När försvaret tog makten

En femte stupad svensk soldat. Där gick gränsen.

Inte den smärtgräns som journalisterna frågade så ihärdigt om timmarna efter att 22-årige Kenneth Wallin sprängdes till döds under ett uppdrag i Alizay, väster om Mazar-i-Sharif, i lördags – den punkt där politikerna säger att det är dags att packa ihop och åka hem.

Gränsen var av en annan sort. Kritiken mot kriget i Afghanistan exploderade inte, den mer eller mindre försvann. Det var som om det för första gången gick upp för riksdagsledamöterna att Sverige faktiskt var i krig, och att det enda rätta i ett sådant läge var att lägga partimotsättningarna åt sidan.

När så ytterligare två svenska soldater skadades allvarligt i måndags, då enades politikerna i vad som närmast liknade en nationell samling.
– Vi måste komma överens, sa socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin med detsamma.

– Låt oss undvika partipolitik kring detta, fyllde partikollegan Håkan Juholt, ordförande i försvarsutskottet, i.

Till och med sd:s Jimmie Åkesson började vela. Bara vänsterpartiet höll nu fast vid sitt krav på att trupperna tas hem 2011.

Så bjöd statsminister Fredrik Reinfeldt in oppositionsledaren Mona Sahlin till diskussion och allt var som det brukar i svensk försvarspolitik: minoriteten sluter upp bakom majoriteten.

Eller det är så det ser ut på ytan.

Saken är den att både regeringen och oppositionen fått böja sig för den stora auktoriteten. Försvarspolitiken i Sverige är nämligen inte så mycket en fråga om politik som en fråga om försvar, och således en fråga där Försvarsmakten själv är den drivande aktören.

Och just nu vill Försvarsmakten och överbefälhavare (ÖB) Sverker Göranson utöka insatsen i Afghanistan.

I ett budgetunderlag som Försvarsmakten skickade till regeringen 1 mars i år, långt innan det ens var klart vilket av blocken som skulle styra i höst, står det svart på vitt:

»Försvarsmakten föreslår en ökning från ca 500 till ca 615 befattningar från andra kvartalet 2011.«

Sedan Kalla krigets slut har Försvarsmakten brottats med ett närmast existentiellt problem: Behöver Sverige över huvud taget ett försvar längre, och mot vad?

Här är Afghanistaninsatsen en liten, men viktig, pusselbit.

Det ryska ubåtshotet under 1980-talet hade motiverat en allmän värnplikt och höjda försvarsanslag. När Sovjetunionen föll imploderade också grunden som det svenska försvaret vilade på.

Försvaret behövde nu återvinna sitt existensberättigande, det vill säga formulera ett nytt uppdrag och ett nytt hot.

Detta gjorde paradoxalt nog att försvarsledningen i stort sett köpte de nedläggningar av regementen som regeringen genomförde runt millennieskiftet, även om det inte alltid lät så utåt, eftersom det passade in i den förvandling som försvaret på eget initiativ redan hade påbörjat.

Försvarsmakten sneglade på USA och Storbritannien – högspecialiserade yrkesförsvar som är byggda för utländska insatser snarare än för att stå emot en invasion.

För att delta i multinationella övningar och uppdrag krävdes att det svenska försvaret anpassade sig efter Nato-standard i allt från kommunikation till vapensystem.

Steg för steg omvandlades försvaret utan att riksdagen behövde fatta något beslut. Interoperabilitet, kallas det på militärspråk.

– Det är en autonom process. Så länge inga politiker har satt ner foten så har det en viss egendrift, säger Carl-Einar Stålvant som undervisar på Försvarshögskolan.

Övningar är en sak, men för att få verklig träning krävs verkliga strider. När USA:s och Storbritanniens anfallskrig i Afghanistan övergick i en FN-sanktionerad multinationell intervention ledd av Nato, såg svenska Försvarsmakten sin chans.

– Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med, som dåvarande ÖB Johan Hederstedt tidigare sagt i Fokus.

I Afghanistan fanns det nya hotet – terrorister som bedriver asymmetrisk krigföring med vägbomber och självmordsbombare – och där fanns Nato-länderna som det svenska försvaret ville samarbeta med. Länder som också förväntade sig att Sverige, som sedan 1994 varit medlem i Nato-projektetet Partnerskap för fred, skulle ställa upp för dem.

Försvarsmakten sålde in den svenska medverkan hos den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow med argument om att det svenska deltagandet enbart skulle bestå av några få specialutbildade soldater och bara pågå under en kort period i det relativt säkra Kabul.

Åtta år senare är läget ett helt annat; fem soldater har dödats i en operation som vuxit till helt andra proportioner och fått nya syften.

På pappret är Försvarsmakten en myndighet bland andra. Enligt Sveriges grundlag är Försvarsmakten underställd regeringen och ska utföra det uppdrag som försvarsdepartementet beställer.

Så hur kunde då Försvarsmakten få med sig den svenska regeringen i ett krig när ordergivningen egentligen ska vara den omvända?

Redan Sverker Göransons titel, överbefälhavare och inte generaldirektör, ger en fingervisning om att Försvarsmakten inte är vilken myndighet som helst.

