Muhammedbilderna: Därför upprör dom

Det hela har sitt ursprung i en svit på 12 illustrationer, enligt utsago tilltänkta som möjliga illustrationer till en barnbok om profeten Muhammed. Vissa direkt anstötliga, rentav rasistiska. Exempelvis den mest kända och återpublicerade av alla bilderna: den föreställer Muhammed som en svartmuskig man med smutsigt skägg och turban. Turbanen föreställer en antänd bomb. Och i pannan står den muslimska trosbekännelsen: »Det finns ingen gud utom Gud (Allah) och Muhammed är hans profet.« I en annan tar Muhammed emot vad som ser ut att föreställa självmordsterrorister i Paradiset.
Bilder som enligt författaren Sören Wibeck spelar på stereotypen av muslimen som en farlig terrorist. Han menar att det är relevant att dra paralleller till de antisemitiska karikatyrerna från 30-talet.

– På den tiden målade man judar med stora näsor som såg allmänt lömska ut. Och det är precis samma sak man spelar på här.

Han får medhåll av Henrik Bachner, forskare och författare till boken »Återkomsten – antisemitism i Sverige efter 1945«.

– Jag har inte sett alla bilder, men som jag förstår är vissa av dem möjligtvis hädiska och andra mer fördomsfulla. Det finns likheter mellan hur araber – i detta fall Muhammed – och judar avbildas när det gäller drag och fysionomi. Man kan se paralleller inte bara till antisemitism men även till hur fördomar framställs i bild.

– Bomben i turbanen är ett exempel på hur man lägger kollektivt ansvar för vad några människor gör på en hel grupp. Om man framställer Muhammed som terrorist, måste ju det innebära att islam som religion är terroristanknuten vilket torde innebära att muslimer generellt är terrorister. Detta är kärnan i ett fördomsfullt tänkande.

– Sedan vet inte jag om detta var tecknarens avsikt eller om han ville angripa de islamister som använder islam för att rättfärdiga terrorism. I så fall är budskapet otydligt och kan läsas på ett fördomsfullt sätt.

Från Kairo berättar religionshistorikern och författaren Mattias Gardell att det finns två saker som spelat avgörande roll i upptrappningen av konflikten. Dels att den danska statsministern Anders Fogh Rasmussen den 21 oktober förra året meddelade att han inte ville träffa ambassadörer från elva muslimska länder som begärt möte med honom. Dels att den danske åklagaren Peter Bröndt den 7 januari i år lät meddela att han vägrade pröva det i domstol.

– Detta tillsammans med att man senare fick höra att samma tidning hade undvikit att publicera bilder som kunde generat kristendomen ökade känslan av rättslöshet. Man började undra om åklagaren hade resonerat på samma sätt om det gällt en antisemitisk teckning.
Gardell menar att karikatyrerna egentligen bara är droppen som fått bägaren att rinna över. Han förklarar att de flygblad han sett och de diskussioner som har varit i Kairo sätter in situationen i ett sådant sammanhang.

De talar om att islam nu sedan flera år har varit angripet, militärt, verbalt och ekonomiskt. Att först så stjäl de våra resurser och nu ger de sig på det sista vi har. Och det här bevisar på något sätt att det handlar om en massiv västerländsk aggressionskampanj mot islam.

De frågar sig i de här flygbladen: När ska det vara nog? När ska vi ställa oss upp till försvar?
En bild som Sören Wibeck bekräftar även är aktuell i Sverige. Han berättar om muslimer han intervjuat som tagit av sig slöjan efter 9/11-attackerna efter att folk har kommenterat och till och med spottat efter dem. Eller sikher som inte är muslimer men som bär turban som har tagit av sig turbanen just för att det är så skarpt läge. Han menar att man kan sätta in det i ett ännu större sammanhang:

– Edvard Said skrev en bok som heter »Orientalism«, som berättar om västvärldens stereotypa bilder av Orienten. Motsatsen till orientalism är occidentalism. Det finns stereotyper på båda sidor. Även muslimer som lever i västvärlden har stereotypa uppfattningar av hurdan västvärlden är. Det är sådant som kommer fram i en sån här situation. Tankegångar om västvärlden som syndig, ogudaktig och anti­islamisk.

Han är övertygad om att det just är dessa känslor de extremistiska krafter som låtit våldet brisera i Damaskus, Libanon och andra delar av världen nu spelar på.

I Kairo har än så länge protesterna inte tagit några våldsamma uttryck, konstaterar Gardell.
– Man betonar hela tiden att varje muslim är en ambassadör för sin tro och att vi har en skyldighet att visa oss moraliskt överstående de som angriper oss. Vi får inte ta till våld. Det finns väl en möjlighet att även små grupper skulle kunna ta till våld för sina egna syften, men det skulle vara små grupper i marginalen. De breda grupperna och de stora ledarna understryker verkligen behovet av att mana till besinning.

I de rapporter som kommer in om demonstrationer som tagit sig våldsamma uttryck rör det sig sällan om fler än ett par hundra, ibland ett par tusen deltagare. Det kan bara konstateras att av världens 1,4 miljarder muslimer väljer en förkrossande majoritet att protestera med andra medel än genom våld.