Moder Jord tar plats på catwalken

Nu ska den smutsiga klädindustrin tvättasren och kläder spinnas av bananfibrer.

»Kanarisk specialitet. Ropa vieja. Gamla kläder. Det är ungefär som pyttipanna.« Som barn skrattade jag ihjäl mig varje gång som det blev dags för vhs-kassetten att rulla fram till scenen i »Sällskapsresan« där Kim Anderzons Siv äter middag med pizzaracern (och hans mamma). I dag framstår Lasse Åbergs folkhemshumor snarare som imponerande framsynt. Att han 1980 kunde se in i spåkulan för var klädindustrin skulle befinna sig fyrtio år senare. Frågan är nu: Vilket blir första klädmärke ut att göra ett långkok på återvunna plagg att servera under en shoppingkväll med 20 procent på hela vårkollektionen av ekologisk bomull?

Redan för två år sedan var dock det svenska friluftsmärket Houdini och tassade i myllan när de komposterade ett antal utslitna underställ och sedan använde jorden att odla grönsaker i. Grönsakerna lagade man sedan finmiddag på och bjöd till kunder. Frågan är om det går att vara mer rätt än så under 2018?

För midja upp eller midja ner – byxben in eller byxben ut – finns det något modernare än att vara klädd i kläder som belastat miljön så lite som möjligt (för allt nyproducerat förbrukar ju ofrånkomligen energi under sin framställning)? Det har numera blivit högsta prioritet för klädbranschen att visa att man anstränger sig för att minska sin klimatpåverkan. Vill man visa sig extra mycket i framkant uppmanar man till och med sina kunder att inte handla. Och att ha en hållbarhetsansvarig är numera av lika stor vikt som att ha en, låt säga, mönsteransvarig för märket.

Nyss var det ny-yuppieerans 00-tal, en konsumtionsstinn period där yrket modebloggare föddes och kvällstidningarnas fredagsbilagor gjorde sitt yttersta för att kittla köpbegäret hos vanligt folk. Shoppingjournalistiken föddes och i Sverige lanserades en generation medieprofiler som gjorde sig blomstrande karriärer på att visa upp sig själva som skyltdockor under rubriken »Dagens outfit«. Sedan – när läsarnas köpbegär var triggat – var det bara för industrin att vrida upp tempot i fabrikerna och casha in på konsumenternas ha-begär. Je fais du shopping donc je suis. Mellan de klassiska vår/sommar- och höst/vinter-kollektionerna lanserade mellankollektioner med namnen »pre-spring« och »pre-fall«. Det gällde att hänga med i vändningarna. Också nätshoppingens tillgänglighet – allt gick plötsligt att köpa med ett klick – gjorde sitt för att förenkla konsumtionen. Shopping sågs som framtiden. Gallerior smälldes upp som heliga platser för människor att vallfärd till med sms-lånet i högsta hugg.

Men så plötsligt tjöt klimatlarmet och världen vaknade bakfullt upp med överfulla garderober och klädhögar som vuxit till berg. Det började talas om galleriadöden.

Nya direktiv krävde att man skulle betala för plastpåsarna som kläderna stoppades ner i. Som att det var det som vi stoppade ner köpen i som var det verkligt skadliga.

Klädindustrin rankas i dag till världens smutsigaste efter oljeindustrin. Tillverkningen av ett kilo bomull innebär ett utsläpp av 23 kilo växthusgaser och kräver upp till 29 000 liter vatten under produktionens olika steg. Sedan tillkommer miljöpåverkan från gödsel, användandet av insektsgifter samt utsläpp av kemikalier när kläderna färgas och processas för att få rätt textur. Då har vi inte ens gått in på hur framställningen av kläder gjorda av syntetmaterial, skinn och päls går till.

Den moderna konsumenten har vant sig vid att kunna köpa mycket – så mycket att till och med delar av industrin reagerat. »Kläder måste användas längre och återvinnas så mycket som möjligt« förklarade den brittiska designern Stella McCartney i höstas.

