Miljardären som började twittra

Långt in i oktober 2014 trodde många att det var ett skämt. Att det inte kunde vara på riktigt.

Twitterkontot hade registrerats i början av månaden. Från den som satt framför skärmen kom en flod av sexistiska skämt, aktieanalyser, hån mot Åsa Romson, hån mot Stefan Löfven, synpunkter på världsekonomin – och inlägg i en rättsprocess.

En tidningschef uppmanades att »ta sig i brasan«.

Det här kunde väl inte vara Mats Qviberg? Sällskapet-medlemmen Qviberg?

Men de som kunde sin Q tvivlade inte. Bakom tangentbordet satt tveklöst i egen hög kondenserad person: Brukspatronen, den glada laxen, »näringslivets Lill-Babs«, bridgespelaren, stjärnmäklaren och miljardären Qviberg.

Ein Mädchen für allés, som han förr brukade kalla sig själv.

När han nu la twittrandet till sina många sysslor var det inte främst för att kunna dela med sig av ordvitsar och roliga skämtteckningar - även om han inte kunde hålla sig från det. Utfallen var en del av en större motoffensiv i det som utvecklats till en av svenskt näringslivs största juridiska konflikter någonsin.

Det har gått fyra och ett halvt år sedan Mats Qviberg fick löpa gatlopp efter att Finansinspektionen återkallat tillståndet för den bank som Mats Qviberg startade tillsammans med Sven Hagströmer. Den som fick bära deras initialer: HQ.

Sedan dess har Qviberg levt i skuggan av de processer som följt i bankkraschens spår. Aldrig förr har en så etablerad svensk företagsledare varit så nära ett åtal.

Nu är det dags för sista akten. I dagarna ska åklagarna bestämma sig: antingen väcka åtal eller lägga ner utredningen.

Och nu är det dags för Mats Qviberg att slå tillbaka. I sin arsenal har han förutom twitterkontot också ett halvdussin jurister, en tjock »bok« och en stämning mot Ekobrottsmyndigheten. Efter fyra år går dramat om HQ Bank in i sista akten. Mats Qvibergs öde som finansman ska slutligt avgöras.

Man måste börja med varmkorven. Den som låg och kallnade på ett fat i ett fönsterlöst rum i Salénhuset i centrala Stockholm. Det var en natt i augusti 2010 och ett gäng höga chefer på HQ Bank hade samlats för att tala igenom vad som komma skulle.

– Det är du som har försatt oss i den här situationen, ska någon ha utbrustit till Qviberg.

Katastrofen var nära. Finansinspektionen hade återkallat banktillståndet för HQ Bank. Konkursen väntade runt hörnet.

Det de nu talade om var konvertiblerna. Cheferna hade uppmuntrat personalen i banken att teckna dem, som ett slags delägarskap i banken. Många hade belånat sig upp över öronen för att kunna dra nytta av denna »riskfria« investering.

Om banken gick under skulle konvertiblerna bli värdelösa. Många vanliga bankknegare skulle sitta med skulder som det skulle kräva en livstid att betala tillbaka.

Några hade tecknat upp sig för flera miljoner kronor.

– Så mycket? ska Sven Hagströmer ha sagt.

Någon frågade om Qviberg kunde tänka sig att garantera konvertiblerna. Sven Hagströmer antydde att han i så fall kunde hjälpa till att betala.

Efter en lång tystnad gick Mats Qviberg fram till fatet, plockade upp en korv och strök på ketchup.

Till sist sa han:

– Det finns inte på världskartan.

Några av de samlade såg förtvivlat på varandra.

Det sägs att de aldrig kunde äta korv igen.

Historien om korven är hämtad från SvD-journalisten Carolina Neuraths bok »Den stora bankhärvan« och har sedan dess blivit en av de mest återberättade scenerna från Sveriges finansvärld. Den letade sig till och med in i ett avsnitt av komikerparet Filip och Fredriks podcast.

Men kanske ska man ta historien med en nypa salt. Alla minns olika, och vad som sällan kommer fram är att ingen förlorade en enda krona på de där konvertiblerna. Ingen sattes i skuld. För ordningens skull bör man också nämna att Qviberg avfärdar boken som »en roman« med osanna uppgifter.

Fram till nu har han haft svårt att få fram sin bild av händelseförloppet. I fyra år har Mats Qviberg setts som en skurk.

Om detta är sant – i juridisk mening – pågår just nu två skilda processer. Tills de är klara kan man med säkerhet säga åtminstone en sak: det har inte alltid varit så här.

