Minsta möjliga tystnad

Statsministern vägrade att kalla Saudiarabien för en diktatur. För det anmäldes han i veckan till riksdagens konstitutionsutskott av Liberalernas utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson. Med tanke på hur utrikesdepartementet har beskrivit landet tycker Ohlsson att det förefaller »svårbegripligt att regeringschefen inte vill beteckna Saudiarabien som diktatur.«

KU ska granska Löfven för något han inte har sagt.

Det kan bli intressant. För att utforska varför någon inte har sagt något måste teorier formuleras. Var statsministern bara feg? Är det grund för prickning i KU? Tyckte Löfven att det räckte med att Wallström redan har kallat Saudiarabien för diktatur? Eller hade han bara glömt? Den möjligheten måste KU överväga.

Löfven reste ju bort, och när människor byter plats händer det att man glömmer. Alla vet. Ur ur ett rum, in ett annat  … Vad gör jag här? Varför gick jag hit? Forskare kallar det The doorway effect. Hjärnan är evolutionärt anpassad så. Den raderar för ett ögonblick all information när vi kliver ut ur ett rum. Ett arv från tiden då våra förfäder klev ut på savannen och riskerade att dö om de inte var med i matchen.

Eller så var Löfven tyst för att han sett att man blir lite mer spännande. Bob Dylan är ju tyst. Men Bob har redan skrivit och sjungit. Vad som helst kan dyka upp i ett rum.

»You walk into the room,

With a pencil in your hand

You see somenbody naked

And say »Who’s that man.«

You try so hard but don’t understand , Just what you gonna say when you get home.«

Om KU tvivlar på att Dylans sång handlar om en upplevelse i Saudiarabien behöver de bara lyssna vidare: »Well, you walk into the room like a camel, and then you frown

You put your eyes in your pocket and your nose on the ground

There ought to be a law against you comin’ around

You should be made to wear earphones«

KU bör skriva en rad och tacka Dylan, allt annat vore oartigt.