Mörkertalet

Säg Södra latin och de flesta tänker kulturelit. Mer än kanske något annat är gymnasieskolan på Södermalm i Stockholm en symbol för unga högpresterare inom kreativa yrken. Flera av landets främsta författare, filmare och musiker finns i deras elevlistor.

Stig Dagerman gick här, liksom Klas Östergren. Några decennier senare sprang Robin »Robyn« Carlsson i samma korridorer (videon till »Do You Really Want Me« spelades in i aulan). »Södra« var också navet för Karolina Ramqvists hyllade självbiografiska roman »Alltings början«. DN-krönikören Bengt Ohlsson har, något syrligt, kallat skolan ett kulturellt Lundsberg.

I den röda tegelbyggnaden, högt upp på Söders höjder, går också Ebba Ahlström Killgren, 19 år. Under hösten bestämde hon sig för att hon ville göra något åt de oroande saker som skett på skolan. Bara under det senaste året hade två av skolans elever tagit sina liv. »Precis som alla tonåringar« hade Ebba Ahlström Killgren själv erfarenhet av att må dåligt, under en period när hon var yngre, och den erfarenheten gjorde att hon engagerade sig i skolans elevkårs sociala utskott.

Ebba ville göra något, inte specifikt om självmord utan om det stora, bakomliggande problemet – den psykiska ohälsa som många unga människor lider av i dag. Tillsammans med de övriga i skolans sociala utskott bestämde hon sig för att arrangera en temakväll om psykisk ohälsa. Träffen fick rubriken »Du är inte ensam«. Den hölls utanför lektionstid och deltagandet var inte obligatoriskt. De bjöd in via Facebook och satte upp affischer. På programmet fanns företrädare för organisationer som arbetar med självmordsprevention och personer som Cecilia Forss, skådespelare, som offentligt pratat om att hon mått dåligt.

Ögonöppnaren. Ebba Ahlström Killgren.

Gensvaret blev bra. Den lilla salen för 90 personer var fullsatt. Men uppmärksamheten gick även utanför skolsalen – Ebba Ahlström Killgren blev intervjuad av radio och tidningar. Det var uppenbart att hon och hennes kompisar hade berört någonting som var mycket större än den egna skolan.

Antalet självmord i Sverige minskar. Det är en trend som pågått länge, men den gäller bara vuxna. I åldersgruppen 15–24 år ser självmorden sedan ett par år tillbaka tvärtom ut att öka.

Unga människor dör inte ofta. Statistiken är därför grundad på ett litet antal och det är svårt att säkerställa om en förändring under ett par enstaka år är del av en större trend eller bara något tillfälligt. Men det finns andra faktorer som talar för att det faktiskt är en ökning. I våra grannländer Finland och Norge har man sett att antalet självmord bland unga kvinnor har en uppåtgående trend.

Den instans som samlar in och analyserar statistik i Sverige heter NASP, Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa, och ligger vid Karolinska Institutet i Solna. På NASP kommer man inte att dra någon definitiv slutsats förrän man analyserat den senaste femårsperioden.

Men visst finns intrycket att unga har det svårare i dag än tidigare.

– Självmord är vanligare hos pojkar jämfört med flickor, men när vi ser på självmordsförsöken är de fler hos flickor. De senaste åren har det skett en kraftig ökning av tjejer som försöker begå självmord, även om jag skulle vara försiktig med siffrorna än så länge, säger Britta Alin Åkerman, leg psykolog och leg psykoterapeut samt professor emerita som arbetar på NASP.

Ser vi på självmorden i stort är vissa län mer drabbade än andra, som Västmanland, Örebro och Stockholms län. I Stockholm har antalet unga kvinnor som begår självmord ökat påtagligt och 2013 gick antalet om gruppen män, som annars brukar vara flest när det kommer till suicidstatistiken. Även om det är ovanligt att en skola eller ett specifikt område drabbas upprepade gånger på kort tid, så händer det. År 2012 inträffade nio självmordsfall i Bromma, där de som dog var mellan 13 och 19 år. Sveriges Radio rapporterar att så många fall på så kort tid har man aldrig tidigare sett. Och 2014 inträffade alltså de två fallen på Södra Latin.

