Migrationsmyten

Migration framställs inte sällan som en anomali, ett slags samhällelig förvridning, orsakad av krig, fattigdom och miljöförstöring. Men människors flyttrörelser över jordytan har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är en naturlig företeelse som vi inte kan trolla bort, lika lite som vi kan bli av med orkaner om vi slutar flyga. 

Frågan hur migrationen ska mötas är en långkörare i EU. I slutsatserna från toppmötet i mitten av december 2023 talades det i vanlig ordning om att säkra de yttre gränserna och att ”hantera de bakomliggande orsakerna till migration”. Den migrationspakt som slöts strax före jul handlar i princip om olika former av person- och gränskontroll. 

Samma diskussion pågår i Nordamerika, där migrantströmmarna över USA:s södra gräns kommer att bli en central fråga i höstens presidentval, och i Storbritannien, som nu yrvaket konstaterar att invandringen inte minskade utan ökade efter Brexit. 

Överallt upprepas ett antal teser som politiker och andra debattörer verkar ta för givna: 

Problemet är att inget av detta stämmer. 

– Folk säger att jag inte borde säga de här sakerna öppet. Men jag tror vi måste klara att hantera sanningen, säger Hein de Haas, sociologiprofessor vid universitetet i Amsterdam och ledande migrationsforskare. 

De Haas har i många år från sin akademiska position hamrat in budskapet att forskningen visar något helt annat än det västvärldens migrationspolitik bygger på. 

Han senaste bok How Migration Really Works krossar 22 myter, bland andra de ovanstående, men även sådana som att immigranter stjäl jobb och underminerar välfärd, att massinvandring har orsakat enorm segregation, att människosmuggling är orsaken till illegal migration och att allmänheten har vänt sig mot invandring. 

I själva verket framstår det mesta av vad som påstås i migrationsdebatten som antingen tvivelaktigt eller direkt fel i ljuset av de Haas (och andras) forskningsrön. 

Låt oss titta närmare på de tre centrala teserna: 

Föreställningen att migrationen ligger på rekordnivå bygger bland annat på att den ofta illustreras med tillfälliga flyktingströmmar från konflikter. Sådana tillfälliga vågor är inget nytt fenomen. Flyktingar utgör bara ungefär en tiondel av alla internationella migranter. Dessutom läggs numera miljontals personer som flyttat inom sitt eget land till totalsiffran, vilket innebär en omdefinition av begreppet migrant. 

Respekterade FN-organ som UNHCR (för flyktingar) och IOM (för migranter) bidrar till att blåsa upp siffrorna, eftersom de vill uppmärksamma sina uppdrag. 

En migrant definieras som en person som bor i ett annat land än födelselandet under en period av minst sex till tolv månader. Andelen migranter i världen har legat anmärkningsvärt stabilt runt tre procent sedan början av 1960-talet. Den sjönk en aning mellan 1960 och 1980, låg sedan still i 20 år och  har därefter gått upp en smula igen. 

Räknat i antal handlar det om en ökning från 93 miljoner 1960 till 247 miljoner 2017, men den följer strängt taget världens befolkningsökning. 

Det finns belägg för att migrationen var betydligt mer omfattande under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. På den tiden gick dock de största strömmarna bort från Europa. Det förekom också stora människoströmmar inom det brittiska imperiet och andra kolonialmakter. 

Mellan 1846 och 1940 flyttade 150 miljoner människor mellan kontinenter, vilket motsvarar nio procent av världens befolkning år 1900. 

Med tanke på hur mycket bättre kommunikationer det finns i dag och hur stora klyftor som fortfarande finns kan man ställa sig frågan varför 97 procent av världens befolkning väljer att inte byta land. 

Att hårdare gränskontroller skulle minska migrationen kan verka logiskt. Men de människor som bestämt sig för att söka en bättre framtid i ett annat land kommer att finna sätt att komma in ändå. Ju högre gränshinder, desto större marknad för smugglare. Och det finns en kontraintuitiv effekt av skärpta inresekrav: mottagarländerna får fler permanenta invandrare.

Före EU:s gemensamma visumkrav kunde exempelvis människor i Nord- och Västafrika resa fritt till Frankrike och Spanien. Det gav upphov till vad som kallas cirkulär migration: folk kom för att arbeta eller studera en period, och sedan åkte de tillbaka för att investera sina kunskaper eller pengar i hemlandet. Kanske gjorde de om proceduren en eller annan gång till. 

