Myten om Las

Den 11 mars i år, en snöig dag, frystes förhoppningarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal. LO ville verkligen inte kompromissa om Las, lagen om anställningsskydd, och Svenskt Näringslivs förhandlare gav ett rakt svar. De reste sig och gick.

Tillbaka på kontoret drog arbetsgivarnas organisation igång ett omfattande opinionsarbete. Den våren och sommaren blommade debattinläggen, det fanns en ny frenesi i dem, en annan aggressivitet, och i Visby under solen i juli talade [[Urban Backstrom|Urban Bäckström]] ut om taktiken.

– Det behövs ett yttre tryck, sa näringslivsbasen.

Med detta menades att politikerna borde hota med att ändra lagen. En önskan som snart hörsammades, för folkpartiet sparkade i gång sin valrörelse och krävde undantag för fyra personer från turordningsreglerna i alla typer av företag.

I och med det uppstod ett så kallat nytt medialt läge. Nu ville ju inte bara centerpartiet utan hälften av regeringspartierna avskaffa eller modifiera lagen. Spricka i alliansen! Vad säger moderaterna? frågade alla journalister.

– Dags att ändra Las! hojtade färska riksdagskandidaten [[Johnny Munkhammar]] (m).

– Det blir inget, svarade arbetsmarknadsminister [[Sven Otto Littorin]].

Och vänstern gottade sig, för bråket lade sig inte förrän moderatledningen fjäskat för stämman i september, då intresset i stället riktades till de fyra socialdemokraterna från några förorter i Stockholm som på den stora debattsidan i DN pläderat för uppluckrat anställningsskydd. Åh, ett sånt liv det blev. Inga av folket valda kan som sossar ta till brösttoner för arbetarnas rätt.

Varför blev alla så sura?

Fanns det verkligen reella skäl till denna hätskhet?

Lagen om anställningsskydd, som har trettio år på nacken, reglerar hur det ska gå till när företag vill säga upp personal. I debatten brukar dess innehåll förkortas »sist-in-först-ut«. Löntagaren upparbetar trygghet med åren, den som jobbat kortast är mest osäker när företaget säger upp personal. Vilket kan leda till problemet att kompetenta och för firman viktiga medarbetare försvinner.

Debatten om anställningsskyddets effekter är en vildvuxen flora av påståenden som pockar på rensning.

Det brukar till exempel hävdas att lagen minskar sysselsättningen.

Men den samlade vetenskapen kan faktiskt inte svara på om Las påverkar arbetslösheten överhuvudtaget.

– Forskningen pekar på olika effekter som motverkar varandra och därför är den eventuella effekten på den totala sysselsättningen blygsam, säger nationalekonomen Per Skedinger, som nyss utkommit med en bok i frågan, och annars jobbar vid Institutet för Näringslivsforskning.

Ett annat argument lyder: Las minskar produktiviteten.

Ja, viss forskning tyder på att folk som arbetat till sig en bra turordningsplats men börjat vantrivas på jobbet hankar sig kvar och sjukskriver sig ofta i stället för att söka ett nytt jobb. Och sjuka medarbetare är inte effektiva. Men motargumentet är lika välbelagt. Om de anställda känner sig trygga skaffar de kompetens som är viktig för just det företaget. Och då ökar produktiviteten.

Det tredje argumentet: Las leder till att företagen förlorar kompetens.

Detta är själva kärnfrågan i den politiska debatten. Hur flexibla är reglerna om turordningsregler?

– Jätteflexibla, svarar Catharina Calleman, jurist vid Umeå universitet och författare till boken »Turordning vid uppsägning«.

Först och främst är själva lagen flexibel.

Arbetsgivarens rätt att ensam bestämma vilka arbetsuppgifter företaget behöver behålla ger stora möjligheter att genom snäva beskrivningar pricka in nyckelpersoner. I de minsta företagen får arbetsgivaren dessutom behålla två valfria anställda, oavsett plats i turordningen.

Men ännu viktigare är hur principerna i lagen tillämpas. Lagen är möjlig att förhandla bort genom kollektivavtal och för att förstå effekterna av det måste man börja med att avrätta en myt: sist-in-först-ut är inte Las enda princip.

Enligt lagen är tre saker lika centrala när förhandlarna bedömer en anställds möjligheter att få behålla jobbet: anställningstid, ålder och kompetens.

Från början var anställningstrygghet och ålder avgörande, men i dagens tillämpning är kompetens en viktigare faktor för det har arbetsgivarna och facken kommit överens om i avtal.

Till exempel säger man ofta att varje turordningskrets bara ska bestå av dem som genomför likadana arbetsuppgifter, vilket leder till många, små eller snäva, kretsar. Något som gör det lättare för arbetsgivaren att pricka in den skickligaste arbetaren.

Samma resultat har omställningsavtalen, som omfattar en stor del av arbetsmarknaden. I dessa har facken gått med på att sätta kompetens och företagets konkurrenskraft i första rummet när personal ska sägas upp.