– Det finns ingen myndighetschef som så ofta samtalar med sin minister som ÖB. Det sker normalt varje vecka i minst en timme. Det kanske händer en till två gånger om året med andra myndighetschefer, säger Bengt Gustafsson, som var ÖB 1986–1994.

Också Thage G. Peterson, försvarsminister mellan 1994–1997 vittnar om att banden mellan försvarets högkvarter och försvarsdepartementet är ovanligt starka, men att relationen mellan ministern och ÖB:n inte alltid är den bästa.

– Det är enklare med andra generaldirektörer i andra verk än med Försvarsmakten, eftersom den är så dominant och kostar så många miljarder, säger ­Peterson.

Efter två decennier på olika ministerposter borde han om någon veta.

– Det fattas alltid pengar, så har det varit sedan andra världskriget. Försvaret är ett väldigt hål, säger Peterson.

En förklaring till Försvarsmaktens styrka ligger i dess motparts – försvarsdepartementets – relativa svaghet. Försvarsdepartementet har hand om mindre än två procent av statsbudgeten, samtidigt som Försvarsmakten är Sveriges största myndighet. Gentemot finansdepartementet väger de lätt, något som märktes tydligt när försvarsministern Mikael Odenberg avgick i protest 2007 sedan han blivit överkörd av finansminister Anders Borg.

En annan orsak till Försvarsmaktens stora inflytande över försvarspolitiken ligger i att det är de, och inte försvarsdepartementet, som producerar underlagen till de försvarspolitiska besluten. Ofta innehåller underlagen tydliga krav på vilka beslut som politikerna bör fatta, och en varning om vad som händer om det inte sker, av typen: »I en sådan situation kommer Försvarsmakten inte kunna leverera den operativa förmåga som beslutats.« Underlag som i hög grad hemligstämplas. I de senaste underlagen till budgeten var 17 av 20 bilagor hemligstämplade.

Samma tendens finns även i riksdagen.

Tidigare togs försvarspolitiken fram i parlamentariskt tillsatta utredningar. Utredningarna skickades på remiss och Försvarsmakten skrev remissvar som var tillgängliga för alla. Under Göran Perssons tid ändrades detta och verksamheten flyttades till den mer slutna försvarsberedningen. Därmed försvann de öppna remisserna och presskonferenserna som brukade följa.

– Besluten tas i en sluten krets bakom lyckta dörrar. Det är därför vi inte vet vilken dialog det varit mellan Försvarsmakten och försvarsdepartementet, säger tidigare ÖB:n Bengt Gustafsson.

Även riksdagen hålls ovetande om mycket av det arbete som pågår i försvarsutskottet.

– Det finns ett säkerhetspolitiskt etablissemang i riksdagen, som även innefattar mp:s och v:s representanter, som har ett informationsöverläge i förhållande till sina kamrater i riksdagen. Så länge ingen politiserar någonting så lever det här ganska autonomt, säger Carl-Einar Stålvant på Försvarshögskolan.

Just nu befinner sig Sverige åter i ett sådant läge där försvarspolitiken inte är en fråga om politik utan om enighet, där partierna sluter upp bakom Försvarsmaktens linje.

Med Afghanistaninsatsen är Försvarsmakten på väg att nå målet med den resa mot ett yrkesförsvar som inleddes efter Sovjetunionens kollaps. Det absolut sista steget är att skapa ett frivilligt system som kan avlösa den allmänna värnplikten.

Den första mars i år skrev Försvarsmakten till regeringen: »Försvarsmakten kan inte nog understryka vikten av att införandet av en personalförsörjning med rekrytering på frivillig grund så snart som möjligt ges stöd i lagar och förordningar.«

Den 23 mars lade regeringen fram just en sådan proposition som innebar att den allmänna värnplikten gick i graven, vilket klubbades i riksdagen utan vidare debatt och verkställdes den första juli 2010.

Lagom till det drog Försvarsmakten i gång med en reklamkampanj i 25-miljonerkronorsklassen med budskap som »Din kompis tycker att internationella insatser för demokrati verkar lite onödigt« och »Din kusin är inte särskilt intresserad av att upprätthålla fred utomlands«.

Under de närmaste åren ska verksamheten inriktas på att »stärka Försvarsmaktens arbetsgivarvarumärke«. Det behövs fler soldater i Afghanistan, och kriget där är den bästa reklamen som försvaret kan få.

Och som vanligt räknar Försvarsmakten med att alla sluter upp. Eller som de skriver i en rapport till försvarsdepartementet:

»Försvarsmakten kan inte ensamma åstadkomma detta, men med politiskt stöd och åtgärder av departement, myndigheter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer m.fl. främjas förankring och graden av samhällsangelägenhet.«

Alla ska sluta upp bakom Sverker Göransons krig.

Trupperna i Afghanistan
De rödgröna har en uppgörelse om att ett tillbakadragande ska inledas i början av 2011 och vara avslutat under första halvan av 2013. Regeringens Afghani-stanlinje innebär att man förlänger den svenska närvaron så länge det behövs.