En eftermiddag i mars, strax före skymningen, möter Fokus Ebba Ahlström Killgren på ett fik nära moskén vid Medborgarplatsen. Vi befinner oss bara ett stenkast från skolan. Ebba Ahlström Killgren beställer en kopp vanligt kaffe men servitrisen kallar den en »americano«. Ebba sätter sig vid ett av de höga borden och berättar om temakvällen de höll ett par månader tidigare. Hon säger att det var bra att den hamnade utanför skoltid. Detta eftersom självmord enligt henne inte är ett skolproblem, även om skolan kan vara en förklaring.

– Generellt finns en reaktion från vuxenvärlden att försöka hålla ifrån sig problemet, och jag tyckte att det var dags att prata om ansvar. Vems ansvar är det egentligen att en ung människa mår dåligt? Jag tänker att det är allas ansvar. Då blir skolan en bra plattform för förändring. Där tillbringar många unga sin tid, vi har lokaler och möjligheter att mötas, säger hon.

För Ebba är det uppenbart att diskussionen om självmord och psykisk ohälsa generellt är samma fråga.

Frågan om varför någon tar livet av sig är komplex, inte minst yngres självmord. Forskarna menar att det aldrig finns en ensam orsak till att unga människor tar sitt liv eller gör självmordsförsök.

Utlösande faktorer kan hänga ihop med något specifikt, men ofta finns något större bakom – dåliga relationer inom familjen eller problem med anknytning, genetiska faktorer eller psykiska diagnoser.

Men det är helt klart att olika samhällsförändringar har sin del i den ökade psykiska ohälsan bland unga. Britta Alin Åkerman på NASP påpekar på att slumpmässiga val i ungas liv lätt kan tippa över till något destruktivt.

– Många som är i åldern när de väljer inriktning för gymnasiet har inte en aning om vad de verkligen vill eller är bra på. Slumpen avgör, de kanske väljer en utbildning för att en kompis valde den. Det kan bli något som inte alls främjar deras framtida möjligheter att få ett arbete. Flertalet ser misslyckandet som att de är helt odugliga och kanske börjar de skolka och hoppar av. Det sägs att många alternativ är bra, men ur ett ungdomsperspektiv är det inte bra, säger hon.

Professorn. Britta Alin Åkerman.

Även om forskarna ännu inte vill kalla det ökade antalet självmord bland unga för en trend, kan vi konstatera att unga människors ökade psykiska ohälsa är desto tydligare i statistiken. Där har det pågått en stadig ökning sedan nittiotalet. Den grupp i landet som lider allra mest av psykisk ohälsa – ängslan, oro och ångest – är kvinnor i åldern 16–24 år. I den senaste folkhälsorapporten från Socialstyrelsen uppgav 32 procent av kvinnorna i den åldern att de led av psykisk ohälsa. Årsskiftet 1988/1989 var samma siffra bara 8–9 procent.

Ökningen av den psykiska ohälsan har också skett bland män. Där uppgav 14 procent av 16–24-åringarna att de kände oro och ångest – att jämföra med 1980-talet, då endast 5 procent uppgav samma sak. Ungas psykiska ohälsa ökar också ju äldre de blir. Gymnasieelever mår till exempel sämre än grundskoleelever. Hos flickorna kommer symptomen tidigare, redan i nionde klass. Och det är en trend som skär genom klasserna. Arbetarnas barn mår lika dåligt som tjänstemännens. Inte heller gör familjeförhållanden, anställningsform eller huruvida man bor i mindre eller större stad någon skillnad. Däremot är kvinnor på glesbygden mindre pressade än de i städer – men där råder å andra sidan motsatt förhållande för män: män i glesbygd mår sämre psykiskt. En majoritet av dem som uppger att de känner ångest och oro lider också av nedstämdhet – de är alltså deprimerade.

På kaféet pratar Ebba Ahlström Killgren om stressen över skolan och framtiden som är påtaglig bland dem som är i hennes ålder.

– Vi får så mycket information, hela tiden nås vi av kunskap som handlar om karriär och livsstil. Många mäter sitt värde i form av likes och kommentarer på sociala medier, och jag tror att ju mer sociala medier du ägnar dig åt desto mindre har du tid för nära relationer. Jag tror vi behöver bättre verktyg för att sortera och värdera information.