Redan när Mats Qviberg på 1970-talet gick ut Handelshögskolan valde han sin egen väg. Det som då ansågs finast – att jobba på de stora svenska företagen eller på utrikesdepartementet – lockade honom inte.

I stället skickade han sina ansökningar till fondkommissionärerna i Stockholm. Studenten Qviberg, som långt tidigare börjat intressera sig för aktielistorna för att de fanns i samma tidningsdel som bioannonserna, var den enda i sin årskull som hamnade i den finansiella sektorn. I alla fall enligt hans egen historieskrivning.

Det där med att köpa och sälja aktier var onekligen ohett. Även om några mäklare gjort sig kända som klippare låg 1980-talet fortfarande några år bort. Ännu längre bort låg 00-talets datoriserade handel. Andelarna i världens företag bytte fortfarande händer långsamt, ofta genom handslag och på restauranger.

Idérik, pietetslös och social – Mats Qvibergs personlighet var som skräddarsydd för tidens regler. Och han lät sina talanger arbeta för honom. Bara några år efter att han fått sin första praktikplats på det som då hette SE-Banken kände han alla han borde känna: Bengt Haak på Skanska, Clas Dahlbäck på Investor och de andra jättarna som vid den här tiden styrde det svenska näringslivet på ett sätt som skulle vara otänkbart i dag.

Qviberg lärde sig hur makten fungerade. Han förstod vilka sfärer och grupperingar som ville komma åt vilka bolag. Det var som att läsa korten i bridge – ett spel han skulle bli så intresserad av att han senare blev ordförande i Svenska Bridgeförbundet.

På vägen upp stötte han sig med en del andra, jämnstora egon. Han fick till exempel sluta på Hägglöfs fondkommission för att kollegerna tyckte att han stal allt syre.

Tillbaka på SE-Banken skulle han 1983 bli känd för en större allmänhet när han spelade bort ingen mindre än Jan Stenbeck från ett av hans bolag.

Det började med att Erik Penser, dåtidens stora utmanare, köpt upp 11 procent i Sandvik, det bolag som Hugo Stenbeck en gång köpt. Qviberg lyckades kränga aktierna till Bengt Haak och Skanska. När Sandvikkursen ett halvår senare dök efter några misslyckade valutaspekulationer sopade Qviberg upp alla aktier som fanns på marknaden för Skanskas räkning. Haak och Qviberg kom upp till 30 procent, fick med sig några andra storägare och kontrollerade plötsligt bolaget. De kallade till ny bolagsstämma och bytte ut styrelsen.

Stenbeck hade förlorat familjejuvelen, ett slag han aldrig skulle glömma. Kanske för att Qviberg fortsatte att prata om händelsen som den »roligaste affär« han gjort i sitt liv. När de möttes långt senare sa Stenbeck till Qviberg att det kändes som att han gick omkring och snackade om att det skulle vara roligt att köra över en av Stenbecks älskade hundar.

– Vi avslutade hans liv med att han var sur på mig fortfarande, sa Qviberg senare i en intervju för boken »Svenska miljardärer« av Birgitta Forsberg.

Det var långtifrån den sista person som Mats Qviberg skulle hamna i konflikt med. Men hans konfrontativa stil var just då inget problem. Tvärtom. År 1984 lockade Carnegie över honom, och gjorde honom till sin stora stjärna. Fyra år senare lyste stjärnan så starkt att dåvarande PK-Banken betalade ett överpris när de köpte Carnegie – bara för att få behålla Qviberg och kollegan Hans Mertzig. Dagens Nyheters börskrönikör Sven-Ivan Sundqvist räknade ut att marknadsvärdet på de båda såg ut att vara en miljard kronor var.

Qviberg stannade bara två år under PK-Bankens paraply. Ganska länge ändå, med tanke på att han sa till vd:n Christer Zetterberg (som senare skulle bli vd för Volvo) att han var »en jävla idiot«. En »jättehygglig karl«, ska Qviberg också ha sagt, med sitt sedvanliga sätt att balansera ett hårdraget omdöme med sin motsats.

En annan förklaring till problemen under de här åren var att Mats Qviberg inte bara hade dragit in hundratals miljoner kronor i kommission. I »Svenska miljardärer« sägs det att han drog på sig stora förluster i aktielagret. I »Den stora bankhärvan« säger Erik Penser att Qviberg i själva verket blev avskedad.

Qviberg själv hävdar att det är en »skröna« att han fick sparken. Oavsett hur det var med det ledde slutet som mäklare till ett nytt samarbete för Mats Qviberg, ett samarbete som skulle hålla i över två decennier och leda fram till HQ Bank.

