Monarki + demokrati = sant

Egentligen börjar den här berättelsen med en liten pamflett av Göran Hägg; litteraturvetaren, författaren och retstickan. Han skrev den 2010, fem år innan han segnade ner på ett hotell i Padua i norra Italien och lämnade oss. De 100 flyhänt skrivna sidorna var inte ett av Häggs större projekt. Bara mellan pamfletten och döden hann han ge ut drygt 2 000 sidor i skilda ämnen.

Men nu är det den där lilla pamfletten saken gäller. Och för att ta oss till den, krävs en aning historia.

***

Vasaätten höll sig fast i 131 år. Den Pfalziska ätten i 66 och Holstein-Gottorparna i 67 år. Men nästa år är det 200 år sedan Bernadotteätten besteg Sveriges tron. Det är med råge den mest långlivade svenska dynasti som kan beläggas i historien.

Mot alla odds, kan man säga.

När Karl XIV Johan kröntes, först i Stockholm och sedan i Trondheim, var Europa sargat efter Napoleon. Statschefer lyftes bort och sattes dit i parti och minut. Revolutionsåret 1848 var inte mindre dramatiskt. I Frankrike föll julimonarkin och Ludvig Filip I gick i exil i England. Påven tappade tillfälligt kontrollen över Kyrko­staten. I Stockholm sköts ett tjugotal personer ihjäl under marsoroligheterna.

I samband med första världskriget föll regenterna som käglor, med den ryska tsaren främst. Det osmanska riket blev den turkiska republiken. Under mellankrigstiden pendlade Grekland och Albanien mellan republik och monarki och Spaniens kung abdikerade. I andra världskrigets efterföljd stupade ännu ett antal monarkier, däribland Italien, och de stater som valt monarkin efter Österrike-Ungerns splittring 1918 omformades en efter en till republiker.

Det verkade, redan för hundra år sedan, som om historien hade en tydlig riktning. Det var bara en tidsfråga innan den sista monarkin föll. För många verkade det fortfarande så 2010, när Göran Hägg skrev sin pamflett. Men han gav den titeln »Utveckla monarkin«.

Det var en udda skrift. Så udda att recensenterna inte var säkra på hur de skulle hantera den. Var den ett skämt? En liten ironi? Göran Hägg försökte svara på frågan genom att inleda såväl baksidestexten, som själva boken med meningen: »Jag menar fullständigt allvar med det följande«.

Det hjälpte bara en aning.

Hans språk var republikanens. Inga sirligheter eller onödiga titlar. Men hans budskap var svårare att sätta etikett på.

Hägg hade två utgångspunkter, vid sidan av övertygelsen om att en monarki som går i arv är ohållbar. Den första var att monarkier inte alls varit de bastioner av oföränderlig tradition som vi ofta inbillar oss. Den andra var att den svenska monarkin har ett stort egenvärde.

Just det var faktiskt den andra meningen, både i boken och på baksidestexten.

Göran Häggs slutsats var att Sverige borde gå tillbaka till att bli ett valkungadöme. Vi borde välja en kung och drottning var för sig »på livstid, dock högst 15 år«, som Hägg formulerade saken.

Det var samma år som kronprinsessan Victoria gifte sig med prins Daniel. De flesta såg nog Häggs skrift som något som han och hans förläggare spånat ihop på en blöt långlunch, för att dra nytta av kungayran.

Det kanske det var. Men sju år senare är pamfletten mindre udda.

***

Det vanligaste argumentet mot monarki är att det är ett statsskick som är »oförenligt med demokratin«. Tänker man på absoluta monarkier är det förstås sant. Men gäller argumentet konstitutionella monarkier, blir det lite krångligare. Till att börja med måste man hantera statistiken.

I Economist Intelligence Units senaste demokratiindex har sex av de tio staterna i topp en monark som statsöverhuvud. Av de tio i botten är alla, utom Saudiarabien, republiker (se tabeller nästa sida).

I mätningen Global Democracy Ranking har också sex av tio länder i topp en monark som statschef. Samtliga i botten utom ett – Bahrain – är republiker.

I Freedom Houses mätning »Freedom in the World« har sju av tio bland världens friaste länder en monark som statsöverhuvud. Bland de tio minst fria är alla republiker, utom Saudiarabien. De stater som fallit mest dramatiskt i frihetsindexet de senaste tio åren, är alla republiker.

I Fund for Peace och Foreign Policy Magazines mätning »Fragile State Index« har också sex av världens tio mest stabila stater en monark som statschef. Tio av de tio mest sköra har ordet »republik« i sitt namn.

I World Justice Projects »Rule of Law Index«, som rangordnar världens stater efter hur väl de uppfyller rättsstatens kriterier är – återigen – sex av tio i topp, länder med en monark som statschef. Tio av tio med svagast rättsstat är republiker.

Så kan man fortsätta. Resultaten i undersökningar av det här slaget är alltid desamma. I topp vad gäller frihet, demokrati, rättssäkerhet, stabilitet och fred ligger konstitutionella monarkier.

Samvariation är förstås inte orsakssamband. Och det är inte heller lätt att avgöra åt vilket håll ett orsakssamband går. Kanske är det inte så att stabiliteten, friheten, demokratin och rättsstaten är följder av den konstitutionella monarkin. Kanske är det bara så att stater som utvecklats särskilt bra, inte ödslat tid på att byta sitt gamla statsskick.