Hon kan uppleva att vuxenvärlden ofta står för en press som de inte ens tänker på själva.

– Vissa föräldrar fokuserar mycket på betyg, men det finns också föräldrar som är så måna om att deras barn ska vara glada att det i sig blir en stress. Att inte vilja se att du mår dåligt är det som kan göra dig minst glad av allt. Dåliga känslor kommer inte att försvinna för att man förnekar dem. Förresten vore det inte fel om vuxna själva kunde visa att de har jobbiga tankar och att även de har drabbats av upp- och nedgångar i sina liv, säger Ebba Ahlström Killgren, som tror att den sociala pressen är särskilt stor i en storstad som Stockholm.

– Här finns hela tiden möjligheter att träffa nya människor. Det blir svårt att vara i nuet, för du ser hela tiden ett nytt gäng du vill ingå i. Det kan bli väldigt ytligt – slit och släng – och inte lätt att hitta någon att prata med när det verkligen gäller, säger hon.

Ebba Ahlström Killgren tror att roten till den psykiska ohälsan ligger i vår tids individualism och fokus på jaget. Många tror att saker ska göra dem lyckliga som absolut inte gör det. En som har anorexi tror att allt kommer bli bra när hen är smal nog, en annan tror att de dyra skorna kommer lösa allt, »har jag bara det här blir jag lycklig«.

– Man blir aldrig riktigt nöjd, och det skapar en stor stress och vilsenhet.

– Visst är självmord smittsamt, precis som självskadebeteende.

Den som säger så är Paula Richter, psykolog på BUP Huddinge. Just nu arbetar hon med att uppdatera hela Stockholms riktlinjer för bedömning och behandling av självskadebeteende.

Även om orsakerna till ungas psykiska ohälsa hänger ihop med samhällsförändringar, finns anledning att se även på hur den närmaste omgivningen beter sig när det svåra händer. Enligt Paula Richter kan till exempel blotta vetskapen om att självmord har en smittsamhet i värsta fall leda till att vuxna inte vågar prata om självmord alls, när det tvärtom är mycket bättre om vuxna visar att de förstår att självskadebeteenden existerar.

– Det kan finnas barriärer mellan ungdomskulturer och vuxenvärlden, men vågar du ta självskadebeteende eller självmord i din mun så blir det en överbryggning, som faktiskt kan leda till minskat självskadebeteende. Visa att du är nyfiken, det gäller även dem som arbetar inom psykiatrin, säger Paula Richter.

Psykologen. Paula Richter.

Den som är orolig för att flera unga ska begå självmord bör tänka på vissa saker – inte glamorisera självmord, aldrig kalla det »modigt«, men inte heller säga att det inte finns någon förklaring. Enligt Britta Alin Åkerman från NASP finns det alltid en förklaring.

– När man går igenom tiden innan så visar det sig nästan alltid att det fanns många tecken, men de vuxna har inte orkat ta dem till sig, de tänker att detta inte kan drabba deras barn. Sedan är det många barn och unga som inget säger, av två anledningar: antingen för att de tycker att deras föräldrar har nog med bekymmer redan eller för att de inte tror att föräldrarna skulle förstå dem om de berättade, säger hon.

Rent krasst förstår de vuxna inte heller.

– Vi kan inte förstå hur ungdomar tänker och tycker. Deras livssituation är helt annorlunda än vår, och det blir oerhört irriterande för unga när vuxna säger »jag förstår precis, jag kände likadant när jag var ung«. Det är inte sant. Ingen människa kan egentligen förstå hur en annan människa känner. Vad vi kan förstå är att någon mår dåligt, men vi förstår inte känslan, det går inte, säger Britta Alin Åkerman.

Däremot måste man konkret kunna prata om döden.

– Berätta rakt och konkret, det finns ingen återvändo. Suzanne Osten har gjort en bra pjäs som heter »Gränsen«, om två kompisar som glorifierar Kurt Cobains självmord och begår kollektivt självmord i hopp om att få träffa honom. Pjäsen slutar med att de två flickorna står och bultar på dörren för att få komma in till sina föräldrar, men den öppnas aldrig mer. Även om vissa religioner tror på återfödelse så kommer vi inte tillbaka, så vitt vi vet, säger Britta Alin Åkerman.