En vinterkväll 1989 kom Qviberg hem till Sven Hagströmers lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Han stannade där hela natten. När de två finansmännen samtalat till halv fem på morgonen hade de bestämt sig: de skulle bilda Hagströmer & Qviberg Fondkommission.

Duons första riktigt stora framgång kom 1992. Mats Qviberg upptäckte att det okända Malmöbaserade investmentbolaget Öresund plötsligt hade blivit sårbart. Tre storägare ville sälja samtidigt och Qviberg insåg att det gick att komma över ett investmentbolag billigt. Tillsammans med Gustaf Douglas betalade de 800 miljoner kronor för 61 procent av bolaget, minus några strategiska innehav som gick till de förra ägarna.

Förklaringen till att det går att tjäna pengar på en sådan här manöver beror på hur investmentbolag fungerar. Till skillnad från många andra företag är investmentbolagens egentliga syfte inte alltid att ge avkastning åt sina aktieägare. Syftet med Öresund var främst att olika företagsledningar skulle behålla makten i bolag som Skanska och Cardo.

Den som lyckas stycka upp ett investmentbolag har alltså mycket att tjäna. Och det var precis vad Hagströmer och Qviberg skulle ägna sig åt. Med Öresund som bas riktade de in sig på Custos, ett investmentbolag som satt på stora innehav i bland annat Hufvudstaden och SE-Banken.

Custos hade grundats 1937 ur resterna av Kreugerimperiet. Investmentbolaget hade haft sina glansdagar under åttiotalet men sänktes av nittiotalets fastighetsbubbla. När Skanska 1995 bestämde sig för att sälja sina aktier i investmentbolaget var strupen blottad.

Qviberg högg till.

Under en höst lät han köpa aktier för 200 miljoner kronor i bolaget. Samtidigt sålde han av aktier i Trygg-Hansa, Industrivärden, Volvo och en massa andra bolag för att ha ännu mer pengar att köpa för. I december samma år kom chansen: Custos ville köpa investmentbolaget Bure, och flera investerare flydde. På fem dagar köpte Qviberg på sig Custosaktier för en miljard kronor.

H:et och Q:et tog makten i Custos. Och styckade det. I Custos portfölj fanns också Skanska, som de nu tvingade att göra sig av med fastigheter och annat påstått onödigt utanför byggverksamheten.

Härjningarna i Skanskas styrelse fick duons tidigare kumpan Gustaf Douglas att bli förbannad. Han avfärdade Hagströmer som ett »salongslejon« och skulle långt senare beskriva Qviberg med orden: »Ingen koll, i stället en massa snack.«

Men Qviberg och Hagströmer fortsatte att tjäna pengar. Om man ska sammanfatta framgångsfaktorn så var det förmågan att skaka liv i trötta bolag på börsen. De var skickliga på att identifiera bolag som var underuppmärksammade eller förlamade av inre maktintressen. Sedan gick de in och drev på förändringar – i några fall genom att stycka och dela ut pengar. På vägen lärde de för övrigt upp Styckmästaren själv – Christer Gardell – som de gjorde till vd för Custos. Men det är en annan historia.

Det är ironiskt att det – av alla de människor som korsade Mats Qvibergs väg – kom att bli en annan risktagande stjärnmäklare som sänkte honom. Och som på ett sätt har hans fortsatta öde i sin hand.

Fredrik Crafoord såg ut som han fötts i en Porsche Cayenne: ljushyad, storvuxen, med diskreta glasögon och tunt bakåtkammat hår som i nacken nästan vidrörde den propra kostymen.

Redan som tjugofemåring hade han 1994 sökt jobb som handlare hos Hagströmer och Qviberg. Han briljerade i de matematiska testerna, steg i graderna och efter en vända på Sundal Collier kom han tillbaka till bolaget och blev så småningom tradingchef på det som till sist skulle döpas om till HQ Bank.

Det sas om honom att han räknade snabbt som en maskin och att han var en skicklig pokerspelare. Han skickades på en utbildning i Chicago hos derivathandlarlegendaren Tony Saliba.

Bridgespelaren Qviberg fattade på något sätt tycke för pokerspelaren Crafoord. Han fick en lön som stundtals översteg de som toppcheferna på Sveriges större banker fick. Och när man under 2007 letade ny vd för HQ Bank var det Crafoord som Qviberg ville se på posten. Inte för att de var särskilt lika: med Qvibergmått skulle Crafoord nästan kunna beskrivas som introvert.

I alla fall tackade Crafoord nej.

