Minister­pussel i tjugo bitar

Företrädaren [[Göran Persson]], som hade för vana att med jämna mellanrum möblera om i sina regeringar, myntade våren 2004 formuleringen »toppa laget«. Nya ministerämnen togs in, förbrukades och försvann. De ministerbyten som skett de senaste fyra åren har däremot alla berott på externa faktorer.

Den främsta anledningen står att finna i koalitionsregeringens natur. Där Göran Persson kunde styra och ställa efter eget huvud måste [[Fredrik Reinfeldt]] nå konsensus med tre andra partiledare. Torbjörn Bergman, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, tycker att Reinfeldt nu går varligt fram.

– Han har en väldigt medveten strategi att ta det lugnt i förhandlingarna och hålla koalitionen intakt utan att ta för stor plats själv, säger han.

Fredrik Reinfeldt har också tidigare sagt att han är mer intresserad av att »hålla ihop laget«. En koalitionsregering ger en statsminister mindre handlingsutrymme för regeringsombildningar. Även om det formellt är Fredrik Reinfeldt som själv utser alla statsråd, kompliceras situationen eftersom det i praktiken sker efter samråd med övriga alliansledare.

Balansgången försvåras ytterligare efter detta val när han samtidigt måste visa gentemot sitt eget parti att man får det inflytande man förtjänade enligt valresultatet. Moderaterna gjorde sitt bästa val i historien och enligt den proportionalitetsregel som är väletablerad i parlamentariska system borde moderaterna nu ta hem ytterligare poster. Thomas Persson, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, konstaterar dock att här krockar två tänkbara vägar.

– Det finnas indikationer på att just den biten har vållat interna stridigheter i regeringen, säger han.

För bakom de stängda dörrarna slåss nu de små partierna, som alla backade i valet, för att inte tappa de maktpositioner de haft under den gångna mandatperioden och förlora i styrkeförhållande till moderaterna. En lösning skulle kunna vara att utöka regeringen med någon post.

En besvärande ingrediens är den gamla rivaliteten mellan det forna storpartiet centerpartiet och den nya blåa giganten moderaterna. Det säger Katarina Barrling, statsvetare vid Uppsala universitet, som forskar på partikulturer.

– Centern kände sig länge lite nedlåtande behandlat av moderaterna, men Reinfeldt har alltmer förstått att det är värde­fullt att ha ett kompromissvilligt parti som centern i regeringen, säger hon.

Det kan tala för att centern kan få fortsatt inflytande trots att vice statsministerposten troligtvis går från [[Maud Olofsson]] till [[Jan Björklund]], en naturlig följd av valresultatet eftersom folkpartiet blev näst största parti.

Men det är inte bara antalet ministrar som räknas, alla poster väger inte lika tungt. Vilka partier som än tar hem de stora departementen lär det dyka upp en del nya namn. Men nya i maktens korridorer lär de inte vara. Fredrik Reinfeldt brände sig rejält i ministeraffärerna 2006. Nu kommer med all sannolikhet statsråden plockas från riksdagsgrupperna. Samtliga experter Fokus pratat med tror att grundstommen i regeringssammansättningen finns kvar i den grupp Fredrik Reinfeldt presenterar vid riksmötets öppnande på måndag.

Thomas Persson tror dock att situationen kan förändras under mandatperioden.

– Om moderaterna blir mer dominerande i regeringen skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt så småningom blir mer aktiv med ministeromsättningar, säger han.

Något som också tyder på att omsättningen bland statsråden blir mer frekvent de närmaste fyra åren är den parlamentariska situationen. När politiken går trögt brukar ansvariga ministrar få gå.