Paula Richters tips är att börja med en öppen fråga: »Har du någon gång funderat på hur det skulle vara om du var död?«

– Det har ju nästan alla, så det är en ofarlig fråga. Sedan måste du kunna ta svaret. Om den unga personen säger: »Jag tänker jämt på det« så måste du fiska vidare. Men om det är mer »ja, en gång när den och den gjorde slut«, då behöver du inte följa upp det. Fast du har ändå visat att du kan prata om det. Vi måste vara följsamma, säger Paula Richter.

Den värsta reaktionen är att bli väldigt upprörd, att hamna i stark affekt. Då blir det lätt så att den unga personen sluter sig, för att skydda den vuxne. Den reaktionen signalerar att det den unge säger är så hemskt att det inte går att prata om, och det föder en skamkänsla som inte är bra hos den som går i självmordstankar.

– Känslan av skam finns inbyggd i självmordstankarna. Hela du är fel, och det finns ingen utväg. Allt är skamfyllt, du känner dig inmålad i ett hörn. Då handlar tankarna inte längre om att du gjort fel, som att misslyckas på ett prov. Utan du ÄR fel, det gäller hela din existens, säger Paula Richter.

Hur angriper man då den större frågan, den om ungas allmänna psykiska ohälsa? Enligt barn- och familjepsykologen Martin Forster är svaret: gör inga självmål. I sin senaste bok »Jag törs inte men gör det ändå« skriver han om hur barns och ungas psykiska ohälsa ökar av att fokusera mål med sig själv – »självmål«.

Enligt Forster mår unga mycket bättre av att ha »bortamål«, alltså drivas av mål som gäller sådant som ligger utanför en själv. Han upplever att han möter fler självmål hos dem som söker hjälp i dag.

– Det finns en liten paradox i detta, för det är sant att unga människor som mår dåligt behöver prata om sina känslor och få sina upplevelser bekräftade. Men om strävan ligger i att låta självmålet leda mig eller att jag agerar på ett sådant sätt att jag hela tiden reglerar mina känslor för att slippa ångest, då blir det destruktivt. Det blir som att mina känslor håller mig gisslan och jag får inte ro och kraft att börja sträva efter andra värden, som har med något utanför mig själv att göra, säger han.

Författaren. Psykologen Martin Forster.

Problemet för den som lider av psykisk ohälsa är ofta att den fastnar i att tillfredsställa kortsiktiga behov, i stället för att tillgodose mer långsiktiga behov.

– Det finns en skillnad mellan hedonism, omedelbar njutning, och grundläggande välmående, som är mer stabilt och innebär välmående och utveckling över tid, som att ha bra vänner eller aktiviteter som känns meningsfulla och givande i det långa loppet. Det senare är typiska bortamål, säger Martin Forster.

Så den som har ångest eller mår dåligt skulle behöva fokusera mindre på sig själv i stunden och mer på att se någon annan person eller ett värde som är större än att själv må bra.

– Självmål är mål som handlar om mig själv, vad jag vill tänka eller känna eller hur jag vill se ut. Men bortamål handlar om att jag vill ha vissa relationer, att jag vill ha saker som skänker mig någon slags mening utöver det omedelbara, säger Martin Forster.

De flesta aktiviteter vi ägnar oss åt ger möjlighet till både självmål och bortamål, och det kan vara svårt att se skillnaden till en början. Studierna är ett exempel på något som kan vara både bortamål och självmål, och då måste man närmare titta på motiven. Varför väljer en person en skola? Är det för att skolan eller utbildningen ger en viss status, något som gör personen mer spännande och speciell som person, en snabb bekräftelse? Då är målen med studierna typiska självmål. Däremot om valet görs för att ämnet verkligen fascinerar och den unga personen vill behärska det, strävar efter kunskap och kompetens – sådana motiv är exempel på bortamål. Men det system som dagens skola har, elever examineras i delmoment – ibland har man bara en gång på sig – främjar inte bortamål alls. För vad händer om betyget på delmomentet nordiska språk ska sättas precis den veckan då ens käresta gjort slut eller det råder storkonflikt med bästa vännen? För Martin Forster är det solklart att systemet pressar unga människor.