– Jag vill inte ha ansvaret. Det är ju ändå jag som kommer att bestämma, ska han ha sagt, enligt Carolina Neuraths bok »Den stora bankhärvan«.

Kortversionen av vad som hände de kommande åren är både känd och oomstridd: förlusterna i den så kallade tradingportföljen växte sig allt större, Finansinspektionen började fatta misstankar om att positionerna inte redovisades fullt ut och till sist drog myndigheten in HQ:s banktillstånd. Därmed fanns det ingen möjlighet för banken att drivas vidare.

Det finns uppgifter som pekar mot att Mats Qviberg tidigt visste om att tradingportföljen var övervärderad. Under ett morgonmöte i december 2009 –återgivet i »Den stora bankhärvan« – ska vd:n Mikael König ha velat stänga ner hela tradingverksamheten och skicka en vinstvarning till marknaden. Därmed skulle man, som han sa, »riva hela plåstret på en gång«.

Mats Qviberg höll inte med.

– En bankir håller korten nära kroppen, ska han ha sagt.

Å andra sidan finns flera uppgifter om att Qviberg ska ha velat dra i bromsen, och att tradingavdelningen inte öppet redovisade all information för styrelsen. I den »bok« på 300 sidor som Qvibergs advokater har skickat till Ekobrottsmyndigheten återges mejl mellan Qviberg och Crafoord som möjligtvis talar för det. Den 5 augusti 2009 ska till exempel Qviberg ha reagerat på att den så kallade »bruttosäkerhetslimiten« (BS) hade överskridits.

– Det är väldigt mycket? skrev han i ett mejl till Crafoord.

Det ledde till att Crafoord skickade ett mejl till flera kolleger där han lovade att fokusera på limiten nästkommande måndag. Men han skickade också ett annat mejl till en kollega:

– Folk fattar inte mycket, ingen riktigt vet vad BS är.

För en utomstående är det omöjligt att värdera tyngden i mejlen. Dessutom finns det sms-trafik mellan Qviberg och Crafoord, trafik som ännu inte är med i förundersökningen, men som Qvibergs advokater vill ha med.

Att Mats Qviberg på något sätt är ansvarig för vad som skett i HQ Bank står utom allt tvivel. Han var styrelseordförande i moderbolaget, han var på olika sätt involverad i bankens dagliga verksamhet och många av de anställda säger att de har känt honom bättre än bankens övriga ledning.

Sammantaget står det också klart att Qviberg och bankens styrelse kände till den orealiserade men potentiella tradingförlusten, och att positionen var stor. Frågan om man borde ha realiserat den – alltså tagit förlusten – är dock en annan. Ibland kan det vara affärsmässigt motiverat att vänta in värdepapper som ligger på minus.

Att översätta ansvar för en katastrof till juridisk skuld är inte helt lätt att göra. Särskilt inte när det handlar om finansiella instrument och redovisning. Att Ekobrottsmyndighetens utredning efter fyra år fortfarande inte är klar är ett tecken på det.

I augusti 2014 vann Mats Qviberg en liten delseger. Åklagaren beslutade då att lägga ner misstankarna om grovt bokföringsbrott.

Vad som i dag kvarstår av brottsmisstankarna är två fall av grovt svindleri. Enligt gärningsbeskrivningen ska Qviberg ha varit delaktig i att lämna vilseledande uppgifter vid publiceringen av HQ:s årsredovisning för 2009 samt rapporten för första kvartalet 2010.

Det är en knepig situation. Och som om inte det vore nog finns det en hel del brus i utredningen. För medan Ekobrottsmyndighetens åklagare Martin Tidén funderar på om han ska väcka åtal mot Mats Qviberg pågår en parallell, civilrättslig process mot flera av topparna i den gamla HQ Bank.

Bakom stämningen finns en annan miljardär. Sten Mörtstedt heter han och var, trots sin förmögenhet, under många år okänd. I tidningsarkiven fanns länge ganska få artiklar om denne fastighetsmagnat, många av dem handlade om ett villabygge som gjort grannarna i Falsterbo galna.

I historieskrivningarna om HQ-kraschen nämns Sten Mörtstedts namn också sparsamt. Men under den sista årsstämman, på Skandiabiografen i Stockholm i september 2010, tog hans ombud Christer Sandberg ordet:

– Till skillnad från många av aktieägarna här i dag så är min ägare heligt förbannad över att ha förlorat så in i helvete mycket pengar.

Många kanske trodde att det skulle stanna där. Att Sten Mörtstedts namn bara i tysthet skulle fogas till den rad av fiender som Mats Qviberg skaffat sig.

