdomsförbund som nyss hade haft Ebba Busch Thor som vice ordförande. De hade hittat en plats som lämnats öppen när moderaterna flyttat på sig. Kristdemokraterna skulle sikta in sig på att dra konservativa högerröster från andra borgerliga partier och sverigedemokraterna.

Ebba Busch Thor skulle ta den här strategin vidare.

– Vi kommer att vara en tydligare röst inom rättspolitik, migration och integration. Och i försvarsfrågan har vi varit pådrivande, vi kommer att höras mer i de frågorna framöver, sa hon när hon valdes i april förra året.

Och hon var tydlig. I Almedalen pratade hon om att bomba terrorister, på kongress-talet i oktober talade hon om hårdare tag i migrationspolitiken och presenterade ett program för att få stopp på tiggeriet. I november ville hon upprätta tältläger vid gränsen dit flyktingar skulle föras för att registreras.

Men för kristdemokraterna lyfte det inte.

De var ändå något på spåren. Tittar man på kristdemokraternas kurva sedan valet 2014 hoppar den vid ett tillfälle rakt över fyraprocentsspärren. Det är i början av 2015, effekten av att Göran Hägglund i december 2014 var först ut bland allianspartierna att föreslå tillfälliga uppehållstillstånd och sänkt etableringsersättning.

Det uppfattades som extremt vid den tidpunkten.

– Det riskerar att spela sverigedemokraterna i händerna, var statsminister Stefan Löfvens kommentar.

Men väljarna gillade vad de hörde. I en Sifo-mätning svarade 43 procent att de tyckte kristdemokraternas förslag var bra eller mycket bra. 30 procent tyckte de var mycket eller ganska dåliga. Mest populära var flyktingförslagen bland sverigedemokraternas och alliansens väljare.

Och så tickade opinionssiffrorna uppåt.

Problemet var bara att det där utrymmet på högerkanten inte förblev tomt. Moderaterna svängde också, och de gjorde det hårdare och mer stabilt. Gränskontroller! Tillfälliga uppehållstånd! Avvisa alla direkt vid gränsen! Hur hårt kristdemokraterna än gick fram, gick moderaterna hårdare.

Samtidigt som migrationen blev allt viktigare för väljarna skiftade också deras syn på partierna. I mars 2015 såg väljarna kristdemokraterna som det parti som ville minska flyktingmottagandet mest efter sverigedemokraterna, enligt en mätning som Demoskop gjorde åt moderaterna. I december samma år hade moderaterna gått om. Och i opinionen var kristdemokraterna tillbaka under spärren.

Hos moderaterna – känt för sin toppstyrdhet – rättade sig fler i leden. Bland kristdemokraterna blev det splittring och bekymmer. Inte bara i migrationsfrågan.

Debatten har bland annat förts i den interna tidskriften Poletiks senaste utgåvor. Där framkommer kritik både mot sakpolitiken – för höger – och mot retoriken, som flera tycker är för hård och saknar ett tillräckligt medmänskligt perspektiv. Det är svårt för de kristdemokrater som brinner för bistånd och att hjälpa flyktingar.

Michael Anefur, distriktordförande i Skåne, beskriver i en av Poletiks artiklar varför många kristdemokrater är vilsna.

– De är med i kristdemokraterna för att de är engagerade i familjefrågor, har ett socialt patos och vill stötta dem som har det svårt. Om man känner att väldigt mycket av politiken handlar om Jas-plan, id-kontroller och att minska flyktingars rätt att söka asyl är det inte säkert att man känner igen sig. Det är viktigt att vi håller även de andra frågorna levande så att vi inte tappar vår själ, säger han.

Flera gillar politikomsvängningen, men många är ändå ovana vid Ebba Busch Thors sätt att prata. De förstår inte retoriken, även om partiledaren försöker förklara att det i det rådande världsläget krävs hård retorik för att försvara mjuka värden.

Splittringen har varit så infekterad att den lett till offentliga bråk, som när ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal twittrade att riksdagsledamoten Pernilla Gunther »är en ren trafikolycka«.

Strategins svaghet är att partiet inte talar med en röst.

Om Ebba Busch Thor kommer kunna dra partiet upp ur treprocentssörjan återstår att se. Partiledare och partier har varit uträknade förr, minns den interna kritiken mot Annie Lööfs liberalism, som även den kallades en högersväng som bortsåg från partiets grundvärden. Hon höll ut och fortsatte att vara tydlig och rak. Det lönade sig opinionsmässigt till slut.

Men konkurrensen på hennes liberala kant är också obefintlig.