Flödena följde i stora drag den ekonomiska konjunkturen: när det fanns gott om jobb kom migranter, när det fanns ont om jobb reste de hem. 

Med skärpta visumkrav och andra gränshinder saboteras den cirkulära migrationen. I stället får mottagarländerna ”nu eller aldrig”-invandring: den som väl kommer in åker aldrig därifrån. De vet att det kan vara deras enda chans. En ny studie från universitet i Oxford bekräftar att detta är precis vad som händer. 

När Schengenavtalet slöts för att skapa en passfri inre EU-zon skulle den yttre gränsen stärkas. Men över 30 år av ”fästning Europa” har inte lett till att antalet utomeuropeiska invandrare minskat, tvärtom. 

EU har till och med försökt flytta gränskontrollen in i Afrika och Asien genom att betala för att länder som Niger, Tchad och Turkiet ska stoppa migranter. Detta har inte minskat antalet personer som kommer, men det har understött såväl diverse odemokratiska regimer som människosmugglare. 

Samma utveckling syns i Nordamerika. Mellan Mexiko och USA rådde cirkulär migration fram till 1965. Därefter ökade antalet papperslösa mexikanska immigranter i USA drastiskt (de har senare minskat men ersatts av personer från andra latinamerikanska länder). 

Det senaste året har 2,5 miljoner migranter tagit sig till USA:s södra gräns. Bara staden San Diego har tagit emot 230 000 människor, 70 000 fler än hela Sverige tog emot under flyktingvågen 2015–2016. 

Och Storbritannien, som lämnade EU med en alltför hög invandring som huvudskäl, registrerade 2022 en nettoinvandring på 745 000 människor. Som andel av befolkningen var det den högsta nivån någonsin. Den stora majoriteten av invandrarna kom för studier och arbete, och den största rekryteraren var den offentliga sjukvården.   

Det är viktigt att komma ihåg att nästan alla som invandrar till EU kommer legalt med pass och visering i hand. Det gäller till exempel 90 procent av alla afrikaner som kommer hit. Till och med under flyktingvågens år 2015 hade majoriteten klara papper.   

Men vetskapen om att det kan vara ”nu eller aldrig” gör att många stannar kvar när deras visum gått ut. Detta är skälet bakom lejonparten av de papperslösa invandrarna; de har kommit legalt men övergått till att bli ”illegala” utan att ha riskerat livet på en ranglig båt över Medelhavet. 

Så har vi den tredje tesen. EU-länderna skickar pengar till konflikthantering, fattigdomsbekämpning och diverse klimatanpassningsprogram. Gott så, men till skillnad mot vad de påstår har dessa insatser väldigt lite med migration att göra. 

Som nämns utgör flyktingar endast en tiondel av alla migranter. Väpnad konflikt är inte en kontinuerlig orsak till migration. 

Och fattigdom? Här är nästa kontraintuitiva effekt: När fattigdomen minskar ökar utvandringen. Det beror på att aspirationerna och möjligheterna att ge sig av tilltar. De som riskerar livet på Medelhavet är i regel välinformerade unga människor med smartphone och några hundra dollar på fickan. 

Enligt en studie som publicerades 2020 med titeln Migration from Developing Countries, av forskarna Michael Clemens och Mariapia Mendola behöver ett land nå en BNP per capita på runt 10 000 dollar innan utvandringen blir lägre än invandringen. Inget afrikanskt land är där än, inte ens Sydafrika. 

Om djup fattigdom drev migration skulle de flesta afrikaner som knackar på EU:s dörr komma från länder som Tchad, Centralafrikanska republiken och Demokratiska republiken Kongo, men det gör de inte. De kommer från medelrika länder som Nigeria, Ghana och Senegal. 

Migration är utveckling. 

Klimatflyktingar är ett kapitel för sig. Begreppet är en ren skrivbordskonstruktion, som härstammar från prognoser av den brittiska miljöinflueraren Norman Myers. Han spådde 50 miljoner klimatflyktingar före 2010. FN:s miljöorgan UNEP tvingades ta bort siffran från sin webbsida när det året passerades utan att något särskilt hände. 