– Sättet att mäta kompetens på i dag är fruktansvärt. Jag har mött ungdomar som är jättestressade över ett enskilt prov, »får jag inte A på det så är det kört att få slutbetyg A i det ämnet«. Betygen blir inte förankrade i något meningsfullt, de är bara en siffra. Jag håller helt med kritiken mot Jan Björklunds förslag att ge betyg ännu tidigare, säger Martin Forster.

Att insikten om den tuffa arbetsmarknaden når barn redan i högstadieåldern hänger delvis ihop med vår tids fixering vid betygen.

– När betyget verkar så avgörande som det gör i dag och valen framstår som väldigt viktiga tror många femtonåringar att »min framtid avgörs här och nu, i årskurs nio«. Det leder förstås också unga mer mot självmål. Då ställer sig oron i vägen för ett genuint intresse och engagemang i skolan, säger Martin Forster.

På senare år har en ny metod utvecklats särskilt för att förebygga självmord hos unga. Den heter »YAM« – Youth aware of mental health – och har visat sig ge mycket goda resultat. Antalet självmordsförsök minskade med 50 procent i den grupp som fick ta del av YAM-utbildningen jämfört med en kontrollgrupp.

– I YAM går deltagarna en fem timmar lång utbildning och den riktar sig direkt till skolelever. Det är ingen traditionell utbildning i psykisk ohälsa utan mer ett försök för deltagarna att genom rollspel förstå sina känslor bättre – förstå vad det är som gör att vissa situationer upplevs som traumatiska och stressiga, samt hur man kan hantera känslor som en konsekvens av sådana situationer, säger Gergö Hadlaczky, forskare på NASP.

Rollspelet kan handla om enkla vardagliga pinsamma situationer, eller mer allvarliga saker som till exempel kränkning eller att man har blivit utsatt för våld.

– Då lär du dig om naturliga reaktioner i samband med sådana situationer. Kursen har inget av den konventionella utbildningen där man mer radar upp symptom på psykisk ohälsa. I stället får alla elever, både de som mår bra och de som mår dåligt, träna sig i att förstå och hantera sina känslor, säger Gergö Hadlaczky.

Deltagarna lär sig även hur de kan söka hjälp vid allvarliga tillstånd och hur de kan hjälpa andra som mår dåligt. Just detta att inte bara fokusera på dem som redan mår dåligt utan se till att alla elever, även de som mår bra, är en av de stora fördelarna i YAM. Det gör att det totalt sett blir fler som håller utkik, och att flera friska ungdomar slipper må dåligt i framtiden.

YAM-programmet har hittills bara testats i andra europeiska länder. Men eftersom resultatet varit så positivt finns det nu även ett intresse i Sverige.

På andra områden är det offentligas insatser för suicidprevention mer motsägelsefull. Exempelvis får organisationen SPES, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, sedan två år tillbaka inte statsbidrag.

– Nu hankar vi oss fram på projektbidrag, men de är villkorade och räcker inte för att ha någon anställd i kansliet. De som arbetar med telefonjouren kan bara arbeta på fritiden, ideellt, säger Pirjo Stråte, ordförande för SPES i Stockholm.

Den anhöriga. Pirjo Stråte arbetar i dag med att förhindra självmord och ge stöd till anhöriga.

Skillnaden mellan SPES och andra organisationer som arbetar med självmordsprevention är att SPES koncentrerar sig på anhöriga, som i sig tillhör en stor riskgrupp för självmord.

– Det beror dels på att det finns en ärftlig faktor, en sårbarhet som ligger i släkten, dels på att händelsen är så traumatisk, man tänker »om jag bara hade förstått så hade jag kunnat göra något«. Det blir en så enorm skuldbeläggning av en själv, med tankar som att man aldrig kommer att överleva det här och aldrig få ett liv, säger Pirjo Stråte.

Hon har egen erfarenhet eftersom hennes son tog livet av sig 1997, då han var 20 år. Tre år senare tog även hennes man sitt liv.