För den som tänkt köpa en helt ny garderob förklarar det svenska märket Filippa K på sin sajt att det räcker med åtta plagg. Därefter presenterar man förslag på hur dessa kan stajlas och sättas ihop för att tillsammans skapa arton olika ensembler. Den designer som vill visa sig extra moderiktig år 2018 vill inte sälja för mycket.

Att exempelvis H&M erbjuder sina kunder att lämna in textilier för återvinning hos dem (som tack får man en rabattcheck för vidare konsumtion) är förvisso bättre än att slänga dem i soptunnan, men kanske är det ett sätt att lindra samvetet och kompensera för ytterligare konsumtion – för miljöpåverkan är ju redan skedd. Slit-och-släng-modet som gett upphov till begreppet »fast fashion« – snabbmat för garderoben – har gjort att antalet gånger som ett plagg används minskat med 36 procent på femton år. Enligt Naturskyddsföreningen skulle belastningen på miljön minska med 8 procent i klimatpåverkan och 10 procent i vattenpåverkan om varje plagg blev buret tre månader längre än genomsnittet i dag.

Dessutom är återvinningsprocessen energikrävande – särskilt om det handlar om blandmaterial som ska separeras i en återvinningsprocess.

Eftersom det dock alltid kommer att behövas nya plagg har industrin börjat jobba fram kläder skapade av återvunna material eller nya miljövänliga material. Mode i dag handlar lika mycket om vad kläderna består av som hur de ser ut. Vad sägs om badkläder gjorda av återvunna fisknät och pet-flaskor, joggingskor med sulor av plast som fiskats upp ur haven och kläder sydda av fibrer från apelsin, banan och ananas?

Att material är på modet syns också på Victoria and Albert Museums nyligen öppnade utställning »Fashioned from nature«, som visar kläder gjorda av för klädindustrin okonventionella material och framställda enligt nya processer. »Vi vill bjuda in besökarna till att fundera på material inom mode och vad deras egna kläder kommer från« förklarade Londonmuseet inför öppningen förra helgen.

På utställningen visas bland annat skådespelerskan Emma Watsons klänning från The Met-galan 2016. Plagget – som designades av Calvin Klein som en del av projektet »The green carpet challenge«– var gjort av återvunna plastflaskor. Flaskorna hade omvandlats till exklusivt garn på ett spinneri i Italien och också dragkedjan bestod av återvunnen plast. På Victoria and Albert visas också en klänning gjord av textilier baserade på växters rotsystem, skapad av holländska Diana Scherer.

Så kallat »växtbaserat mode« har gjort sin framfart på senare tid. Material som bambu och lyocell – cellulosa från trämassa – är i dag närmast etablerade material på marknaden, men det senaste är att använda fibrer från frukt: apelsin, ananas och banan. Bananindustrin skapar varje år miljarder ton restavfall och fiber från bananstammen sägs kunna bli klädmaterial av mjuk textur som påminner om hampa och bambu. Enligt Exotextilföretaget Offset Warehouse fungerar bananfibrer perfekt för plagg som jackor, kjolar och byxor. Fibrer från ananas skulle i sin tur kunna bli jämförbart med skinnprodukter och användas till skor och väskor. Kokosnötter sägs vara utmärkt att kombinera med syntetmaterial för att skapa träningskläder.

Att klä sig i kläder tillverkade av återvunnet avfall och industrispill är dock ett statement – också lyxmärket Salvatore Ferragamo har i kollektioner använt sig av apelsinfiber som blivit över efter att juice pressats ur frukten – inte ett sätt att spara pengar till plånboken. Kläder skapade av återvunnen plast kostar mer än vanliga massproducerade plagg från kedjorna. Inte så konstigt givetvis. De produceras i mindre volymer och med hjälp av nya tekniker. Som brukligt i miljösammanhang blir det antagligen den i dessa frågor ofta så förlöjligade urbana, övre medelklassen som måste gå först och lägga sin klädbudget på ekologiska plagg in­nan priserna kan pressas. För framtid kostar. <

»Fashioned from nature« öppnade den 21 april på Victoria and Albert Museum i London. Utställningen pågår till den 21 januari 2019.