Men så småningom tog Mörtstedt kontroll över moderbolaget HQ, som bara var värt en bråkdel av vad det en gång var värt.

Moderbolaget förvandlades till ett processbolag, och sysslar numera bara med en enda sak: att stämma Mats Qviberg och revisionsbyrån KPMG, som skötte redovisningen före kraschen. Det samlade kravet är på 3 476 miljoner kronor plus ränta.

För den som tror att stämningen lyckas går det faktiskt att köpa in sig i den. HQ handlas fortfarande på börsen och för en mängd småsparare ute i landet har det blivit lite av en lottsedel. Processens chanser att lyckas avhandlas nu utförligt på bland annat Avanzas börsforum. Det är framför allt åtalet mot Qviberg som är av intresse. En eventuell dom mot honom skulle ge draghjälp i civilmålet.

Men paradoxalt nog ser civilmålet ut att ställa till med problem i åtalet. Det största skälet till det är banden mellan processbolaget och Fredrik Crafoord. Mellan dem finns ett avtal om att inga krav riktas mot Crafoord. Crafoord äger också aktier i HQ.

Det främsta vittnet mot Mats Qviberg har alltså ett ekonomiskt intresse av att åtal väcks – och verkar ha utsetts till något av ett kronvittne i civilmålet.

Fredrik Crafoord kan möjligtvis vara en tillgång för processbolaget i sin kamp för att klämma Qviberg på några miljarder, men för åklagaren är Crafoords starka lojalitet till ena parten en mardröm.

Qvibergs många advokater verkar ha fattat det. I sitt yttrande över förundersökningen ägnar de åtskilliga sidor åt att försöka sticka hål på Fredrik Crafoords trovärdighet som vittne.

Det är heller inte det enda exemplet på hur Mörtstedt och hans advokater i sin iver att hjälpa till har smutsat ner utredningen mot Qviberg. På sitt nya twitterkonto delar Mats Qviberg glatt med sig av ett mejl där Mörtstedts advokat försöker hitta en bulvan som ska skicka material till förundersökningen. Tidigare har processbolaget också erbjudit den förre åklagaren i HQ-ärendet en anställning.

Jan Stenbeck, Christer Zetterberg, Gustaf Douglas – och nu Sten Mörtstedt. Mats Qvibergs karriär har gett honom en hel del rika ovänner. Man skulle kunna tro att den sista han gick i clinch med skulle bli den som knäckte honom. Nu kan det bli Mörtstedt, genom de problem för åklagarna som hans civilprocess har skapat, som räddar honom från ett åtal.

Om det här ändå blir slutet för Qvibergs karriär är en cirkel sluten. Mannen som en gång lärde sig att kontrollera en föränderlig finansvärld har nu lärt sig att hantera en fragmenterad medievärld.

För talanglös är han inte i konsten att försvara sig själv. Det som för bara några veckor sedan såg ut som ett klart fall ser plötsligt helt öppet ut. Det beror till stor del på de frågetecken han har lyckats rikta mot vittnen, journalister, åklagare och motparter. Några av anklagelserna mot sina motståndare har han »liverapporterat« på twitter.

Så sent som i förra veckan öppnade Qviberg också en tredje front i HQ-härvan. I en ovanligt utförlig stämningsansökan menar han att Ekobrottsmyndigheten hanterat ärendet så illa att staten blivit skadeståndsskyldig.

Det skapade en hel del rubriker. Kanske är bilden av Qviberg på väg att svänga. Igen.

Man kommer långt med ett twitterkonto nuförtiden.

Fakta | Detta händer nu

1. I dagarna kommer Ekobrottsmyndighetens chefsåklagare Martin Tidén att fatta beslut om huruvida åtal ska väckas mot Mats Qviberg.

2. Misstankarna rör grovt svindleri i samband med kraschen i HQ Bank, ett brott som kan ge upp till sex års fängelse.

3. För två veckor sedan lämnade Mats Qviberg själv in en stämning mot staten. Han menar att Ekobrottsmyndigheten inte följt reglerna om »objektivitet, tystnadsplikt och partsinsyn« under förundersökningen

Fakta | Måltavlor

Förutom Mats Qviberg riskerar fem personer åtal efter kraschen i HQ Bank.

Stefan Dahlbo, ordförande för HQ:s dotterbolag där bankverksamheten och tradingen bedrevs.

Curt Lönnström, styrelsemedlem i HQ Banks styrelse och medlem i revisionsutskottet.

Johan Dyrefors, revisor på KPMG.

Mikael König, dåvarande vd för HQ.