– De första månaderna efter att självmordet skett verkar chocken dämpande, man förstår inte att det som hänt är sant. Sedan blir livet som en berg-och-dalbana och efter ungefär två år kommer ofta en dipp som är så djup att den är svår att förstå, många går in i en depression. Då är det inte alltid så lätt att få hjälp. Omgivningen tycker att nu har det gått så lång tid att du borde vara klar med detta. Men det är inget man någonsin blir färdig med, säger Pirjo Stråte.

Hon skulle önska att livskunskapslektioner hölls hela skolgången, men talar precis som Paula Richter från BUP om att det borde finnas fler personer anställda på elevhälsovård. Temakvällar som den på Södra Latin är bra initiativ. SPES är ofta ute i skolor och föreläser – alltid med fokus på att konkretisera.

Gymnasieskolan. Södra Latin i Stockholm.

– Unga människor lägger mycket i slumpens händer, de mår dåligt och tänker att hinner det bli grönt ljus när jag kommer till övergångsstället så tar jag mitt liv, annars inte. Det är som att de inte förstår att döden är för alltid, det går inte att komma tillbaka. Vi måste fråga rakt ut: »Är det verkligen på en rostfri bänk på rättsmedicinska du vill hamna? Eller är det en smärta du vill komma ifrån?« Vi måste vara övertydliga, skaka om dem, säger Pirjo Stråte.

På kaféet fingrar Ebba Ahlström Killgren med sin tomma kaffekopp. Hon berättar om det konkreta som kom ut av temakvällen. De som stod bakom la också fram en åtgärdsplan i tre punkter som skolan ställde sig positiv till. De ville att alla som går första året på skolan ska få besök av skolhälsoteamet för att en mer öppen kontakt ska etableras. Dessutom vill de att en psykolog ska hålla en obligatorisk föreläsning en gång per termin med faktabaserad information där det framgår vart de som mår dåligt kan vända sig. Som sista punkt föreslår de att lärarna skulle gå någon form av utbildning om psykisk ohälsa och självmordsprevention.

Ebba Ahlström Killgren hoppas att det ska göra skillnad. Att motverka psykisk ohälsa och självmord är, enligt henne, inte bara upp till skolor eller myndigheter att hantera. Det är en fråga för var och en varje dag, och det hänger ihop med de nära relationerna.

– Vad jag lärt mig är att om vi vågar ta konflikter med vänner så kan vi mötas på riktigt. Vi måste våga bråka, inse att vi kan ha fel och utvecklas tillsammans.

Vill du läsa mer om metoden YAM, som riktar sig till alla unga, ska du titta på www.y-a-m.org.

Fakta | Nedåtgående trend

Självmord (säkra och osäkra) per 100 000 invånare för olika åldersgrupper i Sverige.

Fakta | Antal självmordsförsök

Säkra och osäkra, bland unga i Sverige 2013.

Fakta | Behöver du prata?

Går du i svåra tankar? Här finns kontaktuppgifter:

Barnens Rätt i Samhället, Bris, har en stödtelefon för barn med nummer 116 111 och en för vuxna som vill prata om barn på 077-150 50 50.

Röda Korsets jourtelefon är 0771-90 08 00, öppen kl 14–22.  Röda Korsets ungdomsförbund har också chattjour, man kan anonymt chatta med en jourhavande kompis på www.jourhavandekompis.se eller via mobilen på m.jourhavandekompis.se, öppet vardagar kl 18–22 och helger 14–18. Det går också att sms:a till nummer 71 700 (kostar som vanligt samtal).

SPES, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, har stöd för anhöriga till dem som tagit sina liv. Deras telefonlinje 08-34 58 73 är öppet 19–22 alla dagar.

Jourhavande medmänniska har nummer 08-702 16 80, öppet varje natt 21–06.

Nationella hjälplinjen erbjuder kostnadsfri psykologisk hjälp, numret är 020-22 00 60, öppet 13–22 alla dagar.

Mind har Självmordsupplysningens chatt vardagar 19–22, se mind.se. Det finns även Föräldratelefonen 020-85 20 00, öppet vardagar 10–15.