När Billy kom till byn

Sätt en passare med spetsen vid Torneälvens mynning. Dra ett streck med 500 km radie runt norra Sverige, Finland och Norge så får man det kundunderlag på drygt en miljon som ett Ikea-hus behöver. Kan man sen locka ryssar från Murmansk och Kolahalvön dubblas siffran. Så resonerade Ingvar Kamprad när han övertygade sina medarbetare om att världens nordligaste Ikea skulle ligga på gränsen mellan Haparanda och Torneå. I veckan invigde han själv Ikea Haparanda Tornio som huset heter officiellt och i »Eurocity« talar man om början på en ny tideräkning.
Ingvar Kamprad talar om sitt förhållande till kommunalrådet Sven-Erik Bucht (s) som en »kärlekshistoria«. Han envisas med att kalla sin partner för borgmästare, eftersom det låter bättre och han har idel lovord för hur samarbetet gått till:

– Jag har alltid gillat viljestarka entusiaster, som Sven-Erik. Han har väl en massa nackdelar också, men dem har han varit bra på att dölja, säger Kamprad med ett flin.

Det fanns fler sakargument för Haparanda än bara geografin. Symbolhandlingen att lägga huset precis intill »Europas fredligaste gräns« var ett av dem, tillgången på flerspråkig personal ett annat. Haparanda/Toneå har också starka traditioner som en handelsknutpunkt, inte minst från första världskriget, då detta var Europas enda öppna landgräns till Ryssland.

– Det var drömmar, entreprenörskap och jävlaranamma som skapade detta projekt, sa Sven-Erik Bucht vid invigningen av huset, som han förrättade på sedvanligt Ikea-manér genom att såga av en stock. Ingvar Kamprad höll själv i den andra ändan av sågen, ett bevis för hans personliga engagemang i det nya huset.

Kanske var det också närvaron av Ikea: s grundare som hade lockat officiella representanter från de fyra länder och fem folk som ska betjänas av Ikea Haparanda Tornio. Alla stämde in i kören att det som nu sker i Haparanda är den signal som Barentsområdet väntat på:

– När det går bra för Tornedalen är det bra även för finska Lappland, sa landshövdingen därifrån, Hannele Pokka.

– Vi samer gillar handelsplatser, fyllde Sametingets representant Ulla Barruk-Sunna i och gav Ingvar Kamprad en bok om samekultur och bjöd honom på en resa i Sameland.

Besökare från Nordnorge berättade att tidningarna där redan utropat: »Äntligen får vi ett eget Ikea!« (Underförstått: vi slipper åka ända till Sundsvall.) Resebyråer i Tromsö har redan börjat locka med julbord och shopping i Haparanda.

Nya EU-ministern Cecilia Malmström (fp) hade som sig bör med sig en EU-flagga att hänga invid den svenska, finska, ryska, norska och samiska som redan fladdrade i snöyran. Inte för inte kallar sig det nya Ikea-huset för »världens mest internationella«. Dagskursen för euro och norska kronor klingade ut i högtalarna minuterna före öppningsdags.

Idén med Haparanda och Torneå som ett »Eurocity« hade lockat Cecilia Malmström till platsen redan innan Ikea var på tal. Nu gav hon ett högt betyg till de lokala politikerna för deras kreativitet och uppfinningsrikedom att lösa gränsproblem och kallade Haparanda-Torneå för föregångare inom EU.

Därmed är det förstås inte sagt att slaget om Barentsregionen är vunnet bara för att Ingvar Kamprad invigt sitt varuhus. Guvernören i Murmansk län kunde inte komma, eftersom han hade en viktigare konferens att sköta på hemmaplan om logistik och kommunikationer. Hans utsände »EU-minister« Vladimir Jevsejev hade rest med bil i över tolv timmar och kunde bekräfta att vägarna kräver upprustning. Öst-västliga tågförbindelser saknas helt och för vanliga människor blir ibland visum- och tullreglerna den avgörande spärren för att ta sig en shoppingtur till Haparanda.

– Den senaste tullregeln är att personer bara får ha med sig 30 kilo varor tullfritt över gränsen. Det är ju ingenting om man ska köpa möbler, menar Jerofejev.

Det som nu vidtar för Ikeas del är en omfattande lobbyverksamhet, som måste lyckas för att den nya satsningen ska bli en framgång. Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson har redan åtagit sig att föra fram önskemål om lättnader i gränshinder, både högt upp på den ryska sidan och i Bryssel. Det räcker inte med att kalla sig Eurocity, man måste ha gehör bland Schengenbyråkraterna också.

Ingvar Kamprad själv sätter av en för honom symbolisk summa på 1 miljon om året i tio år för att få tillstånd ett samråd för de fem folken inom Barentsområdet, som ska äga rum i Haparanda varje år med början i juni 2007. Tanken är att stödja entreprenörskap, utbildning, kultur och sport inom Barentsregionen.

– Jag har stor tilltro till att folken i den här regionen kan gå samman och vända de problem de står inför till utmaningar. Det ligger i Ikeas filosofi.

En som verkligen tror att Ikeas satsning kan bli det avgörande steget framåt för Barents är förre handels- och kulturministern Leif Pagrotsky. Han menar att politikerna i längden är hjälplösa om inte stora företag är med och röjer väg.

– Det behövs pionjärer som gör vardagsarbetet när det gäller att skapa en ekonomiskt stark region. Vi politiker kan egentligen bara underlätta genom att ändra regler och förutsättningar. Det är bara företag som kan åstadkomma något konkret.

Ikea är det första företag som på allvar behandlar hela Barents som en marknad, ett kundunderlag, en enhet. Nu prövas det alltså om tanken på en Barentsregion är verklighet eller bara en fiktion, som fått tillfällig näring av ett uppfinningsrikt kommunalråd och en möbelhandlare som tycker om att tänka stort. Deras utmaning är att förmå omgivningen att uthålligt omvandla ögonblickets entusiasm till framtidstro.