Mysteriet i väljarkåren

Det hände något med koordinatsystemet i svensk politik i 2014 års val. Trots att alliansregeringen tappade kraftigt vann de rödgröna partierna tillsammans endast marginellt ökat väljarstöd.

Den första delen – att en regering som suttit åtta år har mycket svårt att bli omvald – är något av politikens tyngdlag. Efter bara en mandatperiod anser nära nog alltid väljarna att sittande ministär ska få slutföra det den påbörjat. Det hjälpte s-regeringarna 1985 och 1998. De borgerliga hade samma fördel 1979 och 2010. Undantaget från regeln var 1994 då regeringen Bildt fick bära skulden för 500 procents ränta. Men efter åtta år söker väljarna regelmässigt efter något nytt. Inte nödvändigtvis för att den sittande regeringen gjort ett dåligt jobb, utan för att förändringstrycket i väljarkåren naturligen förefaller växa. Samma fenomen syns i resten av Europa.

Men den andra delen – att moderaternas stora tapp inte följdes av en uppgång för socialdemokraterna och en alternativ regering – är det nya. Förändringstrycket fångades inte upp av en attraktiv framtidsbild som inrymde väljarnas drömmar och strävan framåt och till det bättre. I stället blev sverigedemokraterna valets vinnare. Väljare som ofta ser sig som förlorare i globaliseringen, inte alltid hänger med i digitaliseringen och sällan känner sig bekräftade i medialiseringen drog sig uttryckligt ut mot kanten.

Men fler oregelbundenheter gör att 2014 års val bryter tidigare mönster. Moderaterna, som förlorade mest, måste ändå sägas ha vunnit valstriden om dagordningen och huvudkonflikten de sista viktiga valrörelseveckorna. Det var perioden då mer än 34 procent bestämde sig. En än mer märkbar avvikelse från valforskningens allra heligaste samband är att det alternativ som i väljarnas ögon uppvisade störst förtroende att sköta landets ekonomi inte segrade i valet; en position som moderaterna erövrade från socialdemokraterna redan år 2005 och sedan dess bibehållit såväl i hög- som lågkonjunktur.

Regeringens tillbakagång gör att socialdemokraterna nu givits första tjing på regeringsmakten. Det stökiga parlamentariska läget gör dock att det är högst oklart om socialdemokraterna och miljöpartiet kan fullfölja sin vilja att ta gemensamt regeringsansvar. Till följd av att koordinaterna flyttats är omkring 52 procent av riksdagen »icke rödgrön«. Det gäller för varje votering om varje regeringsproposition ända fram till nästa valdag 2018. Denna parlamentariska mardröm för en minoritetskoalition som samlar omkring 38 procent riskerar att mycket snabbt sätta sig på bilden av regeringsduglighet.

När nu även den svenska alliansregeringen föll offer för politikens tyngdlag, varför blev valresultatet inte mer fördelaktigt för de rödgröna? En del av förklaringen ligger i att vänsterpartiet i väljarnas ögon, redan före valet, inte kunde uteslutas ur en tänkt regeringsbildning. Det stötte bort breda väljargrupper. Vänsterpartiets missbedömning i frågan om välfärdsvinster utvidgade problemet. En annan del är att miljöpartiet frivilligt släppte sin eftersträvansvärda unika mittenposition, som en tredje kraft, med potential att locka lättrörliga urbana väljare på bägge sidan blockgränsen. I detta kraftfält finns även kapacitet att fånga nya, växande, mer postmoderna strömningar i väljarkåren.

En tredje är att socialdemokraternas historiskt låga resultat i EU-valet felaktigt ansågs bero på en upplevd vänstervind, som i själva verket enligt SOM-undersökningarna var en polarisering lika stark åt bägge hållen. I SVT:s omfattande vallokalundersökning uppger förvisso något fler av alla väljare sig luta åt vänster än till höger. Men till detta ska adderas 20 procent som placerar sig i mitten. Mer än hälften av sverigedemokraternas nya väljare placerar sig till höger. Analysmissen vred retoriken åt vänster. Det målades inte upp en tydlig framtidsresa om hur Sverige med ett innovativt och växande näringsliv kan nå framgångar i tävlan med allt fler globala och smarta konkurrenter. Där tekniska revolutioner öppnar ständigt nya och spännade möjligheter. Här finns ett utrymme för ett ledarskap som visar vägen.

GÄSTSKRIBENT Stefan Stern, chef för public affairs och kommunikation på Investor och tidigare biträdande partisekreterare i socialdemokraterna.