När alla gamla sanningar tar slut

»Supersociolog« var titeln Svenska Dagbladets Londonkorrespondent gav Alvin Toffler i en intervju hösten 1970. Det vanligaste var annars att framtidsforskaren Toffler, som dog förra året, kallades »guru«. Han slog igenom samma år SvD mötte honom med boken »Future shock«, Framtidschocken.

Huvudtesen var att framtiden innebar så stora och snabba förändringar att beslutsprocesser havererade och sociala ordningar bröt ihop. SvD:s korrespondent konstaterade att Toffler tillhörde den lilla skara författare som »formar sin samtids uppfattning om sig själv«. Begrepp som »tredje vågen« och »information overload« blev delar av det allmänna ordförrådet. I ett par decennier turnerade Alvin Toffler som akademisk rockstjärna. Men framtiden är inte längre vad den har varit.

Det finns en internationell federation, WFSF, för framtidsforskning. Det finns en handfull vetenskapliga magasin. Det finns forskningscentra i bland annat Köpenhamn, Houston, London och på Hawaii. I Dubai och Singapore ingår framtidsforskning i statsapparaten. Men få kan på rak arm nämna en framtidsforskare. Det har blivit en disciplin som producerar konferenstalare, inte rockstjärnor.

Att forskningsområdet dras med låg akademisk status kan ha något med saken att göra. Ett skäl är att en hel del av det som kallats »framtidsforskning« snarare haft karaktären av fantasifull populärvetenskap. Ett annat att själva idén att syssla med storvulna förutsägelser ses som vulgär. Ett tredje en misstänksamhet mot tvärvetenskaplighet.

Ändå borde tiden vara ovanligt lämpad för framtidsforskning. På område efter område – politik, miljö, ekonomi, demografi, migration, teknik – sker omvälvningar som gör att gamla trender inte kan fortsätta in i framtiden. Men med undantag för klimatproblemen och en åldrande befolkning dominerar kortsiktig krishantering.

Framtidsforskningen verkar i stället må bäst när samhället är relativt stabilt. I Alvin Tofflers värld var den digitala revolutionen i sin linda. Ekonomiska avregleringar som förändrade arbetsmarknaden, förbilligade resor och mycket annat, hade ännu inte skett. Det kalla kriget frös politiken. I en värld där allt rör sig är framtidsforskningen inte lika efterfrågad.

Den svenska offentligheten avviker inte. För drygt 20 år sedan var Institutet för framtidsstudier allmänt känt. Det började som ett sekretariat 1973, efter en utredning som leddes av Alva Myrdal och hade det typiska namnet »Att välja framtid«. År 1987 blev institutet fristående. Personer som matematikern Lars Ingelstam, psykologen Nils Uddenberg, ekonomhistorikern Bi Puranen och senare sociologen Joakim Palme syntes ofta i offentligheten.

Bi Puranen finns fortfarande på institutet, ansvarig för den svenska delen av det internationella värderingsprojektet World Values Survey, men den nuvarande vd:n, filosofiprofessorn Gustaf Arrhenius, är okänd utanför en snävare krets.

Med något enstaka undantag gäller detsamma övriga forskare kopplade till institutet.

Det finns ett ambitiöst forskningsprogram. Institutet talar om »framtider« i plural och undviker alltför specifika förutsägelser, precis som internationella kollegor. Forskarna har inte heller glömt bort sin samtid. Resonemang om diskriminering, sexism, rasism, postkolonial teori och sociala strukturer spelar en central roll i de styrdokumenten. Där går det möjligen att ana ett annat av framtidsforskningens problem: det är särskilt svårt att frigöra sig från sin egen tids föreställningar och fördomar om en ännu okänd framtid är den enda motvikten.

Dessutom har framtiden en förmåga att genera även de främsta spåmännen. Det var Alvin Toffler som berättade att vi vid det här laget skulle arbeta på det »papperslösa kontoret«