Att människor måste flytta undan kraftiga oväder och översvämningar är sannerligen inte något nytt. Om något är det färre människor som tvingas till det i dag än förr, eftersom infrastrukturen är bättre. Nästan ingen vill heller flytta permanent av det skälet. Dessutom ökar inte frekvensen av den typ av extremväder som tvingar bort folk. 

Alla dessa påstådda orsaker blandar bort korten. Det finns en dominerande drivkraft bakom migration, som politikerna helst inte vill tala om. 

– Den främsta drivkraften bakom migrationen är helt enkelt efterfrågan på arbetskraft. Det finns ett enormt hyckleri kring detta, säger Hein de Haas. 

Verkligheten bakom retoriken är att privata och offentliga arbetsgivare pressar beslutsfattare att hålla dörrarna öppna för ny arbetskraft. Luckorna i både tillverknings- och tjänstesektorn måste fyllas om välståndet ska säkras. Även de papperslösa invandrarna hittar jobb som behöver utföras och som ingen infödd vill ta. 

EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson är en av få EU-företrädare som törs berätta att det finns stora behov av arbetskraft och att unionen behöver bättre legala vägar in. Men de flesta politiker upprepar sagan om massivt illegalt tryck mot det rika EU på grund av fattigdom och konflikter. Inte undra på att åtgärderna blir fel. 

Den arbetsföra befolkningen i världens låginkomstländer kommer att öka med 1,4 miljarder personer fram till 2050, varav en halv miljard bedöms få svårt att hitta jobb i hemlandet. Det senare antalet motsvarar i princip det som arbetskraften i höginkomstländerna behöver fyllas på med till 2050 bara för att upprätthålla balansen mellan arbetskraft och pensionärer. 

Det finns mängder av tjänster som inte kan utföras på distans och importeras, som sjukvård, äldreomsorg, hårklippning, skördearbete, hantverksarbete och städning. 

Här finns uppenbarligen potential för en matchning. En Washingtonbaserad organisation med förkortningen Lamp, partnerskap för arbetskraftsrörlighet, vill att den förverkligas. Det skulle i ett slag lösa två stora globala problem. 

EU och andra rika länder skickar alltså vad som i sammanhanget är kaffepengar i bistånd för att dämpa migrationen. Att i stället bejaka migrationen på ett genomtänkt sätt vore en otroligt mycket effektivare metod att hjälpa låginkomstländer, menar ekonomiprofessorn Lant Pritchett som har en bakgrund på Världsbanken och är medgrundare och forskningschef på Lamp. 

En migrant från ett låginkomstland beräknas i genomsnitt höja sin inkomst med 150 000–200 000 kronor genom att flytta till ett höginkomstland. Enligt en Gallup-enkät som genomfördes 2009–2011 svarade 1,1 miljarder människor ”ja” på frågan om de kunde tänka sig att arbeta tillfälligt i ett annat land om de fick möjlighet. 

Skulle bara hälften av dessa göra som de sagt, och om inkomstökningen är i den lägre änden av beräkningen skulle det ge en vinst på 80 000 miljarder kronor. Om bara en fjärdedel skulle göra det vore vinsten 40 000 miljarder kronor. Det vore fortfarande 20 gånger mer än världens samlade officiella och filantropiska utvecklingsbistånd. 

Det handlar inte om att skrota alla gränshinder. Pritchett och Lamp vill bygga upp en struktur för att låta efterfrågan möta utbud under ordnade former och med tydliga villkor. 

Det kan förstås bli en pedagogisk utmaning att förklara fördelarna med ett sådant totalt omkast i migrationsfrågan. 

"Många medborgare i rika länder har en känsla av att 'migration' är ett hot mot deras djupt rotade värderingar, och det är en stark kraft", skriver Pritchett.  

Men, konstaterar han samtidigt, de flesta har inga invändningar mot tillfälliga besökare av andra kategorier, som studenter, turister, artister, anställda i utländska organisationer eller de som deltar i kulturutbyten eller affärsmöten. Så han är hoppfull: 

”Det nuvarande systemet med restriktioner för personers rörlighet skapades under en kort period på 1920-talet. Det skulle lätt kunna förändras på ett avgörande sätt, om inte rentav radikalt, under 2020-talet.” 

***

Läs även: Varför är det så varmt?

Läs även: Därför tonas goda nyheter om klimatet ned