Men hur statistiken än bör tolkas, visar den att det går utmärkt att vara en demokratisk rättsstat och konstitutionell monarki samtidigt. Och att vara republik garanterar varken demokrati, frihet eller rättvisa. Principerna kanske är oförenliga, men praktiken är det uppenbarligen inte.

Kanske är det därför Göran Hägg tycks ha varit något på spåren, när han på allvar försökte ompröva monarkin.

***

Hans-Hermann Hoppe är en udda fågel. Han är nationalekonom och »anarkokapitalist«, en särskilt skarp form av nyliberalism. Fram till för tio år sedan var han professor vid Nevadauniversitetet, som ligger i Las Vegasförorten Paradise. Hoppe stod nära Murray Rothbard, som i sin tur var lärjunge till Ludwig von Mises, den tuffare av de två moderna portalfigurerna i den liberala, österrikiska nationalekonomiska skolan. Den mer kände Friedrich August von Hayek, som delade Nobelpriset med Gunnar Myrdal 1974, är den andre.

Som anarkokapitalist var Hoppe från början på tvärs med de flesta nationalekonomer. Med åren blev han det också med sina egna hyperliberala vänner. År 2001 publicerade han boken »Democracy: the God that failed«, där han försökte reda ut ett antal misslyckanden han höll det demokratiska styrelseskicket ansvarigt för. Men det som verkligen ledde till förvånade kommentarer bland nyliberaler, var en annan slutsats.

Hoppe tänkte sig monarkin som något åt enväldeshållet. Trots det kom han fram till att i brist på det ideala samhällssystemet var monarkin, med alla sina fel, att föredra framför demokrati, om man har anarkistiskt liberala ideal.

Hoppe fick sina medliberaler att kippa efter andan. För säkerhets skull kastade han dessutom in ett par synpunkter på migration och HBTQ-frågor, som inte direkt fick nyliberaler att öppna sina hjärtan. Men det var en föraning om att något höll på att hända bland liberaler i synen på monarki.

Reason är den amerikanska nyliberalismens egen tidskrift. Sommaren 2013, när engelska prins George föddes, publicerade den en artikel av amerikansk-brittiska Matthew Feeney, som till vardags är analytiker på tankesmedjan Cato Institute:

»Det kan till en början verka som att de män och kvinnor som sitter i underhuset och överhuset håller den brittiska kungamakten i schack, men sanningen är att den brittiska monarken faktiskt håller Storbritanniens valda och ovalda lagstiftare i schack. Under de senaste hundra åren har många europeiska länder erfarit fascism, kommunism och militärdiktatur. Emellertid har länder med konstitutionell monarki för det mesta lyckats undvika extrempolitik, delvis därför att monarkier håller populistiska politikers viljor i schack […] Konstitutionella monarker gör det svårt att genomdriva dramatiska politiska förändringar, ofta genom att representera traditioner och seder som politiker inte kan ersätta och få medborgare vill se kullkastade.«

Feeney skissade i sin korta artikel ett argument för konstitutionell monarki, inte bara som acceptabel i en demokratisk, liberal stat, utan som en betydande tillgång. Monarken bidrar till maktdelning på ett bättre sätt än valda presidenter klarar av.

Dylan Matthews gjorde sig ett namn med den politiska nördbloggen Wonkblog på liberala Washington Post. Han publicerade ungefär samtidigt som Feeney en text som gick ut på att om man vill maximera chanserna för demokrati, stabilitet och välstånd, talar fakta för den konstitutionella monarkin. Matthews menade att framgången paradoxalt nog beror just på det faktum att en monark som ärvt sitt ämbete saknar politisk legitimitet. Det innebar att monarken inte kan rota i politiken. Statschefen blir på så sätt en stabiliserande kraft.

Matthews redovisade statistik som stödde tesen: konstitutionella monarkier har färre extraval, regeringskriser och annan oreda.

Sedan dess har liknande resultat lagts fram i andra sammanhang. Flera forskare har till exempel påpekat att monarkierna i Nordafrika och Mellanöstern i allmänhet klarade sig igenom den arabiska våren med relativt små omvälvningar, medan republikerna skakades i grunden, utan att de för den skull uppnått något större mått av demokrati. Också den observationen har börjat sippra in i debatten.

»Utveckla monarkin« hörs fortfarande mer sällan än »avskaffa monarkin«, men Göran Hägg skulle inte ha behövt vara fullt så ensam om han hade tagit upp sin diskussion i dag.

***

Att välja kung och drottning på »livstid, dock högst 15 år«.

Tålamod var inte Göran Häggs starka sida. Skulle han väcka frågan om monarki på 100 sidor, kunde han inte låta bli att samtidigt svara på den. Men om vi tar det en aning långsammare är saken trots allt den, att vi inte vet särskilt mycket om vilken roll en modern konstitutionell monarki spelar som fond för demokrati, rättsstat och stabilitet. Få forskar om det, för övertygelsen är spridd att monarkin är överspelad och dödsdömd. Att dess avskaffande bara är en tidsfråga. Varför slösa tid på den?

Men nu har vi en ätt som suttit på tronen i 200 år, mot alla odds. Tänk om den sitter i 100 till? Är det inte dags att ta reda på om vi verkligen har satt rätt odds?