Det är till och med så att företag som inte har kollektivavtal i stunden kan upprätta ett med facket, och i det skriva ut exakt vilka som man tycker måste stanna. Luften är så att säga fri, med det enda undantaget att ett sånt avtal inte får diskriminera någon.

Den enda möjliga haken är att företagen inte förstår eller känner till vilken frihet de har, visar en studie.

Allt detta har gjort är sist-in-först-ut inte är så centralt längre och att arbetsgivaren har stor flexibilitet.

– På en enda typ av arbetsplats är Las oflexibel, nämligen där de anställda utför ungefär samma uppgifter och facket inte går på avsteg från turordningen. Till exempel en verkstad med många svetsare som svetsar exakt samma sak. Men sådana arbetsplatser är allt mindre vanliga i Sverige, säger Catharina Calleman.

– Jag ska vara ärlig och säga att jag har hört företag säga att Las inte alls är ett problem, säger Lars Gellner, arbetsrättsjurist på Svenskt Näringsliv.

Så vad är problemet?

– Särskilt små företag upplever allmänna problem med turordningsreglerna. Alla avsteg från sist-in-först-ut är förknippade med en prislapp. Facken kräver motprestationer. Ska det kosta pengar att få ha kvar den kompetens man behöver? Det tycker jag man kan fråga sig.

Hur dyrt är det då?

– Vi har ingen samlad bild på det. Men för varje person som enligt en ren turordning skulle fått vara kvar rör det sig om någon eller några månadslöner på arbetarsidan ungefär och på tjänstemannasidan är det några fler.

Nej, det finns ingen samlad bild över vad anställningsskyddet kostar näringslivet. Men sannolikt är det tuffast för de medelsmå företag som har mellan 10 och 50 anställda, men saknar kapital och juridisk kompetens.

Och det finns heller ingen samlad vetenskaplig bild över hur ofta man i praktiken följer sist-in-först-ut-principen. Men alla inblandade – parterna, forskarna, handläggarna och kommentatorerna – svarar »sällan« eller »mycket sällan«.

Så varför allt bråk? Lagen tycks ju bara drabba en mycket liten del av arbetsmarknaden?

Nja, säger forskningen, lagen minskar dynamiken på arbetsmarknaden också. De som redan är svagare – unga, kvinnor, människor med utländsk bakgrund – missgynnas. Problemet förstärks av att reglerna för att visstidsanställa har luckrats upp. I dag finns en större trygghetsklyfta mellan dem som har fast jobb och dem som inte har det än tidigare.

Men att det skulle lösas genom fler lagstadgade undantag – som centerpartiet och folkpartiet föreslår – är osäkert. De svagare grupperna fick inte lättare att få jobb genom undantaget som infördes för de minsta företagen, visar en studie.

– Om lagen före förändringen hade utgjort ett problem borde man efter införandet ha sett ett ändrat beteende hos de små företagen. Men det hände ingenting, säger Peter Skogman Thoursie, nationalekonom vid Stockholms universitet.

Att frågan aktualiseras nu beror snarare på konjunkturen. Det är vanligare att företag bryr sig om kompetens i högkonjunktur än i lågkonjunktur, enligt uppgifter från organisationerna som sköter omställningsavtalen. I lågkonjunktur blir sist-in-först-ut en mer betydelsefull princip. Men då för att företagen blöder och inte har kraft att se efter sitt behov av kompetens. Och detta leder till att unga och andra svaga grupper på arbetsmarknaden hamnar ännu mer i kläm.

Så där har Svenskt Näringsliv en poäng med sin nya opinionsstrategi. Den kampanj som kom i gång efter Saltsjöbads-sammanbrottet i våras har fokus på de unga arbetslösa, ett problem som inte bara centerpartiet utan även resten av regeringen – liksom socialdemokraterna – pekat ut som avgörande för att Sverige ska ta sig ur krisen. Och denna debatt vill Svenskt Näringsliv ha, åtminstone i ett år framöver.

Den upptrissade stämningen i Las-debatten måste nämligen förstås utifrån nästa års kalender. 2010 är det inte bara riksdagsval, det är också rekordstor avtalsrörelse.

Lågkonjunkturen ger arbetsgivarna ett gyllene läge, och kan de dessutom elda på politikerna om anställningsskyddet så sätter de ännu högre press på facken.

På den politiska sidan finns det några regeringspartier som har fått betala mer än vad de ville för sina kontor i Rosenbad, och som nu behöver göra sig hörda i den moderata dominansen.

Las är i väldigt hög utsträckning en politisk symbolfråga. Uppmärksamheten är inte proportionerlig till lagens praktiska inflytande. Debatten handlar mer om förändringar på maktkartan än på arbetsmarknaden.

De nya moderaternas trovärdighet som just nya har investerats i att de kramar kollektivavtal och lovat att inte röra anställningsskyddet. Faller det, faller allt.

Och Fredrik Reinfeldt mer än någon annan vet att han arbetar i en förtroendebransch. Eller som [[Gustaf Douglas]], affärsman och styrelseledamot i moderaterna, sa om Las på moderatstämman:

– Det blir inte ett skit bättre om vi tar bort den, men vi skulle ta bort oss själva från regeringsmakten.